SkalmanAl

Blev tight med tid att köpa och testa utrustningen innan Grönlandsloppet. Dubbskorna hade jag bara testat på löplabbet. Köpte dem en vecka innan avresa. Tänkte att det skulle gå bra. Hur ont kan man få på 4 mil?

 

Även fast jag ville springa in skorna så hade jag ändå ingen snö eller is att springa på. Så inför löppet hade jag alltså gjort 0 meter i skorna. Jag var var inte speciellt orolig. Brukar inte få problem med skavsår. Har väl hänt. Men ingen regel.

 

Dubbla sockor. Många backar ner och upp. Kändes bra under loppet. De ner blev tuffa för tårna skulle det visa sig. Får se hur länge tårna sitter kvar.

 

Ser inte supersnyggt ut barfota eller i flipflopsen här på Gran Canaria.

 

 

 

 

 

 

 

Har upptäckt att många, nästan alla gillar att köa när det kommer till en sorts kö. Spelar inget roll i vilket land man befinner sig. Alla ska otåligt ställa sig i kön. Sägs att svenskar är experter, kanske världsbäst på att köa. Vi står snyggt på led. Trängs inte. Kapar man kön så strömmar tusen onda tankar mot en. Nån kanske vågar säga till i stil med "Såg du inte att jag stod före dig?". Fler tänker än säger till.

 

Men så har vi de där köerna som är så oemotståndliga för så många människor. Vart man än befinner sig i världen. Det börjar vid gaten. Folk rusar till boardingkontrollen. Ställer sig i kön och väntar för att få gå på planet. Det enda som händer är att man får vänta i kön och sen vänta i gången till planet. Därefter i kabinen, då det alltid blir stopp. Folk ska in med grejer i hatthyllorna. Det tar tid. Ändå rusar folk till boardingkön. Varför? Det är knappast troligt att planet lyfter utan dem som kommer sist. Har inte hänt mig i alla fall.

 

Planer landar. Samma visa där. Bälteslampan släcks. Klick, klick, klick. En smattersalva av bälten öppnas på rekordresponstid. Salvan löper över planet. Folk studsar upp. Plockar ner sina grejer. Slår aldrig fel. Vad händer sen? Jo, Folk blir stående. Ganska länge faktiskt. Planet måste dockas osv. Där står de supersnabba människorna.

 

Dörrarna öppnas och folk rusar sen till bältesbandet. Ja just det. Blir stopp även där. Bagaget har inte kommit fram. Det dröjer. Så varför envis folk med det här? Har man inte lärt sig att det inte spelar någon roll? Är det inte skönare att undvika köerna in i det längsta?

 

 

 

 

 

Gick näst sist in genom boardningen i Köpenhamn. Hamnar trots det i den förlängda kabinkön.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske borde jag vänta med att skriva om loppet. Känner mig mätt på löpning just nu. Det är skönt att det är över. Var på tok för otränad för att genomföra ett Marathon under sådana omständigheter.  Med inte ens 100 km i kroppen sedan Stockholm Marathon, så blev det mesta tungt.

 

Idag, två dagar efter loppet, har vi -21 grader och sol. Så de minus -8 vi fick i lördags, med sol och mer eller mindre ingen vind, får ses som perfekta förhållanden. Tror inte min utrustning hade klarat av en lägre temperatur än -15 grader. Definitivt inte med vind.  Det hade garanterat krympt startfältet.

 

95 startande ifrån 29 nationer. Även grönland var representerat vilket jag missade i förra inlägget. De flesta åkte i par. Konstellationerna såg många gånger ut som min och Jimmys. En van löpare tillsammas med en äventyrslysten vän. Jimmy kom in på en fantastisk andraplats. Jag gick in som 39:a. Tog 4:58 h. Är nöjd att jag ens kom i mål.

 

Första milen gick över en glaciär. För att komma dit var vi tvungna att göra en stigning på ca 200 meter. Det fanns inte en chans att jag kunde springa de backarna. Västerbron är en barnlek jämfört. Jag gick. Tror de flesta gick backarna förutom top 3 löparna. Jimmy som bara springer i de norska skogarna hade gärna sett ännu brantare backar. Då hade han troligtvis vunnit, tror han. Jag tvivlar inte.  Han som vann är dansk. Ett tämligen backlöst land.

