SkalmanAl

Alla vet att vi människor är olika. Du och jag. Vi ser olika ut. Vi talar olika och uttrycker oss på olika sätt i skrift. Vi hanterar situationer olika och våra bästa sidor är individuella. Likaså våra sämsta. Tur är väl det, för man skulle aldrig orka leva med enbart människor som är lika en själv. Kill kill kill!

Jag minns en lustig händelse som inträffade för kanske tre år sedan. Min hemdator krashade. Irriterande såklart. Inte heller hade jag haft förnuft till att regelbundet säkerkopiera innehållet. Jag förlorade säkert 70 % av de kort jag lagrat på datorn. De flesta av korten hade tagits under ett förhållande med flickvännen jag hade ett tag innan. Förhållandet tog slut kanske 2 år innan datorkraschen.

Så vad gör man då? Mina tankebanor gick såhär; Dator trasig ->kort förlorade ->går de att återfå? ->ja, om jag kontaktar mitt ex. ->Hon har ju samma kort ifrån resor och dylikt ->jag skriver mail till henne och ber om kopior.

Eftersom det tvååriga förhållandet tog slut, så var relationen inte tiptop mot slutet. Men vi var inte på ond fot med varandra. Inte på något sätt. Eller, inte vad jag vet i alla fall. Vi hade dessutom sprungit på varandra ett par gånger under årens lopp. Allt var då gott. Dessutom hade jag hört att exet (E) hittat en ny relation och just fått barn.

Jag sänder iväg mitt mail med en väldigt sparsam sammanfattning om mitt liv. Vi pratar kanske två eller tre rader om mig. Eftersom Anders, E's kille hon hade innan mig, som jag hade kontakt med, berättat att E fått barn, gratulerar jag till sonen. Anders står för övrigt bakom mitt företags grafiska profil. Bra jobbat Anders!

Därefter berättar jag om missödet med datorn. Jag frågar ifall hon har möjlighet att sända mig kopior på gemensamma kort. Min ton i mailet är hjärtlig men kanske något reserverad då jag inte vill göra ett för stort intrång. Jag avslutar med att skriva "Kram" plus mitt namn.

So far so good.

Svaret kommer. -Oh vad kul med en uppdatering om E's liv -tänkte jag. Jag satte igång att läsa svaret. Lite sammanfattat löd det som följer:
-Hälsning ->bekräftar son och sambo ->berättar att även hennes dator krashat ->inga kort finns kvar ->vi får minnas i våra huvuden... Än så länge så är det ett fullkommligt acceptablet svar ifrån en gammal relation. Sen kommer avslutningen. Mailet avslutas med: -Hälsn E

Jahopp, inte ens "Hälsningar" utskrivet. En förkortning får man. Själv så skrev jag "Kram". Kram kanske känns för personligt då hon har barn och sambo. Jag kan köpa det. MEN ett avhugget "Hälsningar"?? WTF!! En besparing på 4 bokstäver??? Jag skrev inte tillbaka.

Jag har haft mycket roligt åt just den avslutningen. Den är klassisk.

En kollega till mig hade problem med en kund. Det blev en utdragen diskussion. Till slut fick jag ta över ärendet. Ärendets karaktär gjorde att all korrespondens skedde per epost. Vi hade svårt att nå en lösning. Efter en månads försök nådde vi en överenskommelse som båda parter kunde leva med. Det var skönt. Under processen var den kvinnliga motparten väldigt formell och professionell. Hennes arbetsgivare har en stenhård förhandlare i henne. Endast formaliteter återstod sedan.

Både hon och jag avslutade våra mail med "Hälsningar + namn". Men nu när vi skakat hand och överenskommelsen var gjord, ja då övergick hon till den klassiska avslutningen "Hälsn + namn". Det är ju bara för roligt. Lustigt i sammanhanget är att även hennes namn börjar på bokstaven E.


Hälsn
SkalmanAl






Jag har lärt mig läxan...