SkalmanAl

Det har gått ett bra tag sedan mitt senaste inlägg. Som det känns nu kommer det inga fler inlägg på ett tag. Fantasin måste få vila. Hur länge vet jag inte.

 

Det är kul att se att bloggen fortfarande har besökare varje dag, trots att jag inte skiver något. Hoppet är dock ute för nya inlägg en tid framåt.

 

Kom tillbaka i maj. Jag kanske är här då.

 

 

 

 

 

Jag har börjat se ett mönster i hur jag använder mobilen. Det finns i för sig många mönster i hur den används. Till exempel tittar jag på telefonen ett stort antal gånger per dag. Jag plockar också fram den vid döda stunder. Typ när jag står och väntar i en kö eller väntar i allmänhet.

 

Det snackas så om att det är sjukt att vi snittkollar på mobilen över 100 gånger per dag. Varför är det sjukt? Jag skulle hellre säga att det är facinerande och normalt. Det är väl inte så att det stör ens vardag? Inte min i alla fall. Jag är hyfsat snabb. Lägger nog inte många sekunder på varje koll. Det är klart. Lägger man flera minuter gånger 100 gånger så kliver man över till "sjukt".

 

Jag har som sagt märkt ett beteende som jag troligtvis inte är helt ensam om. Fast jag tror inte heller att majoriteten fungerar som jag. Inte kvinnorna i alla fall. Mitt enda stödet för det antagandet är helt enkelt fördomar. Så vad är det för grej jag noterat? - Jo, jag samlar tidvis på mig sms. Ibland har man inte möjlighet att instant reply:a. Saker kommer emellan. Man skjuter på svaren.

 

Något man inte kan skjuta på allt för mycket är då man måste sätta sig på muggen. Den processen vill man inte stressa. Jag kan stressa till t-banan eller till jobbet, men aldrig min tid på muggen. Det ska vara harmoniskt. Min egen kvalitetstid. Mobilen får alltid följa med.

 

Det är ofta då jag bränner av sms. Tiden finns. Lugnet likaså. Troligtvis blir mina mess av bättre kvalitet där. Det är positivt. Får du ett mess från mig kan du fundera på vart det är skrivet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir så trött. Varför har folk så svårt att se bortom sina egna agendor? Det verkar som att feminister har extra svårt för att titta på rationella argument. Ta det här med Zlatan och hans uttalanden och åsikter om reaktionerna kring celebreringen av fotbollsspelaren Anders Svensson. Är folk dumma i huvudet?

 

Bakgrunden är alltså att Svenska fotbollsförbundet premierat Anders Svensson med en bil för hans rekord i landskamper. Man kan hävda att Anders Svensson gett oss svenskar många fina minnen genom sin landslagskarriär. Tänk hans sagolika frisparksmål mot Argentina VM 2002. TV-bilderna på hans hyperglada och tokiga ögon sekunderna efter målet är något många kommer minnas till graven.

 

Alla i idrottssverige borde tacka Anders Svensson som ställt upp för fotbollssverige i över ett decennium. Damer som herrar. Istället sätts en jämställdhetsapparat igång. En helt absurd sådan dessutom. Den saknar skälig grund om man ska hålla sig till hårdkokt fakta.

 

Det börjar snackas om att det är orättvist att Svenska fotbollsförbundet i rättvisans namn borde ge en av fotbollsdamerna en bil för att hon gjort ännu fler landskamper eller nåt. Kvinnor till höger och vänster uttalar sig och tycker det är orättvist. Även män, trots att det är synnerligen tyst från männen. Vilket är märkligt då det oftast är män som ställer upp i debattprogram och intervjuer i vanliga fall.

 

- Har jag missat något, ska vi jämföra herr- och damfotboll igen? Var inte alla eniga om att vi inte kan jämföra dem? Men nu i det här specifika fallet så är det korrekt?

 

- Lever vi inte i ett samhälle där marknadsekonomin styr? Jag gissar att det är herrfotbollen som står för det positiva resultatet i Svenska fotbollsförbundets kassa. Kan det vara så att landslagets damfotboll lever på bekostnad av herrarna? Är det då rättvist att kräva en bil i jämlikhetens namn som den kostnadspost damfotbollen är?

