SkalmanAl

Mycket passerar genom skallen varje dag. Mycket skit. In, och sen ut. Helt automatiskt. Andra saker sätter sig och ligger kvar. Jag kommer ihåg när jag såg "I skuggan av Bronx", A Bronx tale. Jag tor det är Robert De Niros regidebut. En enkel story egentligen. Handlar om en liten kille som växer upp i en stolt italiensk familj. Pappan, som spelas av De Niro, kör buss och kämpar för att ge sin son en bättre framtid. Sonen frestas ideligen av en karismatisk maffiaboss i samma kvarter. Maffiabossen tar in sonen som en egen son. De utvecklar ett starkt band som fadern kämpar emot, men som han till slut accepterar.

Jag som knappt kommer ihåg någonting egentligen, kommer så väl ihåg under vilka omständigheter jag såg filmen. Det var när jag gjorde lumpen, i tv-rummet. Klockan var sent. Egentligen borde jag lagt mig. Tidiga mornar gäller i lumpen. Men jag sket i det. Så jag satt kvar. Det var jag, Nikolai och nån till person som säkert var ifrån Köping eller Kungsör.  Det här hände i ett annat sekel.

I en scen talar maffiabossen om att man bara har tre kärlekar i livet. Tre stora kärlekar alltså. Man ska ta vara på dem. Den lilla killen har vuxit upp  och är kring 18 år. Han är förtjust i en svart tjej. Filmen utsepelas på 60-talet, så italienare och svarta skulle definitivt inte umgås. Det visar sig såklart att tjejen är en av hans tre kärlekar. Den första. De står emot omständigheter å skit och blir tillsammans. Kärleken segrar.

Det var just poängen med att man bara har tre stora kärlekar i livet som cementerades i min skalle. Har funderat på det sen jag såg filmen. Nån stans låter det rimligt. Är det därför man även säger -Tredje gången gillt! Vart kommer det ifrån? Varför?