SkalmanAl

Det pratas ofta om att man har för lite tid. Man hinner inte med allt man vill göra. Jag tillhör den gruppen där dygnets timmar tvingar en till att prioritera bland sina intressen. Det är inte så att jag har ett utomordentligt fantastiskt och fartfyllt liv heller. Har högst ordinära intressen och ett normalt socialt liv. Jag lider inte av ADHD. Ingen diagnos tvingar mig att ständigt vara igång. Nej, ingen sådan stress ligger bakom.

 

Att livet upplevs vara för kort är en allmän sanning. Det vet vi. Det är dock inte samma sak som att vi inte hinner med allt det man vill i sin vardag. Två skilda saker det. Är det här ett modernt fenomen eller har det alltid varit så?

 

Nu lider inte alla människor av det här problemet. Känslan av att tiden inte räcker till är högst individuell och kan i många fall bero på livssituation och sociala förhållanden. Det är inte så troligt att en fängslad individ tycker att dygnets timmar är för få. Det finns säkert andra också. Ibland är det lätt att tro att alla människor fungerar ungefär på samma sett som en själv. Så är det inte. Det betyder då att många inte alls lider av för lite tid.

 

Vem är det som har kommit på alla intressen? Inga intressen - ingen tidsbrist. Enkel ekvation. Så vart kommer alla intressen från? Tidigare var vi tvugna att arbeta ihop föda alla dygnets timmar. Satan vilka långa dagar. Ingen fritid. Gick inte att löka. Industrialismen kom. Successiv förbättring. 1900-tal och arbetarrörelsen gjorde sitt. 2000-tal och vi har mer fritid än någonsin.

 

Är det så att vi i vårt dna har ett inbyggt behov av att alltid behöva aktivera oss? Vissa läser böcker, skapar, kollar på tv och andra kanske tränar eller socialiserar. Det verkar inte vara så att vi som art kan ligga och däsa i för långa sträckor i sträck. Vi är utvecklade för att överleva. Jaga föda. Sova. Ligga. Skapa sociala band och använda vår vetgirighet till att förbättra vår situation. Det är allt. Det är vår funktion. Så är det fortfarande idag i stora drag. Men inte på micronivå. 

 

Det är alltså människan själv och kapitalismen, som utvecklat behovet av att aktivera sig mer än någonsin. Vårt inre driv göds på av kapitalismens krafter som vill kapitalisera på våra intressen. Jag gillar det. Det enda jag inte gillar är att jag ibland känner mig stressad över att det finns för mycket att göra. Hur ska man hantera det? Det är ju ett helt nytt fenomen i vår 250 000-åriga historia. Vad är vi, generation 1 som drabbas av den här stressen?

 

Stress kanske är ett för starkt ord i sammanhanget. Kanske är frustration bättre passande. -Jag vill mer, än vad jag hinner med. Det gäller även vila.