Små människor
Jag kom att fundera på barn. Inte att skaffa barn. Utan barns förmåga att förstå sig på sin omgivning. De har så dålig uppfattning om vad som är okay. Varför är det så?
I helgen kom jag i kontakt med ettt barn. Han var kanske 2 år. Pratar barn i den åldern? Den här gjorde inte det. Kanske var han 1,5 år? Hur som helst satt vi helt fredligt och fikade i kulturhuset. Jag hade slagit mig ner i en skön röd låg fåtölj, och lagt upp benen på en liten pall. Det var behagligt och rofyllt. En skön söndag helt enkelt.
Så vad händer? Jo, en liten människa slår sig ner precis bredvid oss. Ungen som då är kring 1,5 år är där med sina föräldrar. Jag inser direkt att friden är slut. Jag har sett ungar tidigare. De låter och har inget sinne för lågmäldhet. De pratar inte med små bokstäver. De skriker, gråter och väsnas. Ja, eller så sover de. Men då måste hänsyn tas till dem så att de inte vaknar. Eller är det hänsyn till ens egna frid? För när de väl vaknar börjar oväsendet igen.
Den här ungen var en snäll sort. Han lät inte så mycket. Han var en glad liten prick som stolt lekte med sina nya leksaker. Han hade en hel uppsjö med djur av olika slag. Killen var så stolt så stolt. Ja, lite för stolt över sina leksaker. Stoltheten i kombination med att han dessutom var generöst lagt innebar ett plågsamt möte. Helt plötsligt ville han ta kontakt med oss. Tittade sådär sött som barn kan göra. Pockade på uppmärksamhet. Till slut måste man ju ge vika. Eftersom killen stirrade helt tyst var man själv tvungen att inleda konversationen. Mitt misstag!
Nu när han lyckats få kontakt, ja då ska vi tydligen leka. Han kommer över med sina miniatyrdjur. Man vill ju inte såra ungen och dessutom göra hans förmyndare förbannade genom att säga nåt i stil med "Jag leker inte med såna leksaker. Gå och hitta nån i din ålder istället. Låt mig vara!" Man vill, men det är inte socialt accepterat. Istället måste man spela med och hoppas att ungens föräldrar har nåt vett och ropar tillbaka ungen. Men nej, det skedde inte. För dem är det perfekt. De kan då växla några ord med varandra utan att ungen stör.
Där sitter man i en skön fåtölj med ett ansträngt leede. Man spelar med. Säger att djuren är jättefina. Fan vad folk ljuger för barn hela tiden. Ändå fattar de inte det. Hela deras uppväxt är fullt med lögner och mind games. De blir spelade non stop. Inte undra på att världen är full med lögner. Vi föds in i dem.
Gör barn någonsin något rätt? Små barn alltså. Upp till 3 år. Är det inte så att man hela tiden måste tillrättavisa och guida dem i allt? Tänk om de istället skulle födas med en bättre känsla för ordning och reda. Varför är det inte så? Behöver de vara så hjälplösa för att deras föräldrar ska få den där själsdjupa kärleken till dem? Märkligt att vi fungerar så i så fall.
Jag hörde att ungens föräldrar kallade honom Edvard. Jag kallade hon Edvard en gång. Jag ångdrade det omedelbart. Det blev för personligt. Lite som att jag å lilla Ed var kompisar. Dumt av mig.
Som tur var slöt vänner till ungens föräldrar upp efter kanske 10 minuter. Från den stunden fick den lilla killen inte själv bestämma med vem han skulle leka. Kvinnorna i sällskapet la beslag på honom. Trots det tittade han sökande på oss. Men vår tid tillsammans var för alltid slut...
Barn är underbara.
I helgen kom jag i kontakt med ettt barn. Han var kanske 2 år. Pratar barn i den åldern? Den här gjorde inte det. Kanske var han 1,5 år? Hur som helst satt vi helt fredligt och fikade i kulturhuset. Jag hade slagit mig ner i en skön röd låg fåtölj, och lagt upp benen på en liten pall. Det var behagligt och rofyllt. En skön söndag helt enkelt.
Så vad händer? Jo, en liten människa slår sig ner precis bredvid oss. Ungen som då är kring 1,5 år är där med sina föräldrar. Jag inser direkt att friden är slut. Jag har sett ungar tidigare. De låter och har inget sinne för lågmäldhet. De pratar inte med små bokstäver. De skriker, gråter och väsnas. Ja, eller så sover de. Men då måste hänsyn tas till dem så att de inte vaknar. Eller är det hänsyn till ens egna frid? För när de väl vaknar börjar oväsendet igen.
Den här ungen var en snäll sort. Han lät inte så mycket. Han var en glad liten prick som stolt lekte med sina nya leksaker. Han hade en hel uppsjö med djur av olika slag. Killen var så stolt så stolt. Ja, lite för stolt över sina leksaker. Stoltheten i kombination med att han dessutom var generöst lagt innebar ett plågsamt möte. Helt plötsligt ville han ta kontakt med oss. Tittade sådär sött som barn kan göra. Pockade på uppmärksamhet. Till slut måste man ju ge vika. Eftersom killen stirrade helt tyst var man själv tvungen att inleda konversationen. Mitt misstag!
Nu när han lyckats få kontakt, ja då ska vi tydligen leka. Han kommer över med sina miniatyrdjur. Man vill ju inte såra ungen och dessutom göra hans förmyndare förbannade genom att säga nåt i stil med "Jag leker inte med såna leksaker. Gå och hitta nån i din ålder istället. Låt mig vara!" Man vill, men det är inte socialt accepterat. Istället måste man spela med och hoppas att ungens föräldrar har nåt vett och ropar tillbaka ungen. Men nej, det skedde inte. För dem är det perfekt. De kan då växla några ord med varandra utan att ungen stör.
Där sitter man i en skön fåtölj med ett ansträngt leede. Man spelar med. Säger att djuren är jättefina. Fan vad folk ljuger för barn hela tiden. Ändå fattar de inte det. Hela deras uppväxt är fullt med lögner och mind games. De blir spelade non stop. Inte undra på att världen är full med lögner. Vi föds in i dem.
Gör barn någonsin något rätt? Små barn alltså. Upp till 3 år. Är det inte så att man hela tiden måste tillrättavisa och guida dem i allt? Tänk om de istället skulle födas med en bättre känsla för ordning och reda. Varför är det inte så? Behöver de vara så hjälplösa för att deras föräldrar ska få den där själsdjupa kärleken till dem? Märkligt att vi fungerar så i så fall.
Jag hörde att ungens föräldrar kallade honom Edvard. Jag kallade hon Edvard en gång. Jag ångdrade det omedelbart. Det blev för personligt. Lite som att jag å lilla Ed var kompisar. Dumt av mig.
Som tur var slöt vänner till ungens föräldrar upp efter kanske 10 minuter. Från den stunden fick den lilla killen inte själv bestämma med vem han skulle leka. Kvinnorna i sällskapet la beslag på honom. Trots det tittade han sökande på oss. Men vår tid tillsammans var för alltid slut...
Barn är underbara.
Kommentarer
Trackback