 

Det är ganska enkelt. Om folk i ett samhälle jobbar och tjänar pengar så bör en mindre del gå till de som inte arbetar. Vem skulle acceptera att de som inte jobbar ska komma och kräva en fin bil i rättvisans namn? Det är ju trams. Endast en person som är förblindad av sin agenda och inte förstår sig på "pengar in och ut" kan föra sådana puckade argument.

 

Damfotbollen dras med ett problem. Det är inte kvaliteten - det är brist på intresse och således intäkter. Damernas prestation är inte värt lika mycket i kronor och ören. Så enkelt är det.

 

Till slut träder en person fram och försöker få lite sans i debatten. Den enda i Sverige som har balls nog -Zlatan. Han säger som det är. Han säger det många tänker, men inte vågar säga offentligt. Finns ingen vinning att yttra en annan åsikt. En vänstervriden journalistkår skulle lyncha eventuella uttalanden i fel riktning.

 

Givetvis blir Zlatan påhoppad efter hans uttalande. Pia Sundhage babblar om saknad värdegrund. Men jösses. Det blåser hårt. Media hetsar fram reaktioner från känslomässiga människor. Zlatan säger bland annat följande i hans uttalande: "De kan få en cykel med min autograf så blir det bra, säger Ibrahimovic och poängterar att det är behandlingen av Anders Svensson som han vänder sig mot, inte sakfrågan.

 

- All respekt för damerna, men de ska få efter det de spelar in. Man ska jämföra på det sättet."

 

Folk kan inte ta ett skämt och vill inte förstå fakta, Kostar man pengar för förbundet så är till och med en cykel generöst. Är det så få människor i det här landet som fått uppfostran om att man inte ska göra av med mer än man tjänat? Tror de som uttalat sig att vi är en kommuniststat där alla äger allt?

 

Det är ju också skrattretande att Zlatan kring Guldbollen ska behöva svara på vem som är bäst. Han eller någon av damspelarna. Om man nu ska jämföra finns det troligtvis ett tiotals miljoner människor på den här planeten som är bättre på fotboll än den bästa fotbollsdamen i Sverige. Folk måste vara dumma i huvudet.

 

 

 

 

 

 

 

Det är skönt att man lever i ett samhälle där vi inte har en utpräglad hierarki som genomsyrar allt vi gör. Orka leva i ett kastsamhälle eller i en sekt. Jag skulle kunna säga att jag är för en viss nivå av styrning - men inte något som kräver att man hela tiden ska förhålla sig till andra beroende på social status.

 

Vi har en praktikant på kontoret. Hon är kines. Trevlig och duktig tjej. Studerat i Sverige i tre år. Uppväxt kring Beijing-trakten. Det är lunchdags och jag kilar iväg för att köpa mat i Kungshallen. Kommer tillbaka och sätter mig vid köksbordet. Precis mittemot henne, där hon äter. Det är bara vi två vid bordet.

 

Nu händer en lustig sak. Hon flyttar då sin tallrik och byter stol så att vi hamnar diagonalt från varandra. Jag blir såklart tvungen att fråga varför hon bytte stol och inte satt kvar mittemot mig? Till svar får jag att jag är hennes chef och att vi inte är jämnbördiga för att sitta mittemot varandra. Intressant, men så väldigt främmande för oss.

 

Jag förklarar för henne hur det funkar här. Numera kan vi sitta mittemot varandra. Fast hon ställer sig fortfarande alltid upp när jag kommer till hennes skrivbord. Givakt!

 

I veckan satt vi och åt igen. Jag satt vid bordet när hon satte sig. Hon satte sig diagonalt från mig. Sitter nog i ryggmärgen det där. Hur som helst. Hon spiller lite mat. Jag erbjuder henne en servett. Hon kommer då att tänka på en rolig situation som uppstod inom en grupp kinesiska sverigeresenärer som hon guidade.

 

De här människorna var från inlandskina. En av dem är deras självklara ledare. De andra nickade instämmande. Ledaren hade troligtvis inte flugit tidigare. Det är nu hierarkin ställer till det. Mat skulle serveras. Ledaren får då för sig att flygplansstolens löst fastsatta tyghuvudskydd ska användas som haklapp. För honom var det självklart.

 

Ledaren säger till sina undersåtar att maten snart ska serveras och att samtliga ska sätta på sig haklappen.  Sagt och gjort. Gruppen sätter lydigt på sig haklappen och väntar in maten. Ingen vågar informera eller tillrättavisa ledaren. Ingen vill genera honom så att tappa ansiktet i en offentligt miljö. Inte heller kabinpersonalen på Air China sa något.

