Systembolaget och den gamla damen
Våra liv är fyllda med så många tillfälliga möten. Man vet aldrig vem man ska träffa eller om den personen kommer göra ett intryck. Vissa passerar förbi gåendes på gatan. Andra sitter bredvid dig på lunchrestaurangen eller står framför dig i kassan i en affär. Blickarna kanske möts. Sen ser man aldrig människan igen. Hur många liv passerar egentligen genom min väg varje dag? Kan det vara 100-tals? 1 000-tals?
Inte heller tänker jag på att de som passerar mig. Att även de har egna liv. Lika komplexa som mitt liv. Jag ser dem bara som statister i mitt universum. De existerar, men ändå inte. Att tänka i de här banorna är kostigt. För det betyder att även jag är en marginell figur i deras existens. Hur kan det vara så när jag själv är epicentrum i min värld? Obehagligt. Svårbegripligt.
Ibland så inte bara korsas våra vägar. Tillfälligheter, nöd eller fri vilja gör att vi integrerar. Möten sätter spår. Ytliga eller djupa. Ibland själsliga. Eller så har man redan glömt dem vid nästa andetag.
Min väg korsades av en äldre dam. Hon var elegant och varm. Kvinnan, som var kring 70 år, hade just fått hjälp i kassan på systembolaget. Hon stod nu bredvid och sorterade ihop sitt inköp. Väl framme vid kassan frågade kassören mig om legitimation. Jag är van vid att få visa id. Det händer nästan alltid. I ärlighetens namn suckar jag kanske lite för mig själv då det sker, men inser glatt att det är en positiv sak.
Damen som fortfarande står kvar tittar på mig och säger -Tänk vad härligt att behöva visa legitimation.
Så här i efterhand förstår jag vad damen egentligen menade. Tyvärr var jag så inne i min egna värld, så jag svarade artigt och spontant att jag ändå är över trettio år. Det var inte förrens jag var ute på gatan jag förstod vad hon menade. Att ungdomen är kort och övergående. Att man ska vara glad över att ha livet framför sig. Att hon själv varit ung och vacker. Att den tiden är förbi.
När jag insåg mitt misstag, blev jag irriterad på mig själv för att jag inte kopplat snabbare och svarat som en nöt. Men ofta är det väl så, att man inte är på samma nivå samtidigt. Så här i efterhand har jag funderat på damen. Undrar hur hennes liv varit? Vad har hon varit med om och kommer vi någonsin mötas igen? Gamla människor har levt långa liv med minst lika intressanta öden som alla unga människor. Det är något man ofta glömmer.
Våra vägar korsades, men jag var så inne i min värld. Jag lyssnade inte på henne inte tillräckligt för att förstå vad hon egentligen ville säga. Nu är det för sent.
Inte heller tänker jag på att de som passerar mig. Att även de har egna liv. Lika komplexa som mitt liv. Jag ser dem bara som statister i mitt universum. De existerar, men ändå inte. Att tänka i de här banorna är kostigt. För det betyder att även jag är en marginell figur i deras existens. Hur kan det vara så när jag själv är epicentrum i min värld? Obehagligt. Svårbegripligt.
Ibland så inte bara korsas våra vägar. Tillfälligheter, nöd eller fri vilja gör att vi integrerar. Möten sätter spår. Ytliga eller djupa. Ibland själsliga. Eller så har man redan glömt dem vid nästa andetag.
Min väg korsades av en äldre dam. Hon var elegant och varm. Kvinnan, som var kring 70 år, hade just fått hjälp i kassan på systembolaget. Hon stod nu bredvid och sorterade ihop sitt inköp. Väl framme vid kassan frågade kassören mig om legitimation. Jag är van vid att få visa id. Det händer nästan alltid. I ärlighetens namn suckar jag kanske lite för mig själv då det sker, men inser glatt att det är en positiv sak.
Damen som fortfarande står kvar tittar på mig och säger -Tänk vad härligt att behöva visa legitimation.
Så här i efterhand förstår jag vad damen egentligen menade. Tyvärr var jag så inne i min egna värld, så jag svarade artigt och spontant att jag ändå är över trettio år. Det var inte förrens jag var ute på gatan jag förstod vad hon menade. Att ungdomen är kort och övergående. Att man ska vara glad över att ha livet framför sig. Att hon själv varit ung och vacker. Att den tiden är förbi.
När jag insåg mitt misstag, blev jag irriterad på mig själv för att jag inte kopplat snabbare och svarat som en nöt. Men ofta är det väl så, att man inte är på samma nivå samtidigt. Så här i efterhand har jag funderat på damen. Undrar hur hennes liv varit? Vad har hon varit med om och kommer vi någonsin mötas igen? Gamla människor har levt långa liv med minst lika intressanta öden som alla unga människor. Det är något man ofta glömmer.
Våra vägar korsades, men jag var så inne i min värld. Jag lyssnade inte på henne inte tillräckligt för att förstå vad hon egentligen ville säga. Nu är det för sent.
Kommentarer
Trackback
