SkalmanAl

Egen ställd diagnos för en månad sen: Övertränad. Symtom: Orklös/utmattad, extremt mottaglig för virus/sjuk, explosivitet = noll, sömnsvårigheter = noll.

 

Det går så länge det går. Att pressa sig själv med ibland ett par hårda pass per dag och dessutom arbeta heltid samt ha ett totalansvar kan skapa negativ stress in the long run. För mig tog det inte ett par månader. Det tog flera år.

 

Kanske bidrog avsaknaden av ett definierat mål också till min kroppsliga utmattning. Knäskadan satte stop för kommande maraton. Utan mål i sikte är det svårare att hålla fokus. Det blir inte lika roligt att kämpa. Gäller helt klart även inom arbetet lika mycket som inom idrotten. Det är härligt att nå uppsatta delmål. Många belöningar.

 

Egen ställd medicinering: Endast träna fem dagar i veckan. Kan låta mycket. Men är man van med att göra 7-9 pass i veckan så är en reducering till 5-6 pass ett stort steg. 2 löppass, 2 Transformer-klasser, Tennis, 1 PT-timme. Nu ska kroppen få vila.

 

Energin och explosiviten börjar komma tillbaka. Skippar långdistanslöpning ett par månader till och börjar snart satsa på mil-lopp till slutet av sommaren. Apropå det så vill den galna värmlänningen, som drog med mig till Grönland att vi ska ta ett ultralopp inom ett par år. Han har hittat ett lopp någon stans i Sydostasien som löper över en vecka där man springer runt ett maraton per dag. Inget är omöjligt, och så är jag ju svag för utmaningar.

 

Det var för övrigt han som "tvingade" mig att festa hårt både fredagen och lördagen veckan innan förra årets maraton. För mycket sprit och för sena nätter en vecka inom mitt första långlopp. Tack för den uppladdningen och hjälpen med att bryta ner min kropp.

 

I år är det Conan som springer Stockholm Marathon. Jag hoppas att vi båda står på startlinjen nästa år.

 

 

 

 

 

 

 

 

-Jag måste bara vila lite...