 

Med sådana sociala regler borde svenskar och européer ses som socialt oslipade ur ett kinesiskt perspektiv. Skulle vara kul att höra omvända iaktagelser.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Väckarklockan väckte mig idag igen. Jag kliver upp och noterar att det är torsdag. Det är en bra dag. Torsdagsmorgnar börjar alltid med Fredrik och Filips dagsfärska pod. Jag sätter på datorn och podden. Därefter börjar resten av morgonrutinen.

 

Duschar, fixar frukost, äter, stryker en skjorta och groomar mig. Allt med Fredrik och Filip närvandare. Veckans avsnitt är bra. Skönt tempo. De är pigga. Lustiga ämnen. Jag zonar ut när Filip börjar snacka om sin nyckläckta bebis. Kommer tillbaka när han berättar om gympolaren som hittat ett nytt sätt att ta kola. Ett bra avsnitt helt enkelt. Jag går hemifrån glad över avsnittet.

 

Runt hörnet på samma kvarter har jag ett Espresso House. Av vana tittar jag in genom deras fönster när jag passerar. Jag ser något som får min dag att bli ännu bättre. Vid ett bord närmast kaféfönstret sitter Fredrik Wikingsson i egen hög person. Mittemot sitter Olle Palmlöf. Med en kort glans och ögonkontakt tycker jag mig se att Fredrik ser fräsch ut. Det känns också bra. Dagen peakar.

 

Jag glider vidare mot kontoret med en lågt stående sol i ansiket. Med en sådan uppåtkänsla till start, blev hela dagen ovanligt bra rätt igenom.

 

För att använda några av Fredrik och Filips favoritord, så är det rimligt att anta, att konklusionen med mitt välmående idag beror på just dem. Det ringar in deras förmåga.

 

 

 

 

 

 

 Uppåt idag.

 

 

 

År 1800 blev svensken i snitt 32 år gammal. Hundra år senare blev hon 52. Idag snittar vi på 83. Sedan 1800 har livslängden ökat med 12 % per generation. Vår arbetsföra ålder har ökat markant.

 

Som det ser ut idag jobbar vi kring 40 år. Om man generaliserar kan de här 40 åren delas upp i tre faser. Det tar oss 10 år att komma upp mot de högre nivåerna på karriärsstegen. Därefter har vi ytterligare 15 år på våra individuella toppar. Under våra sista 15 år mattas hungern av och vi väntar alltmer på livet efter.

 

Tidiga beslut i skolåldern följer med oss resten av våra yrkessamma liv. Nu är inte valen fram till gymnasieåldern livsavgörande så länge man sköter sin utbildning hyfsat. Mer avgörande är valen fram till sena 20-årsåldern. Hur som helst. Vi gör våra val. Kommer ut och börjar jobba. Sen håller man sig till en ganska smal väg. En snickare håller sig till sin fåra, precis som en jurist eller en banktjänsteman osv.

 

Trenden är att vi blir äldre. Framöver kommer vi behöva arbeta längre. Hur gamla blir vi om 100 år? Hur länge ska vi då arbeta? Vad händer med alla de som känner att de valt fel karriär? Klarar våra psyken ytterligare 20 år på ett ostimulerande jobb? Den mentala folkhälsan lär få sig en törn.

 

Som det är nu känns det som att det är en bit kvar till ett 50/50-läge för att helt byta inriktning för gemene man. Det tar tid att utbilda sig. Det kostar pengar och man blir mer bekväm i en högre ålder. Gör man ett byte så tar man omedelbart ett antal steg tillbaka. Man tappar pengar och ger upp befintlig karriär. Sedan ska stegen jobbas in. Det tar också tid.

 

Min fråga är: Hur gammal ska man behöva bli för att fler ska tycka att det ska vara lönt att byta karriär?

 

Jag skulle säga att en förlängning på 20 år i yrkesverksam ålder skulle få många att byta spår helt. Här försökte jag motivera olika anledningar, men märkte att det blev för stort. Avgränsar mig med att inte utveckla tankarna om varför en 20 års förlängning är en bra brytpunkt.

