SkalmanAl

Kom att tänka på alla saker man borde göra när jag klev in i mitt kök och såg alla min pet-flaskor. Varför låter jag dem bli så många? Varför är det så svårt att gå iväg med dem när en eller maximalt två kassar är fulla? Måste jag låta dem bli så många så att jag knappt klarar av att bära alla flaskor i en omgång till konsum?

Tänker jag efter så är det inte jobbigt att panta flaskorna. Jag har nära till affären. 3 minuter. Sen mata in dem i en maskin och därefter inkassera pengar. Buslätt egenligen. Ändå så skiter jag i det allt som oftast. Varför? Det ser ju inte så jättebra ut på köksgolvet.

Sedan finns det så många andra saker man borde göra. Saker som att hjälpa andra människor. Då tänker jag på människor i andra länder. Utsatta människor. Folk som har det jävligt tufft. Trots att jag har pengar över, så utför jag väldigt sällan filantropiska handlingar. Varför hjälper jag inte mina medmänniskor i världen? Skiter jag i dem?

Jag har funderat över anledningen. Verkligen funderat och rannsakat mig själv. Min slutsats är antagligen inte så smickrande. Jag kom fram till att jag mer eller mindre skiter i de svältande i afrika eller limsniffande ungar i rumänien. Usch, kan man verkligen skriva så? Ja, tydligen. För det är så jag känner. Jag är en cyniker.

Men varför skiter jag i dem och inte folk i min omgivning? Min omgivning vill jag väldigt väl och känner stark empati för. Jo, jag har ingen koppling till barnet som inte har några föräldrar och svälter hårt så att det säkert inte överlever sin 5-årsdag. Jag vet om om att det är så. Men jag bryr mig inte. Inte tillräckligt mycket för att jag ska göra något åt det i alla fall.

Helt klart är att om jag fick bestämma över allt och alla. Ja, vara en allsmäktig gud. Naturligtvis skulle jag trolla bort all svält och allt lidande. Jag skulle se till att alla var lyckliga och hade god hälsa. Men vänta. Varför gör inte världens gudar just detta? Om jag var gud så skulle det stå högt upp på min dagordning. Varför löser inte de "riktiga" gudarna det?

Nu föll det sig som så att jag för ett par veckor sedan, trots min avskalade medmänsklighet för folk jag inte känner, bidrog med 400 kr. Jag är inte ens säker på till vilket ändamål pengarna gick. Det intresserade mig inte. Däremot vet jag att de hamnade i argentina. Det finns visst fattiga människor där.

Så varför utförde jag den här handlingen? Helt ärligt så struntar jag i om pengarna gjorde någon nytta. Fan, jag känner ju inte folket, vet inte hur de ser ut och känner inte till deras situation. Jag förstår att det låter hemskt. Det låter för jävligt. Men inte ens en liten del av mig är tillfredsställd. Jag känner inte ens att jag gjort en god gärning. -Hurra vilken fin människa jag är. Nä, inte ens den känslan hittar jag i mig.

Men okay, så varför 400 kr? Jo, jag har en tjejkompis som engagerat sig starkt i situationen för en grupp väldigt fattiga människor i argentina. Hon bodde där i ett par månader och kände att hon ville, men också kunde påverka deras situatuation. Sunniva är en fin människa. Hon har ett stort och gott hjärta. Hon kämpade hårt för att samla in pengar. Jag kan känna en viss beundran över Sunnivas engagemang. Det är fint gjort och måste belönas. Och det var endast därför jag för första gången i mitt liv skänkte pengar till en grupp främlingar. Det var min empati för Sunniva som fick mig att bidra. Sunniva kämpade -jag gav -hon blev glad -jag blev glad för att hon blev glad -pengarna kom till de behövande.

Är jag onormal eller bara ärlig?



/SkalmanAl




Kungen får bidrag varje år.