Mitt liv som patient
För ett år sen bestämde jag mig mer eller mindre att fixa till mina ögon. Hade tröttnat på att bära linser. Är ett sånt meck. Kanske inte världens jobbigaste sak. Men de ska likväl in varje morgon för att sen tas ut varje kväll.
Det finns olika varianter av linser. Bekväm som jag är, så bar jag endagslinser. Ingen tvätt. Nya varje dag. Men även dessa tröttnade jag på. Även min fåfänga fick mig att överväga en operation. Någonstans hoppas jag att min blodkärl i ögonen blir mindre tydliga. Jag inbillar mig att den lilla irritationen linsen för med sig i ögonen gör så att blodkärlen framhävs något. Tiden får utvisa hur detta stämmer eller ej.
För tre dagar sen låg jag där på britsen. Med lugnande i kroppen skenade inte pulsen. Utan jag låg där och tyckte det var tämligen intressant. Ner fälls två tappar. De kommer väldigt nära mina ögon. Ett öga i taget opereras. Ögonlocket spärras upp med ett instrument. Just då börjar jag tänka på "Alex" i A clockwork orange. Jag känner mig som honom. Helt hjälplös med uppsärrat öga som nu måste genomgå något onaturligt. Det enda som saknas är Beethoven genom högtalarna. Ja, ni får kolla på filmen så förstår ni.
Tapparna som fälls ner mot ögonen är en variant av luftsug. De är till för att suga upp den mindre härliga doften av bränt öga. Laserbehandlingen bränner igenom mitt öga och allt är över på ca 30 sekunder per öga. Luftsugen drar inte i sig all doft. Min näsa är intakt, så aromen vandrar upp och fyller mina sinnen. Något märklig doft när man inser vad det är man känner.
Allt är över väldigt snabbt. Innan har jag fått en påse med tabletter, salvor och droppar. Citodonet var till stor hjälp första dygnet. Den där jävla smärtan som kommer efter 3-5 timmar är inte toppen. Smärtan utmanade verkligen min manlighet. Bara män kan uppleva en sån smärta och överleva.
Jag beordras sätta på mig de mörka solglasögonen jag fått. Sen går jag hem väldigt försiktigt. Är inte heller så pigg på att kolla folk i ögonen. Jag bär trots allt mörka solglasögon mitt i februari. Det är inte normalt. Luvan är på och jag går osynligt hem på 10 minuter.
Fortsättning följer...när mina ögon orkar.
Alex i A clockwork orange
Det finns olika varianter av linser. Bekväm som jag är, så bar jag endagslinser. Ingen tvätt. Nya varje dag. Men även dessa tröttnade jag på. Även min fåfänga fick mig att överväga en operation. Någonstans hoppas jag att min blodkärl i ögonen blir mindre tydliga. Jag inbillar mig att den lilla irritationen linsen för med sig i ögonen gör så att blodkärlen framhävs något. Tiden får utvisa hur detta stämmer eller ej.
För tre dagar sen låg jag där på britsen. Med lugnande i kroppen skenade inte pulsen. Utan jag låg där och tyckte det var tämligen intressant. Ner fälls två tappar. De kommer väldigt nära mina ögon. Ett öga i taget opereras. Ögonlocket spärras upp med ett instrument. Just då börjar jag tänka på "Alex" i A clockwork orange. Jag känner mig som honom. Helt hjälplös med uppsärrat öga som nu måste genomgå något onaturligt. Det enda som saknas är Beethoven genom högtalarna. Ja, ni får kolla på filmen så förstår ni.
Tapparna som fälls ner mot ögonen är en variant av luftsug. De är till för att suga upp den mindre härliga doften av bränt öga. Laserbehandlingen bränner igenom mitt öga och allt är över på ca 30 sekunder per öga. Luftsugen drar inte i sig all doft. Min näsa är intakt, så aromen vandrar upp och fyller mina sinnen. Något märklig doft när man inser vad det är man känner.
Allt är över väldigt snabbt. Innan har jag fått en påse med tabletter, salvor och droppar. Citodonet var till stor hjälp första dygnet. Den där jävla smärtan som kommer efter 3-5 timmar är inte toppen. Smärtan utmanade verkligen min manlighet. Bara män kan uppleva en sån smärta och överleva.
Jag beordras sätta på mig de mörka solglasögonen jag fått. Sen går jag hem väldigt försiktigt. Är inte heller så pigg på att kolla folk i ögonen. Jag bär trots allt mörka solglasögon mitt i februari. Det är inte normalt. Luvan är på och jag går osynligt hem på 10 minuter.
Fortsättning följer...när mina ögon orkar.
Alex i A clockwork orange
Trackback
