Illigal alien
Kambodja ligger bakom mig. Gränsstaden Poipet levererade inte. Fanns egentligen ingenting att göra där förutom att hänga på alla de kasinokomplexen som byggts upp för spelsugna Thailändare.
I Sverige tror jag att vi har 4 kasinon. Bara i Poipet finns det nio styckena. Om du någon gång besökt ett kasino i sverige, kanske du tycker att det kryllar av asiater kring slottarna och rouletten. Glöm det. Det är ingenting emot vad det gör i Poipet. Där kryllar det av asiater.
Att spela poker, texas hold’em, visade sig knepigt. Med nio stora kasinon tycker man att det skulle finnas ett bra utbud på alla tänkbara kasino/kort-spel. Den tanken visade sig vara helt fel. Ett enda kasino kunde erbjuda hold’em. Ett bord endast. Problemet var att ingen av de tusenals thailändare som kommer till Poipet spelar texas. Någon enstaka gång i veckan kan det vara minst tre som vill spela. Då öppnar kasinot bordet.
Jag åker ifrån Kambodja utan att ha spelat för en enda peng. Inga kortspel och definitivt inga kasinospel. Däremot blir jag väl omhändertagen av kasinots VIP/Marketing-manager, Mr. Choosak (thailändare). Antar att det är lite kul för hotellet/kasinot, att få dit västerlänningar. 99,9 % av gästerna är asiater. Vilket pucko till västerlänning åker till Poipet för att spela?
För att komma in i Kambodja måste man passera den thailänska gränskontrollen. Det tar tid. De har en gräddfilskö för thaifolk. Vi andra, kambodjaner och resten av världen, släpps fram med en amputerad sköldpaddas fart. Thailändarna viner förbi. Min känsla är att mitt värde är lägre än en thailändares och på samma nivå som en kambodjan. Det irriterar.
Väl igenom den thailändska gränskontrollen börjar jag min illegala vistelse i Kambodja. Zonen mellan thailands kontroll och kambodjas gränskontroll är ett par hundra meter vid. Däremellan breder ett antal kasinon ut sig. Ifrån Zonen tar man sig lätt in i kambodja. Jag ser inte ingen gränskontroll, så jag stegar mot Star Vegas-hotel. Ser en skylt. Efter några minuter kliver jag in på hotellet.
Engelska är inte personalens första eller andra språk. Snarare ett icke existerande språk. Jag har ingen reservation. Försöker boka ett rum på plats i receptionen. Jag förstår ingenting. Dom förstår ingenting heller. Mr. Choosak, managern, blir ditkallad. Han löser allt. Visar mig de olika rumstyperna och tar mig även på en tur kring komplexet. Hans engelska är helt okey. Bott två år i Australien.
Då jag ska skrivas in kopieras mitt pass. Han ser att jag inte passerat den kambodjanska kontrollen och saknar stämplar. Jag är alltså i kambodja illegalt. Inte alls bra, menar han på. Kan bli jobbigt ifall polisen stoppar mig, men framförallt när jag ska ut ur landet. Han sätter oss båda i en av hotellets transportbilar. Vi blir körda till passkontrollen. Jag ställer mig i kö. Han väntar. När allt är klart körs vi tillbaka.
På kvällen frågar jag Mr Choosak om en bra restaurang i närheten. Han sätter oss återigen i en bil och tar mig till en fiskrestaurang. Han har precis ätit, men sitter med mig under hela min måltid. Livebandet som spelar gör det svårt att höra allt. Jag har lärt mig att man bara svarar –Ja, ifall man inte fattar. Bra mycket trevligare än att få ett –Nej. Exempelvis berättade jag om att jag varit i thailand tidigare. Lite om den resan. Är ganska säker på att han inte hörde och förstod allt.
Kanske lät det såhär: …och därefter missade vi planet hem för att vi tog fel på dag.
Hade Mr Choosak då svarat –Nej. Ja, då skulle det bli lite konstigt. –Vaddå nej? Tror du jag ljuger eller kommer ihåg fel? Vet du bättre än jag?
Svara Ja, och låtsas att du hör och förstår. Blir enklare så.
Hur som helst berättar han om kasinoverksamheten och en massa annat. Vi har ett bra samtal. Jag förstår att han tycker det är ett utmärkt tillfälle att praktisera sin engelska samt träffa någon annan än alla asiater. Uppsidan för mig är ju en guide, sällskap och lärdom. När vi är på väg tillbaka till hotellet lovar han att ta mig till en annan lokal restaurang efterföljande dag. Hittills har allt varit på arbetstid. Dagen efter var efter arbetstid.
Till middagen följer även kvinnan som ansvarar för kasinots transporter för att plocka uppgästerna och alla highrollers i thailand. Vi blir kvar många timmar. Mr. Choosak tar notan.
Man träffar helt klart intressanta människor om man bjuder själv bjuder till. Många dörrar öppnas.
Efter hans gästfrihet står jag nu i skuld till honom. Han funderar att komma till sverige i juni eller juli. –Väl mött. Jag tar såklart hand om dig. Bara jag inte är på ett kasino i Sibirien just då.
Att komma ut ur kambodja är lika jobbigt som att komma in. Värst är att jag återigen måste lämna fingeravtryck på en digital platta. Fyfan, hur många kambodjaner passerar inte den där gränskontrollen varje dag? Hur många gånger spritas plattan? INGEN gång! Thailändare har givetvis egna köer för att komma in i landet igen. De är helt tomma. Kontrollanterna kollar inte ens på vilka de släpper in.
Just att stå i kö och blir negativt särbehandlad, skapar en negativ känsla i mig. Jag har upplevt det flera gånger nu. Så det är ingen tillfällighet.
Mr Choosak med kollega. Han pratar mycket om att inte äta kolydrater och pekar ut
vilken mat som är sund eller ej. Helt självmant. Toppenguide för mig helt enkelt.
