SkalmanAl

Förra lördagen var jag på bröllop. En vän gifte sig. Jag var med kvällen han träffade sin fru. I Jönköping. Vi var där för att hälsa på Pär som under ett par år jobbade i Mjölby. Eller var det Jönköping? Han hade lägenhet i Jönköping i alla fall. Det var ungefär sju år sedan.

Vigseln ädge rum i Uppenbarelsekyrkan, Hägerstensåsen. Väldigt nära Kransen där jag är uppväxt. Uppenbarelsekyrkan är väl den kyrka som jag varit i flest gånger. Johanneskyrkan på Norrmalm ligger också högt upp på listan. Hade en period då jag var liten när jag blev ditsläpad av min mamma ganska regelbundet. Katolska gudstjänster på polska som 4-5 åring. Tack för de söndagarna.

Numera blir det bara kyrkliga besök i någon random stad som turist för att kolla arkitektur eller höga kyrktorn. Minimalt intresse dock. Minns en kyrka med ett riktigt högt kyrktorn i Geneve. Fantastisk utsikt. Kyrkor är vackra saker. Det är väl antagligen därför de fortfarande spelar en roll i vår nutid. Jag har ingen tro. Däremot känns det  högtidligt att vara i en kyrka. Kanske för att det för min del bara är förknippat med stora händelser. Jag uppskattar byggnaderna och historiken.

När jag satt där under cermonin hade jag svårt att känna glädje. Jag får kämpa emot andra tankar. Sist jag var där i den kyrkan, var på Jennys begravning. Det var sommaren 1997. Jag kom givetvis att tänka på Jenny. Det var första gången jag förlorade någon som jag delat så mycket med.

Vi var klasskompisar genom låg- till högstadiet och väldigt nära vänner. Kommer ihåg hur jag ofta satt i telefon med Jenny i högstadiet. Vi pratade i timmar. Under vissa perioder varje dag. Det händer att jag fortfarande drömmer om Jenny. Vi spelade piano ihop. Hon var musikalisk. Jag läste noter. En gång när vi var 16 år gick vi på två biofilmer på raken. Först Spårlöst försvunnen och sedan Boxing Helena. Hur kan jag minnas det när jag glömmer så mycket annat? Jenny gillade skådespelerskan Sherilyn Fenn. Känd ifrån Twin Peaks. Helena i filmen.  Ska jag någonsin se serien som så många tjatar om?

Det var en mix av känslor och tankar som passerade igenom cermonin. När brudparet väl sagt Ja till varandra, och gått ut, släppte tankarna.  Jennys begravning avslutades med Eric Claptons låt Tears in Heaven. Eric C skrev låten då han förlorat sin väldigt unga son. Jenny själv var det enda barnet. Alltför ung. Tidigare var låten den mest spelade på begravningar. Kanske är den det fortfarande.

Det här blev inget feelgood-inlägg. Tänk på Bananer i pyjamas och nynna melodin. Ett bra sätt att vända stämningen.







Tidigare idag postade Myran en bild på en Banan i pyjamas.
Jag såg bilden och blev påverkad. Det stör mig att jag är så
påverkningsbar.