 

Väl uppe på den högsta punkten, 500 meter över havet, är det helt öppet. Det blåser iskalla vindar. Mina händer är helt bortdomnade. Drar in dem i jackan och får tillbaka känseln ute på den soliga glaciären. Innan loppet hade läkarteamet berättat att de nästan var tvungna att amputera en löpares händer då hans händer blivit köldskadade. De lyckades i sista sekund rädda händerna. Den berättelsen gjorde mig skraj då mina händer försvann. Skönare blev det när de kom tillbaka.

 

Kanske är det sista gången jag springer på en glaciär. Stannade upp flera gånger och tog kort. Jag har blivit en jävel på att manövrera mobilen med nästippen.  Att bara ha kilometertjock is under sig täckt av knarrande ny snö och blå himmel med en lågt liggande sol är sagolikt. Tar man bort tävlingsmomentet så är känslan renande och harmonisk. Frisk luft med total tystnad. Bara snön under fötterna som ger ifrån sig ljud. Kanske hörs en vindpust emellanåt.

 

De sista 32 km av loppet går längst en otrafikerad väg. Endast bussarna som kört ut oss till starten har plöjt upp vägbanan. Vi springer i hjulspåren. Under långa stunder under loppet har jag ingen kontakt med andra löpare. Springer helt själv. Efter vätskekontrollen vid 22 km börjar mitt knä göra ont. Vid 26 km måste jag gå igång knät varje gång jag stannar. Efter sista vätskekontorollen vid 39 km kan jag inte springa. Knät fungerar inte och gör obehagligt ont.

 

Blir säkert passerad av 8 löpare sista 5 km. Efter nästan 5 timmar kommer jag i mål och är helt slut, men framför allt lättad.

 

Det visade sig att Jimmys taktik med att ta 8 cl cognac kvällen innan inte var helt fel trots allt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det bara en natt kvar till loppet. Jag sitter på hotellrummet med Jimmy. Vi har just avslutat en pastamiddag med resten av maratonsällskapet. 95 löpare är anmälda till loppet. En stor mix av människor. 25 olika nationer representeras. Grönland är inte en av dem.

 

Vi laddar upp på olika sätt. Jimmy dricker Cognac. Jag äter godis. Tidigare idag åkte vi ut för att bekanta oss med underlaget. En del av loppet sker på en glacier. Alltså kilometertjock is. Ska bli riktigt kul att springa på Russell glacier i morgon.

 

Temperaturen kommer ligga på -6 till -7 grader och sol. Känner en viss spänning inför morgondagen. Det här är lite mer extremt än ett par vändor runt Djurgården.

 

 

 

 

 

Sådär, då lämnar jag höstkylan för riktig kyla. Nu mot grönland via danmark. Känns som jag är värd det här med tanke på att en milstolpe uppnåddes den här veckan.

 

Mer följer om någon dag.

 

 

 

 

 

 

Roddtävlingen mot Tjolovski avslutades förra fredagen. Kom på att jag inte rapporterat om resultatet. Veckan innan deadline åker Tjolovksi till Maldiverna för att fokusera på familj och utmaningen. Kanske hade det varit bättre med ett resemål på hög höjd?

 

Bra prestation av Tjolovski som kom ner till en tid kring 19,15 min på 5 000 m. Pröva själv. Det är inte lätt. Min tid på 19,02 stod sig, vilket var skönt. Nu får rodden vila ett tag. Kanske borde jag sponsra Conan och Tjolovski så att de kan åka iväg på ett träningsläger. Någon av dem måste väl komma upp i ledning någon gång?

 

Kammade hem en bjudlunch på det ständigt förvirrade stället Jensens Böfhus. Hur lyckas de alltid vara så struliga år efter år?

 

 

 

 

 

Den här historien med sportjournalisten Bosse Hansson som kallar färgade fotbollsspelare för "svartingar" är ju bara för tragikomisk. Märkligare blir det då hans kollegor i det gamla gardet ställer upp till hans försvar. Häpnasväckande efterspel. Gubbarna har knappast rådfrågat pr-experter om hur de ska hantera situationen. Är det bara jag som har mer tolerans för den här typen av yttranden, då när de kommer från äldre människor? Gamla kommer undan med mer. Precis som små barn.  

 

Hela historien fick mig att tänka på hästar och trav. Har inget intresse för trav. Men en sak har satt sig. Såg ett avsnitt av Sportspegeln för kanske 15 år sedan. Då som nu döper hästägare sina travhästar till lattjo namn. Hade nu varit bra ifall jag kunde exemplifiera. Men det kan jag inte.