 

Min andra fråga är: Kommer folk ha förmågan att byta karriär i framtiden? Det ter sig tydligt att somliga lyckas sämre än andra. Vad händer med alla som inte trivs med extra 20 års aktivitet? Fy fan vilket segt liv. Kraften för att sig ur ekorrhjulet ska inte underskattas.

 

Kanske gör jag själv ett byte utan att ha extra 20 år att spela med. Jag befinner mig i en privilegierad

situation och det finns väl egentligen ingen direkt tröskel för en u-turn om 10 år. Även fast jag gillar det jag gör.

 

Till sist, och kanske den viktigaste frågan av dem alla: Är det tänkt att vi ska leva längre än vad vi gör idag? Svaret är enkelt. -Nej. Det finns nämligen ingen Gud som programerat oss. Vi får helt enkelt se vad evolutionen ger oss.

 

Enligt en färsk studie är det endast 16 % som gillar sina jobb här i Sverige. Otäckt låg siffra. 84 % vill nog inte jobba 20 år till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är i slutet på min Parisresa. Åter inom kort.

 

 

 

 

Det här med det vidriga och organiserade tiggeriet har ju blivit en del av stadsbilden. Jag avskyr det. Fan, de har inge vett att tigga ödmjukt. I och med att de är så jobbiga och aggressiva blir de också fula i mina ögon. Onda figurer. Tror jag läste att man lagt fram förslag för att kriminalisera krafterna bakom tiggeriet.

 

Kan man inge göra som med prostitution -kriminalisera köparna? Det borde ha en god avskräckande effekt. Sy in alla bidragare. Ska man ge pengar så borde man väl kolla upp vart pengarna går och inte stödja kriminella element. Bra idé. Bidra inte i god tro. Kolla upp och agera sedan. Det skulle garanterat bli en svinkall vinter för tiggarna i så fall.

 

Jag klev in på Coop förra veckan. Vid ingången stod en kille i tidiga 20-årsåldern. Han hade en mössa i handen och tiggde. Det låg ett par kronor i mössan. Av utseendet och sin ljusa kalufs att döma, såg han ut att komma från ett östland eller kanske norden. En stor stora bag låg på marken bredvid honom.

 

När jag klev ut från Coop igen stod han kvar. Fortfarande med mössan i handen och såg lika uppgiven ut som tidigare. Jag passerar honom samtidigt som jag analyserar situationen. Han stämmer inte in med bilden av en vanlig tiggare. Inga andra tiggare syns till. Inga polare. Han är ensam. Jag försöker snabbt förstå vem han är och varför han står där.

 

Jag utesluter att han tigger bara för sakens skull. Han står inte där för att få pengar till cigg. Då skulle inte väskan vara med honom. Han osar inte självförtroende. Situationen är jobbig för honom. Han ser inte heller nedgången ut som en typisk pundare. Det är svårt att placera honom genom en snabb titt på hans kläder. Kanske lutar det ändå åt att han kommer från ett slaviskt land. Jag kommer inte längre i min analys. Det tar stopp.

 

Jag vänder mig då om samtidigt som jag tar upp en hundring. Går tillbaka de 8 metrarna som jag gått under tiden. Sticker till honom sedeln och säger varsågod. Han ser förvånad ut. Nästan chockad. Han säger -Tack så mycket. Allt går så fort. Jag kan antyda en liten brytning. Eller så inbillar jag mig det. Jag är osäker.

 

Jag gjorde min research och kom fram till att han var genuin. Jag kände enorm sympati för killen. Jag kan inte förstå att han hade så lite pengar i mössan. Folk är fan puckade som ger pengar till packet men inte till "riktiga" tiggare.

 

Är han en del av en liga så får väl snuten sy in mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I veckan. Jag är på väg till en klass på Sats. Transformer. Det är mitt på dagen. Strax före lunchtid. Jag har gjort promenaden från kontoret till Sats oräkneligt många gånger. Den här gången var helt unik. Det hände saker på löpande band.

 

Jag ska precis lämna Hötorget för att kliva in på Slöjdgatan. Gatan ligger längst med biografen Sergels ena kortsida. Utanför restaurangen Hurry Curry ser jag en skåpbil ramma en cykel som är fastkedjad till en stolpe. Föraren stannar inte i sin u-sväng. Han fullföljer svängen samtidigt som bilens ena sida skadas. När han är klar kliver han ut och rättar till cykeln. Jag går vidare.

