SkalmanAl

Ett ämne som jag älskar att hata, är debatten om könsroller och jämlikhet. Kan bero på Tina Rosenberg, Britta Svensson, Linda Skugge och Gudrun Schyman. För mig är det givet att det ska råda total jämlikhet mellan könen. Undrar vad Tina i sitt innersta anser?

 

Det enda som ska spela någon roll i arbetslivet är prestation. "Lika lön för lika arbete"? -Fuck det! Lönen ska vara prestationsbaserad så länge vi lever i en marknadsekonomi. Ska Zlatan ha samma lön som lagets sämsta spelare? Enkel biljett till Kin Jong-uns lag till den som svarar ja på den frågan.

 

Gissar att alla som är födda på 70-talet och framåt, förutom religiösa, bakåtsträvare och folkhemsdemokrater, ser jämlikheten som en självklarhet.

 

Några veckor sedan. Jag tittar på ett könsrollsseminarium på SVT. Som alltid i den här typen av forum, klandrar alltför många feminister männen för alla orättvisor som finns i samhället. Det osar förakt hos vissa. Ingen manshatande feminist verkar heller vara intresserad av att konstruktivt ge vettiga förslag på hur man ska förbättra strukturerna i vårt land.

 

Ingen neggande feminist kunde heller adressera anledningen till varför kvinnor halkar efter i löneutvecklingen på ett vettigt sätt. Bara det gamla vanliga snacket om att män anställer män och att kvinnor tar merparten av ansvaret för barnen. Finns det studier på hur hög andel kvinnor som vill ta det stora ansvaret för barnen? Kan det vara så att fler kvinnor än män, vill ta på sig den rollen och hur påverkar det i så fall kvinnorna i arbetslivet? Jag har inte hört en sådan debatt. -Varför inte? Locket på? Det är en oerhört intressant fråga ur ett socioekonomiskt och biologiskt perspektiv.

 

En äldre kvinna pekar på att föräldraförsäkringen låser ute kvinnor i och med att de får full ersättning om de skaffar sitt andra barn inom 24 månader (kanske 2,5 år?). Låter vettigt. En annan kvinna pekar på att de som arbetar med jämställdhetsfrågor måste öppna upp sekten med kvinnor och få in fler män. Låter vettigt det också.

 

Under seminariet får vår nya Jämställdhetsminister, Maria Arnholm ordet. Jag känner hopp. Hon är av det jag sett, en riktigt vettiga feminist. Dessutom på regeringsnivå. Hon kallar sig feminist (som Göran Persson för övrigt .Komiskt i mitt huvud)...

 

Det gick upp för mig om varför jag gillade hennes åsikter. Maria Arnholm har nyligen varit aktiv inom den privata sektorn. Varit chef på högsta nivå och levt i verkligheten. Hon vet hur näringslivet fungerar och sett för- och nackdelarna med män och kvinnor ute i arbetslivet.

 

Hon fick frågan om hur hon lyckats klättra till den absoluta toppen inom den branschen hon verkade. Maria svarade: att det bästa hon gjort är att skaffa barn, men att hon alltid jobbat mycket.

 

Hennes svar säger allt. Är man en duktig man eller kvinna, som skaffar barn och jobbar mycket, ja då kommer man till toppen oavsett kön. Dessutom med en rättvis lön. Fan, vad jag gillar henne, Hon är säkert bättre än jag på fotboll också.

 

 

 

 

 

 Efter sex år ska det äntligen bli ordning på Jämställdhetsministerposten. Statsministern med sin andra kvinna.