SkalmanAl

Det senaste halvåret, har jag varit på fyra uppträdanden. Fyra fantastiska upplevelser. Två konserter och två ståup-akter. Inget konstigt med det. Fullkommligt normalt. Det enda som är utöver det normala för mig är att antalet är något högre än vad jag brukar beta av. Dessutom är de här akterna lysande och har varit så i många många år.

I söndags stod Jerry Seinfeld i på Globens scen. Seinfeld har man ju sett i hur många år som helst. Serien är ju klassisk. Måste erkänna att jag inte varit fanatisk i serien. Visst, jag har kollat, men inte styrt mitt lev efter den. Serien är ett bra hantverk. Smarta skämt och sköna karaktärer. Inget sentimentalt shit som i så många andra komediserier. Inga moralkakor heller. Mer eller mindre unik på det sättet. Skratt utan samvete.

Det här ska inte bli ett inlägg med recenssioner på akterna. Inte några djupa omdömmen i alla fall. Så vilka gamlingar är det jag sett och varför? Just vaför kommer senare. Utöver Seinfeld så blev det de gamla glamrockarna Europe, den den fantastiska och kanske galna komikern John Cleese. Som för övrigt var vassare än Seinfelt. Garvade mer och intensivare. För en månad sedan stod SADE på scen. Så många år som jag längtat efter att se henne. Magiskt.

Nåja, varför alla dessa oldies? Är jag så jädra gammal så att det sentimentala tilltalar mig? Har min prime varit och jag försöker hänga kvar genom att kolla på mina idoler från förr? Visst, jag har inte haft en chans att se dem tidigare. Så det var nu eller inte nu. Men varför kollar jag inte på andra mer nutida artister?

Jag har ingen aning. Jag behöver analysera vidare för att komma fram till ett vettigt svar. I hast, denna stund, känns det som om det är en blandning av, tillfälle/möjlighet, sentimentalitet och att artisterna är otroligt bra. Jag får återkomma med en djupare analys ifall det känns viktigt för mig. Just nu är jag tämligen likgiltlig till att förstå varför.

Vad ska jag se nästa gång?




Inga ord behövs