SkalmanAl

Ibland funderar man ju om ens hjärnceller verkar tillsammans?  Varför går man ibland ifrån sunt förnuft och enkel logik? Varför underkastar jag mig inte glasklar hård fakta?

Såhär ligger det till. Jag var en "late bloomer". Det tog alldeles för lång tid innan jag såg till att ta mitt körkort. Såg ingen vits med det tidigare. Såg inget behov. Men till slut kunde jag inte förneka mig själv kortet. Dessutom var jag jädrigt trött på folks tjat om körkort. Många år tänkte jag -Låt mig va, jag åker pendeltåg! Den känslan övergick till -Låt mig va, jag är en looser som åker pendeltåg. Jag pallade inte mer. Så jag flyttade in till stan.

Väl i stan blev mitt perfekta alibi till att inte ta körkort närheten till allt. Behovet utraderades. Smart som jag var köpte jag dessutom en lägenhet endast 900 meter ifrån mitt kontor vid hötorget. Det tar alltså 10 minuter att gå till jobbet. Att ens fundera på att åka bil dit är ett tecken på en störning. Men men, jag bestämde mig ändå för att ta körkort. Klokt beslut. Dessutom höll mitt ID-kort på att spricka. Med ett körkort slipper jag förnya ID-kortet.

Nu sitter jag här mitt i stan. Jag går till jobbet på 10 minuter. Jag har ingen familj som behöver skjutsas. Jag har alltså inget direkt behov som motiverar ett bilköp. Det är bökigt med parkring i stan har jag hört och upplevt. Jag hyrde en bil för ett halvår sedan. Kändes skönt att parkera bilen direkt på gatan utanför porten. Hade jag kunnat läsa skyltningen så hade jag inte blivit lappad. Det var visst städdag just den natten. Inte undra på att gatan stod så härligt tom när jag skulle parkera. 800 kr i böter. Jag borde lära mig läsa skyltarna bättre.

Just nu är jag en kass bilförare. Jag har bara haft körkortet i 8 månader. På den tiden har jag knappt kört någonting. Det här stör mig. Så nu måste jag bli bättre. Och det är just därför jag ska köpa en bil. En normal människa med mitt behov och som förstagångsköpare kanske skulle kolla på en billigare variant av bil. Jag är inte lagd åt det hållet. Det klär inte mig känner jag. Jag må köra som en kratta, men det ska göras i nåt nytt.

Jag har alltså bestämt mig för att köpa något nytt. En ny bil kostar mycket pengar. Istället för att lägga pengarna på en statusbil såsom audi eller bmw så tänker jag säkerhet, design, svenskt, prestanda. Volvo. Ja, det är ingen bil som sticker ut. Man får inga extra krogragg på att köra Volvo. Det spelar ingen roll att det är en S60 R-design. Inte många har koll på vad det är för nåt. Jag borde bli mer ytlig...

Tjejen som inspirerade till bloggen om "förlåtelse" som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Hon frågade mig om vad jag hade för klocka när vi sågs. Alltså inte vad klockan var, utan vilket märke det var. Klok och ytlig i ett och samma paket. Hon hade garanterat inte imponerats över en Volvo.

Så vad ska jag göra med min Volvo? Kommer den bara att stå i p-huset och kosta pengar? Ja, det är faktiskt ganska troligt. Utöver att bli en bättre bilförare får jag väl se till att åka och storhandla emellanåt. Men då jag inte lagar mat och jag egentligen bara äter frukost hemma saknas saker att storhandla. Det skulle vara toalettpapper och hudlotion i såfall. 

Imorgon onsdag genomför jag köpet. Att vänta 10-12 veckor på den fabriksnya bilen kanske är bra. Det ger mig tid att skaffa en garageplats i ett närliggande p-hus.

Behovsanalys:

+ jag kan storhandla
+ jag kan hälsa på folk utanför stan
+ jag kan skjutsa folk till arlanda

- är ej ekonomiskt försvarbart på något plan
- bidrar till miljöförstöring (...skiter iiii)
- måste skaffa garageplats
- ingen statusbil
- måste säga att jag kör Volvo
- inget riktigt behov finns som inte kan lösas med att hyra en bil vid behov
- måste skjutsa folk till arlanda

Genomtänkt men inte förnuftigt...






Blir dock en annan färg... rött är för koolt.