 

Nere på Mäster Samuelsgatan, några meter från ingången till Sats, ser jag en man och en kvinna hårt hålla fast en ung man av kinesiskt ursprung. Kvinnan och mannan kämpar på bra. Jag ser att de fått på honom handfängslen. En äldre Kineisk kvinna cirkulerar kring dem. Folk stannar upp och tittar frågande. Kvinnan ropar ut att de är civila väktare. Jag går in till Sats.

 

Jag plockar ut min klassbiljett från maskinerna vid ingången. Därefter tar jag en energidryck från kyldisken och ska betala. Kassan är obemannad. Jag står kvar ett kort ögonblick. Kollar runt. Funderar på hur jag ska göra. Jag behöver drycken till klassen. Jag vill betala för mig. Tiden är knapp. Jag måste byta om så att jag inte blir sen. Ingen personal syns till.

 

Jag tar drycken och går ner till omklädningsrummet. Om jag betalade för drycken efter klassen låter jag vara osagt.

 

 

 

 

 

 

 

Jag kom att tänka på en fråga som dök upp på väg till jobbet. -Är vi människor gjorda för att alltid vara pigga och fräscha under perfekta omständigheter? Ponera en miljö där vi har bra mat, tillräckligt med vila, god fysik, ingen stress, ro, hög grad av självförverkligande och harmoni. Når vi då den form som vi tror att vi borde ha?

 

Eller är det en lögn? Blir vi lurade av världen, media, oss själva, att nå dessa förväntningar? För är det inte så att allt under total pigghet, kan ses som ett misslyckande i hur man disponerar sitt liv? Det låter självkritiskt. Vissa känner säkert mer än andra. Poängen är att idealet finns i någon form hos alla. Varför?

 

Är det så att min strävan efter att alltid vara "pigg" är onaturlig? Varenda dag kämpar jag för att hitta en nivå där jag känner mig stark, fräsch och positiv. Det ska ju gå -säger världen.

 

När tanken väl dök upp i skallen och jag började ifrågasätta och fundera, insåg jag att allt är en karusell för att roffa åt sig fördelar i livet och inte halka efter. En positiv framtoning, framgång och harmoni öppnar dörrar. Både av oss själva och andra. Vi vill ha dessa nycklar. Vi kämpar och fejkar för att få dem.

 

Kommersiella och biologiska mekanismerna har målat på oss i den här strävan. Starka krafter från alla håll och kanter. Omöjligt att värja sig från. Jag inser att jag blivit hjärntvättad. Jag har inte sett. Jag erkänner. Troligtvis för att jag aldrig tidigare ifrågasatt.

 

Slutsatsen är att vi människor inte är gjorda för att vara pigga nonstop. Dessutom skulle "pigg" vara normen och allt ovanför "pigg" skulle beskrivas med ett annat adjektiv.

 

Återigen visar det sig att vi är löjligt påverkningsbara.

 

 

 

 

 

 

 

 

Min tävlingsinstinkt sattes på prov igår och tidigare i veckan. Det började med att jag stötte på en granne. Vi småpratade. Han är kanske 5-10 år äldre än jag. Vet att han tränar en del. Speciellt cykel. Han åker lopp såsom Vätternrundan. Det han berättade nu var ny information. En ström av känslor och tankar rusade igenom mig.

 

Jag fick veta att han skulle springa Lidingöloppet till helgen. Frågade då om hans form. Han kände sig stark, berättade han. Han hade gjort två mil på 1:30 för några dagar sen. Det var lite för snabbt för att jag skulle vara helt nöjd. En del av mig blev glad för hans skull. Den andra delen blev förbannad och irriterad över att han troligtvis är i bättre form än jag.

 

Igår utsattes jag för ett nytt test. Blev stopp på en smal och halvkrokig väg. Bilen före oss kom inte förbi bilen som stod och blockerade vägen. Föraren går fram till mig och ber mig att backa tillbaka ut på en korsande väg. Jag blir inte överlycklig. Jag har precis lärt mig köra framåt. Jag har inget val. Jag börjar backa. Det går helt okay. Men då ser jag något som gör mig irriterad. Och det är att den kvinnliga föraren som bad mig backa, manövrerar sin lite större bil ännu fortare och säkrare än jag. Fan.

