SkalmanAl

Vad är det som gör att man håller kvar i gamla saker? Varför är det så svårt att skiljas ifrån dem? Ta det där med kläderna längst in i garderoben. De är längst in av en anledning. De används inte. De tar bara plats. Ändå så tänker man att de kan vara bra att ha nån gång. Man lurar sig själv. Varför?

Nu har jag inte så svårt för att separera ifrån exempelvis kläder. Jag har nog aldrig varit en person som hamstrar. Min natur är att köpa nytt. Hellre slänga än att sakerna tar plats. För hur ofta händer det att man gör sig av med en sak som man sedan saknar? Mig händer det extremt sällan. Och skulle det mot förmodan ske, ja så köper jag saken på nytt. Det är bra mycket billigare än att leva med skräpet. Den mentala kostnaden av oredan är bra mycket högre än ett fyra eller fem-siffrigt belopp.

Men visst, det händer att vissa plagg blir kvar i garderoben ett par år för länge. Det är inte alltid mitt system snappar upp de plaggen. Jag har ett enkelt system. Har jag inte använt plaggen på två år, ja då hamnar de i soprummet. Det är skräp. Jag måste inse det. Ibland händer det dock att vissa plagg får ligga kvar ett år till. Tanken "plagget kan ju vara bra att ha" lurar i skallen. Som sagt, emellanåt köper jag det. Skiten får ligga kvar. Och NEJ, inte fan använde jag plagget år tre. Raka vägen till soprummet.

För månader sedan operarade jag mina ögon. Jag hade kvar massor av linser, men även mina glasögon. Märkligt att jag lät behålla både linser och glasögon flera månader egentligen. Fanns ingen praktisk användning för dem. Affektionsvärde på glasögonen möjligtvis... I helgen bestämde jag mig för att göra mig av med allt. Jag gav bort linserna och klippte av glasögonen på mitten.

Det var då...




Farväl, du har varit med mig länge...