SkalmanAl

Kanske borde jag vänta med att skriva om loppet. Känner mig mätt på löpning just nu. Det är skönt att det är över. Var på tok för otränad för att genomföra ett Marathon under sådana omständigheter.  Med inte ens 100 km i kroppen sedan Stockholm Marathon, så blev det mesta tungt.

Idag, två dagar efter loppet, har vi -21 grader och sol. Så de minus -8 vi fick i lördags, med sol och mer eller mindre ingen vind, får ses som perfekta förhållanden. Tror inte min utrustning hade klarat av en lägre temperatur än -15 grader. Definitivt inte med vind.  Det hade garanterat krympt startfältet.

95 startande ifrån 29 nationer. Även grönland var representerat vilket jag missade i förra inlägget. De flesta åkte i par. Konstellationerna såg många gånger ut som min och Jimmys. En van löpare tillsammas med en äventyrslysten vän. Jimmy kom in på en fantastisk andraplats. Jag gick in som 39:a. Tog 4:58 h. Är nöjd att jag ens kom i mål.

Första milen gick över en glaciär. För att komma dit var vi tvungna att göra en stigning på ca 200 meter. Det fanns inte en chans att jag kunde springa de backarna. Västerbron är en barnlek jämfört. Jag gick. Tror de flesta gick backarna förutom top 3 löparna. Jimmy som bara springer i de norska skogarna hade gärna sett ännu brantare backar. Då hade han troligtvis vunnit, tror han. Jag tvivlar inte.  Han som vann är dansk. Ett tämligen backlöst land.

Väl uppe på den högsta punkten, 500 meter över havet, är det helt öppet. Det blåser iskalla vindar. Mina händer är helt bortdomnade. Drar in dem i jackan och får tillbaka känseln ute på den soliga glaciären. Innan loppet hade läkarteamet berättat att de nästan var tvungna att amputera en löpares händer då hans händer blivit köldskadade. De lyckades i sista sekund rädda händerna. Den berättelsen gjorde mig skraj då mina händer försvann. Skönare blev det när de kom tillbaka.

Kanske är det sista gången jag springer på en glaciär. Stannade upp flera gånger och tog kort. Jag har blivit en jävel på att manövrera mobilen med nästippen.  Att bara ha kilometertjock is under sig täckt av knarrande ny snö och blå himmel med en lågt liggande sol är sagolikt. Tar man bort tävlingsmomentet så är känslan renande och harmonisk. Frisk luft med total tystnad. Bara snön under fötterna som ger ifrån sig ljud. Kanske hörs en vindpust emellanåt.

De sista 32 km av loppet går längst en otrafikerad väg. Endast bussarna som kört ut oss till starten har plöjt upp vägbanan. Vi springer i hjulspåren. Under långa stunder under loppet har jag ingen kontakt med andra löpare. Springer helt själv. Efter vätskekontrollen vid 22 km börjar mitt knä göra ont. Vid 26 km måste jag gå igång knät varje gång jag stannar. Efter sista vätskekontorollen vid 39 km kan jag inte springa. Knät fungerar inte och gör obehagligt ont.

Blir säkert passerad av 8 löpare sista 5 km. Efter nästan 5 timmar kommer jag i mål och är helt slut, men framför allt lättad.

Det visade sig att Jimmys taktik med att ta 8 cl cognac kvällen innan inte var helt fel trots allt.

 

Försöker peppa inför start.

 

 

Jag stannade upp och tog ett par bilder under loppet.