 

Slutsatsen är att jag måste träna mer på både löpning och på att backa. Mitt psyke ska inte behöva acceptera sådant här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har det varit lugnt med skrivandet. Rekordlugnt. Mycket som händer om dagarna, som inte hittar hit. Ska försöka hitta tid i helgen. Jag gillar ju det här.

 

 

 

Jag har som sagt svårt för offentliga handtag. Bor man i en stad så möts man av handtag så snart man lämnar lägenheten. Det börjar med handtaget på porten. Sen dyker de upp överallt. I affären, på jobbet, på gymmet i garaget och så vidare.

 

Handtagen kommer också i olika former och storlekar. Det fick mig att fundera. På modellen större handtag ges en möjlighet att minimiera exponeringen av skit ifall man lyckas hitta den del av handtaget som får minst beröring. - Vart på handtaget greppar folk som mest? Det borde vara mitt på. Kanske mot den övre delen av greppytan. Men då kvarstår frågan om vilken del som får minst kontakt. Det är den delen jag vill åt.

 

Det skulle vara intressant att studera hur och vart folk greppar handtagen. Tar man på ett opopulärt ställe kanske man undviker indirekt kontakt med 90 % av de som använt handtaget. Det skulle i sin tur minska risken för att exponeras för baciller med ungefär samma procentantal.

 

Kan ingen studera detta och återkomma till mig, tack.

 

 

 

 

 

 

 

 

Dörrhandtag till garaget. Kanske dags för SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium)

att göra lite samhällsnytta och undersöka ett 100-tal handtag?

 

 

 

 

På vägen hem, på planet, trillade polletten ner. Jag kom på orsaken till en sanning som jag och de flesta köpt utan ifrågasättande. Ofta är saker "som de är". Man tar saken för givet och struntar i att koppla på ens kritiska tänkande eller söka sambandsförklaringar. Jag skiljer mig säkert där från snittet. Men jag orkar inte tänka på varför.

 

De senaste veckorna har det varit mycket homo-prat. Vi har haft Pride. Putins Ryssland har stiftat anti-gay-lagar. Häpnadsväckande. Som grädde på moset spenderade jag ett par dagar i San Fransisco. En stad som bland annat profilerat sig som gayvänligt och har en hög population gays, plus många Kinesättlingar.

 

Då sitter jag där. På planet. Som vanligt lägger man märke till kabinpersonalen. Ganska oundvikligt med tanke på den bristande stimulansen en flygning innebär. Jag ser Stewards. Varför anar man att de ofta är gay? Det är så uppenbart, och en vedertagen sanning.  Så är det bara. Stewards är ofta gay. Fråga vem som helst.

 

Det var då jag kläckte nöten. En nöt jag inte ens plockat upp tidigare -Varför är yrket så populärt bland gaymän? Kan det vara så att flyga världen över är den perfekta täckmanteln för att böga runt i det dolda? Roterande besättning. Nya stewards att lämna rumsnyckeln till på varje långflygning. Det måste ju vara garanti på ligg för en gay-steward. För en annan sanning man köpt är att gaymän ligger runt mer än hetros. Fråga vem som helst.

 

Nu när jag ändå är inne på det här spåret så kom jag att fundera på varför andelen bögar är högre inom frisöryrket än andra yrken. Det kan inte bara vara för att det handlar om yta, mode och utseende. Att bögar gillar de här sakerna i högre utsträckning än hetros är även det en vedertagen sanning. Så är det. Fråga vem som helst.

 

Kan det vara så att en del av lockelsen till att välja frisöryrket är att även gaymän klipper sig?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag trodde att jag skulle hitta tid och inspiration för att skriva nu under semestern. Visade sig att det inte blev så. Efter snart tre veckor kommer jag hem till helgen. Så fort jag packat upp väskan och tvättat kommer ett inlägg.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är dom här. Stan kryllar av försäljare. Så jädra käcka och mållönsorienterade. Säljarna som kommer från Amnesty, diverse barnbyar, röda korset och så vidare vill ha samma sak som tiggarna. Dina pengar. De verkar också jobba efter mer eller mindre samma recept. Säljarna ser bara lite piggare ut.

 

Jag har tidigare skrivit om både tiggare och säljare. De är intressanta i och med att rör sig på samma ytor som jag. I veckan slogs jag av en fråga. -Vad händer om jag stannar vid en säljare som stoppar mig och frågar ut honom istället? Hur länge kommer säljaren stå kvar och svara på mina frågor?

