SkalmanAl

Där sitter jag som vanligt helt fredligt och stilla. Jag varvar mellan att arbeta, surfa och skriva. Jag är på ett kafé. Som vanligt får man vara glad över att man fått en plats. Gäller att samsas om platserna med turister, studerande och mammor med kids (inte lika ofta fäder). Emellanåt också kärlekspar, dejter, vänner som catchar upp eller som bara hänger, och dom som kommer ensamma.

Folk pratar, äter och dricker. Har trevligt. Ljudnivån är behaglig. Svag musik spelas genom högtalarna. Den finns där. Ingen tänker på den. Vissa är så inne sina konversationer. Andra sitter med datorn, boken, telefonen, tidningen eller skolböckerna.

Ibland händer det att något sticker ut och stör. Som för någon dag sedan. Jag satt där. Harmoniskt. Plötsligt hör jag ett hysteriskt skrik ifrån en bebis. Skriket slutar aldrig. Det låter som om föräldrarna kör in nålar i ungens ögon. Alltså inget vanligt gnälligt skrik som bebisar är så bra på. Nä, det här var katastrofskrik. Det är svårt att stänga ute ungens oljud. Antar att det är själva syftet av Moder Jord. Man ska inte kunna negligera så små skrikande männsikor. Det går inte.

Bebisen har båda sina föräldrar med sig. Ingen av dem lyckas få tyst på ungen. Jag ser på föräldrana att de tycker situationen blir alltmer jobbig. De vet mycket väl vad ALLA andra på fiket tänker;  -Kan de inte lämna ungen hemma! -Fattar de inte att de stör oss andra som satan?! -Ta ut ungen, NU! Tror ingen känner, eller tänker; -Nä men jösses, vad synd det är om bebisen, som är så ledsen. Inte ens föräldrarna.

Efter 10 minuter ger föräldrarna upp. När de rullar förbi mig ser jag att de dessutom har två exemplar. Tvillingar. Dubbel misär. Dubbel glädje för föräldrarna. Inte för oss. En lättnad drar över fiket då familjen lättar.

Några minuter passerar. Ett nytt skrik hörs. Folk suckar till. Ska man tåla det här? Jag får lust att gå fram till mamman och påpeka att den förra bebisens föräldrar minsann hade vett att lämna kafét. Jag vågar såklart inte. En sådan konversation passar sig bättre i tanken.

Ungen slutar föra oljud efter några minuter. Stressnivån sjunker hos oss andra på fiket. Man accepterar att bebisar skriker på ett jävligt jobbigt sätt. Man måste acceptera. Men vart går gränsen? Är det okay att en bebis föräldrar låter sin unge förstöra fikaron för så många andra människor?





Folk borde tänka på konsekvenserna som sex medför.