SkalmanAl

För ett par inlägg sedan hade jag funderingar kring om ens fritidsintressen som barn påverkar en som stor. Hade jag hamnat i i kommunalfullmäktige ifall jag skolats i ett ungdomsförbund? Nu när jag tänker på den möjligheten så hade en karriär på mellannivå inte alls varit omöjligt. Kanske dystopiskt, men inte omöjligt. 

 

Låt mig utveckla. Jag slipas till och skolas inom förbundet. Det enda som skulle krävas av mig, är en mental mognad och ett intresse. Det ser jag dels som mina föräldrars ansvar. Jag tar en lämplig examen. De som krävs är inte alltför svåra. Sedan får jag slita och göra mina hundår inom förbundet och antagligen inom den riktiga världen (privata sektorn). Jag växer till och börjar ta kliv på karriärstrappan.

 

Därefter kommer nästa megasteg. Jag drar nytta av min etnicitet och alla mina personliga skills. Vilket parti hade inte för 10 år sedan, och nu, ansträngt sig extra för att lyfta fram kompetenta medlemmar med en fin brun färg och dessutom talar brytningsfri svenska? Snacka om räkmacka. Positiv särbehandling rätt av. Den existerar såklart.

 

Hade min demografi sympatiserat med mig? Jag är helt övertygad om att jag skulle klara just den delen av rollen. Seriöst, hur svårt kan det vara med lite träning och rätt backning?

 

 

 

 

 

 

 

Karriärbyte? Politiker eller polis?