 

Reportaget handlade om just det här fenomenet lustiga hästnamn, i england. Att det kan ställa till det för kommentatorerna. Ett av exemplena de gav, var att en häst som döpts till "Another horse". Världens bästa travhästnamn i mitt tycke.

 

Kanske borde Bosse Hansson, Tommy Engstrand och resten av herrarna gå ihop och köpa sig en travhäst på äldre dar. "Svartingen" är ett lysande namn det med. Borde dessutom vara ett helt naturligt namn för herrarna om hästen är av mörk kulör.

Blev en runda kring Djurgården för nån dag sedan. Som vanligt möter man en mängd med motionärer. Någon dag ska jag räkna alla. Borde bli ett 100-tal om det är sol. Nivån på motionärerna varierar. Gemensamt för alla är att miljön säkert lockar. Som vårt egna Central park.

 

En stor del av de yngre som promenerar, speciellt tjejer, bär solglasögon. Bara det är dagsljus åker de på. Sen spelar årstiden ingen roll.

 

Jag springer om en kvinna. Hon är nog mellan 55-60 år och väger kanske ett par kilo för mycket. Imponerande att hon är ute och springer. Jag fortsätter min runda. På tillbakavägen möter jag henne igen. Hon har liksom jag vänt och är på väg tillbaka. Kanske är hennes runda 5-8 km. Det är bra. Nu när jag är på väg att springa om henne är vi i en liten uppförsbacke. Det är jobbigt för henne.

 

Jag springer om. Eftersom jag så imponerad av henne så funderar jag på ifall jag ska stanna till och ge henne beröm. 10 meter framför henne stannar jag till och tar ur mina in-ears hörlurar. Vänder mig om och säger peppande:

 

Damen svarar:

 

Direkt när jag sagt det till henne ser jag att hon får mer energi, ökar tempot och lyser upp. Jag ger henne ett leende och fortsätter min rutt. Det var första gången jag peppar nån sådär ute i löpspåret. Det var hon värd, och förhoppningsvis ger det henne energi till att fortsätta motionera.

 

 

 

 

 

 

Ateisten, evolutionisten, debattören, biologen och författaren Richard Dawkins besökte Skavlan för ett par veckor sedan. Det var något att se fram emot. Jag har säkert lagt ner 15-20 timmar på att kollat på hans debatter. Han imponerar.

 

Till och börja med kan man bara älska hans dialekt. Oxfordengelska utan en gnutta av nedlåtenhet. Jag inte sett en enda debatt där han "förlorat". Han har argument och svar på egentligen alla frågor troende kan komma med. Det spelar ingen roll om det är vetenskapliga frågor eller metafysiska frågor. Filosofiska vinklingar är något som troende gärna tar till när de måste skifta fokus, eller fly från mer konkreta frågeställningar. Speciellt när de är instängda i ett hörn.

 

Okay, Skavlan börjar. Av en slump gästar bandet The Killers samma avsnitt. Sångaren är medlem i Mormonerna. Samma sekt som Mitt Romney. Skavlan introducerar The Killers som ett av världens störta band. Va? - Störst i Japan eller? Givetvis blir det en debatt mellan Dawkins och sångaren. Det har Skavlan dukat upp för.

 

Som många troende vet sångaren, av erfarenhet, att det inte är någon idé att ta en debatt. Speciellt inte om man ska försvara en sekt. Man kan bara framstå som en nöt om man måste stå för allt som religionen säger. Speciellt om motdebattören är påläst, erfaren och kör på för fullt.

 

Dawkins som inte får något mothugg, framstår som en osympatisk buffel. Trist. Speciellt som jag gått igenom hans debatter världen över och sett med vilken ödmjukhet han tar frågan. Kanske är det inte så konstigt att man efter åratal av debatt, tappar tålmodet emellanåt. Det ligger nog inte i människans natur att debattera frågor i decenier utan att komma till avslut. Konflikt -> Lösning. Sen ser lösningarna olika ut. Käftsmäll är en. Kompromiss en annan. Men att stå och argumentera mot bland annat ignoranta och hjärntvättade kreationister och samtidigt åldras, måste tära för en evolutionist.

 

Det här inlägget skulle egentligen handla om något annat. Nu blev det ett försvartal.