No ordinary love
Vad är kärlek? Varför är det så svårt att finna? Eller är det kanske rent av lätt att finna? Kan man kräva kärlek flera gånger i sitt liv? Nästan alla kräver väl kärlek? Gång på gång. Jag har hittat kärleken ett par gånger. Så vad är egentligen kärlek? Jag vet vad det var för mig när jag var 17 år.
Jag var 17 år och kär för första gången. Riktigt jävla kär. Inte låtsaskär för att bara få ligga. Det var på riktigt. Eva och jag. Jag hade kollat på Eva i korridorerna många gånger. I mina ögon var hon skolans finaste tjej. Det tyckte inte min kompis Tobias. De hängde ihop ett tag innan han dumpade henne. Han ville inte ha henne. Jag har aldrig försått det där.
Jag och Eva blev ett par. Men det här inlägget ska inte handla om en massa gulligull och puppy love. Det ska handla om baksidan. Hur man lämnar vett och reson därhän. Hur man lyssnar på sin käraste, och dennes dumma idér. När man är ung och dum, ja, då lyssnar man ännu mer. Man är mer påverkningsbar. Vart är förnuftet när man behöver det?
Vi var säkert ett halvår in i vårt förhållande. Hon hade mitt förtroende. Min fulla tillit. Det var lördag och vi skulle på fest. Jag tar en dusch och börjar fixa till mig. Det som återstår är frisyren. Då hade jag någon sorts variant av en bena på sidan. Den funkade för att få henne. Men nu var det dags att ändra på frisyren -tyckte Eva.
Att ändra frisyr som kille är ett stort steg. Det är ingen man gör spontant. Nej, det kräver en hel del tanke bakom en sådan förändring. Inget man gör i en handvänding om man är sina sinnens fulla bruk. Men kärleken förgiftar sinnet. Ett skönt rus.
Eva tyckte att jag borde testa mittbena. Jag som just då var öppensinnad, gick med på det. Där sitter jag vid hennes sminkbord i Östberga, och ser på mig själv i spegeln. Mittbenan klär inte riktigt. Mitt hår är något för kort för att få till en bra snygg frisyr med mittbena. -Men Eva, ska jag verkligen ha det såhär? Det käns inte jättebra. Det är ju lite för kort.
Ja, så säger jag. Eva däremot, hon tycker jag ska testa och gå till festen med den nya frisyren. Sagt och gjort. Vi går dit. Vad hade jag att förlora? Inte så att jag behövde ragga. Jag hade redan Eva.
Jag har snälla vänner. Ingen av dem skrattade åt mig. Inte till mitt ansikte i alla fall. Bara bakom ryggen. Efteråt så har jag fått höra hur illa det såg ut med en för kort mittbena. Än idag blir jag påmind av Richard över den grova modemissen. Nu kan man skratta gott över hur man gick bortom förnuft och stil för att göra sin partner glad.
Det visade sig när håret väl växt ut ett antal centimeter, att jag passade i frisyren. Relationen tog slut efter ett år. Frisyren satt i många år till.
