SkalmanAl

Jag hade pausat ifrån löpningen i en hel vecka. Var småkrasslig och tog det därför lugnt. Så i onsdags kände jag mig lite bättre. La in ett svettigt benpass på lunchen. Det skulle jag inte gjort. Kroppen reagerade. Fick omedelbart huvudvärk och förkylningen kom tillbaka. Ibland fungerar det att träna bort slutet av en förkylningsperiod. Nu gick det inte.

I går lördag var jag frisk igen. Suget efter att få komma ut och springa och dessutom få krossa Conans mediokra tider sprudlade i kroppen. Jag var så nära sist. En minut ifrån Conans tävlingstid. Vet att jag tar den utan svårighet. Då strulade det med ett par rödljus och den förbannat tunga Västerbron.

Uppladdningen inför gårdagens lopp kanske inte var den bästa. La mig sent och hade druckit på kvällen. Men mentalt var jag laddad upp till tänderna. Måste erkänna att jag hade en del frustration över att jag inte tog Conans tid senast.  Att jag dessutom blev krasslig efteråt, vilket satte stopp för nya försök och träning irriterade.

Egentligen ville jag lägga in intervallpass i veckan för att förbättra mina resultat. Kände att jag inte behövde det  för att slå Conan. Men för min egna utvecklings skull vore det nyttigt.

Jag sätter igång pulsklockan och Runkeeper. Drar iväg. Löpstegen är lätta. De två första kilometrarna går i ett bra tempo. Jag blir förvånad över att jag inte känner mig ansträngd. Vad har hänt med mig? Har jag lyckats peaka min superform genom vila och förkylning?

3 km. Jag börjar få ont i höger fotled. Förstår inte varför. Har inte trampat snett eller haft problem med foten tidigare. Ändå smyger sig smärtan på. Jaja, det går väl över tänker jag. Springer vidare. Västerbron går bättre den här gången. Tappar inte lika mycket tid som tidigare. En klar förbättring. Rösten ifrån Runkeeper ger mig feeds med jämna mellanrum. I lurarna maxar jag Skrillex genom hela löprundan. En rekordtid är på gång. Efter Västerbron återstår bara jämn mark.

Vid 7,5 km har smärtan i foten vuxit sig så stark att den inte går att ignorera mer. Vid 7,7 km är det helt omöjligt att springa vidare. Jag stannar upp och stänger av klockan. Det känns oerhört tråkigt att avbryta milen. Tiden var bra. Krafterna fanns där. Motivationen likaså. Foten som aldrig strulat innan, ville inte.

Nu känner jag mig ännu mer frustrerad, men även trygg med att jag har bättre tider i mig, än Conan. 45 minuter är realistiskt om jag får vara hel.

-Conan, du kan andas ut i någon vecka till. Sen ryker dina tider för alltid.


Min löprunda


Jag haltar fram i min vardag för tillfället.