Spontanitet, javisst?
Jag satt och fikade med gäng amerikaner för ett par veckor sedan. För att vara mer exakt så var det en amerikansk vän, samt två andra amerikaner och en australiensisk tjej. Vi sitter i samma lokal på jobbet. Samtliga jobbar och bor här i sverige. De har gjort det i ett antal år. Under fikan lärde jag mig något om mig själv, och dig, och dig, och dig.
Man kan tycka att vi är lika amerikaner. Våra grundläggande värderingar ligger nära varandras. Vi är, eller har varit kristna samhällen. Därav likheterna. Sen är vi olika på andra plan. Vissa olikheter är vi nog alla medvetna om. Amerikaner låter, tar för sig, är mer outgoing, pratar ett annat språk, har högre BMI, och blandar ihop Switzerland med Sweden. Det här vår syn på olikheterna mellan oss och dem. Så vad tycker de om oss?
Landet sverige, naturen, välfärden och livet här, gillar de allihopa. De är helt eniga. De är lika eniga om att de avskyr vintermörkret och kylan. Jag får frågan: -Du måste väl vara van vid vintern?! -Ja, van är jag, men jag uppskattar den väldigt lite. Bara för att man läser om mord i Malmö varje dag så betyder det väl inte att man gillar att folk mördas? Visserligen skiter jag i just den saken. Vintermörkret tynger mig mer. Ofantligt mycket mer. Men principen kanske går fram? Det är alltså inte bara vi svenskar som har problem med vintern.
Gemensamt för amerikanerna och den australienska tjejen är att de tycker att svenskar ska planera så jädrans mycket. Varje grej, varje möte, varje lunch, varje AW. Har man ingen framförhållning i sverige så är man körd.
Struktur, planering, ordning och reda. Så uppfattas vi. Att ringa någon samma dag för att hitta på något är meningslöst. Det håller inte. Helst ska man vara ute en vecka innan. Alla garvar åt hur planerande vi är. Jag känner mig träffad. Mitt i prick. -Va fan, det där är ju jag! And I love it. Säger jag. Rullar man med mig så måste man planera.
De enda gångerna jag släpper lite på planeringen är på semestrar. Då lever jag mer efter principen "go with the flow". Jag kommer att tänka på alla de gånger min amerikanska vän, hört av sig samma dag för att luncha eller käka middag. Alla gånger jag inte kunnat av olika anledningar. Men jag har alltid föreslagit ett par nya tider för oss att boka. Han väljer en tid, och allt känns bra. Det är så vi gör här.
Jag vet inte riktigt vart behovet av en struktur och planering kommer ifrån. Varför är vi sådana? Är det för att vi förr ville maximera arbetet under dagens ljusa timmar? Har det levt kvar sedan dess?
Ibland händer det att jag får ett föslag att hitta på något på kvällen. Samma dag. Även fast jag inte har något planerat så känns det fel. Att inte ha något planerat är ju även det en aktivitet. Det händer att jag är så inställd på att bara ta det lugnt, så jag avböjer. Eftersom jag var osäker på ifall jag var unik i frågan, gjorde jag en liten undersökning. Det visade sig att beteendet inte är onormalt.
Efter fikan med mina amerikanska vänner, lovade jag mig själv att bli ännu bättre på spontanitet. Jag har redan börjat. Tack för inflytandet.
Unisexbås i NYC oktober 2011. Vem sätter sig på muggen med en främling?
Är det därför amerikaner är så sociala? De pratar med vem som helst, när som helst.
Man kan tycka att vi är lika amerikaner. Våra grundläggande värderingar ligger nära varandras. Vi är, eller har varit kristna samhällen. Därav likheterna. Sen är vi olika på andra plan. Vissa olikheter är vi nog alla medvetna om. Amerikaner låter, tar för sig, är mer outgoing, pratar ett annat språk, har högre BMI, och blandar ihop Switzerland med Sweden. Det här vår syn på olikheterna mellan oss och dem. Så vad tycker de om oss?
Landet sverige, naturen, välfärden och livet här, gillar de allihopa. De är helt eniga. De är lika eniga om att de avskyr vintermörkret och kylan. Jag får frågan: -Du måste väl vara van vid vintern?! -Ja, van är jag, men jag uppskattar den väldigt lite. Bara för att man läser om mord i Malmö varje dag så betyder det väl inte att man gillar att folk mördas? Visserligen skiter jag i just den saken. Vintermörkret tynger mig mer. Ofantligt mycket mer. Men principen kanske går fram? Det är alltså inte bara vi svenskar som har problem med vintern.
Gemensamt för amerikanerna och den australienska tjejen är att de tycker att svenskar ska planera så jädrans mycket. Varje grej, varje möte, varje lunch, varje AW. Har man ingen framförhållning i sverige så är man körd.
Struktur, planering, ordning och reda. Så uppfattas vi. Att ringa någon samma dag för att hitta på något är meningslöst. Det håller inte. Helst ska man vara ute en vecka innan. Alla garvar åt hur planerande vi är. Jag känner mig träffad. Mitt i prick. -Va fan, det där är ju jag! And I love it. Säger jag. Rullar man med mig så måste man planera.
De enda gångerna jag släpper lite på planeringen är på semestrar. Då lever jag mer efter principen "go with the flow". Jag kommer att tänka på alla de gånger min amerikanska vän, hört av sig samma dag för att luncha eller käka middag. Alla gånger jag inte kunnat av olika anledningar. Men jag har alltid föreslagit ett par nya tider för oss att boka. Han väljer en tid, och allt känns bra. Det är så vi gör här.
Jag vet inte riktigt vart behovet av en struktur och planering kommer ifrån. Varför är vi sådana? Är det för att vi förr ville maximera arbetet under dagens ljusa timmar? Har det levt kvar sedan dess?
Ibland händer det att jag får ett föslag att hitta på något på kvällen. Samma dag. Även fast jag inte har något planerat så känns det fel. Att inte ha något planerat är ju även det en aktivitet. Det händer att jag är så inställd på att bara ta det lugnt, så jag avböjer. Eftersom jag var osäker på ifall jag var unik i frågan, gjorde jag en liten undersökning. Det visade sig att beteendet inte är onormalt.
Efter fikan med mina amerikanska vänner, lovade jag mig själv att bli ännu bättre på spontanitet. Jag har redan börjat. Tack för inflytandet.
Unisexbås i NYC oktober 2011. Vem sätter sig på muggen med en främling?
Är det därför amerikaner är så sociala? De pratar med vem som helst, när som helst.
Kommentarer
Trackback