 

Jag kliver ut från kontoret för att gå ett ärende. Blir ganska snart utsatt för ett försök till att bli stoppad. Känner att jag vill klara av mina ärenden först. Jag går vidare. På tillbakavägen är det en annan som gör ett nytt försök. Perfekt. Jag som hunnit komma upp jämsides med snubben stannar till och tar ett steg tillbaka.

 

Han börjar sin pitch med att ställa en fråga. Jag svarar inte, utan försöker snabbt komma på något jag vill veta av honom. Jag kontrar. -Får jag ställa ett par frågor till dig? Han svara att det går bra. Vad ska han säga? Garanterat inte vad han hoppats på. Jag smattrar iväg en frågesalva om hans jobb, strategier och om hur folk reagerar. Saker som intresserar mig. Efter ett tag börjar han tröttna. Det blir tydligt. Men han är fast av samma mekanismer som han själv utnyttjar.

 

Ett par av de mer intressanta faktoiderna jag fick av Amnesty-säljaren var att:

 

Orkar jag så kör jag ett par till utfrågningar. Vore kul att ha ett bättre underlag och dessutom är det roligt att kasta om rollerna. Jag går därifrån med ett avslut. Han fick inget. Bara tappad tid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur ofta går man inte och tänker på morgondagen? Det sker ju för jämnan. Man planerar och ser framåt. Varför ska man behöva kämpa för att leva för stunden? Det är något man ständigt påminns om. Eller är det bara jag som känner så? Kommer det mer naturligt för andra människor?

 

Tänker man mer på framtiden i ett visst skede i ens liv? Tror inte jag reflekterade speciellt mycket över framtiden som barn. Framtiden är väl inte kanske inte viktig för barn. Men sen kliver man in i ett skede där planering blir nödvändigt för att komma framåt. Frågan är när man mer och mer börjar stanna upp. Är det när ens barn flyttar ut? Tidpunkten då den biologiska tiden för att börja stänga av planeringen och vaggas in i nuet?

 

Okay, för att det här inlägget inte ska bli för långt summerar jag min tes. Alltså, de som är allt mellan barn och 60 år verkar ha ett driv för att utveckla och trygga sig själva och sin nära omgivning. Det ligger i oss. Ett måste för att överleva och frodas. Det är också en paradox mot många livsåskådningar av mer New age-art. Däremot ligger det närmare de stora religionernas strävan efter belöning längre fram i tiden. -Lev bra nu och du belönas med jungfruar eller ett paradis.

 

På så vis är det lustigt att påhittade religioner utnyttjat människans anlag för belöning och trygghet i framtiden. Det borde vara en slump. Mer sannolikt för att belöningen inte kan kapitaliseras nu, och endast i framtiden, är att skådespelet annars skulle rasa samman. Men det är ett intressant samband. Styrmedlet är som gjort för våra anlag.

 

Så vad har jag kommit fram till? Jo, att vi aldrig kommer bli så bra på att leva i nuet som vi önskar. I ett större perspektiv är det negativt för vårt släkte. För med en starkare närvaro i nuet tappar vi effektiviteten och vi kan inte producera lika mycket, vilket vi måste om vi ska leva den här typen av samhälle. Det vill säga ett samhälle där vi vill ha mer. Och även det ligger i vår natur, så det kommer vi inte heller ifrån. 

 

Men visst, lev i nuet å var egoist. Det är bra för dig, men inte för oss andra...

 

 

 

 

 

 

 

 

  Hade SkalmanAl varit pressansvarig hos Dalai Lama skulle det här uttalandet formulerats om. Blivit mer troget människan som art. Men det är klart. Med sju ägodelar har man råd att ta vara på nuet. Lite svårare att fånga och behålla chicks dock.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I vanlig ordning öppnar jag sängbordslådan på hotellet. Nu har det blivit en grej av att se vad för religiös bok jag ska hitta. Gladast blir jag när lådan ekar tom. Nästan lika glad blir jag då jag hittar någon annat än den vanliga bibeln.

 

Senast i Malmö drog jag upp lådan. Den var inte tom. Nä, där låg Mormonernas bok. Jag undrar hur den hamnat där? Varför och vad är tanken hos hotellägaren? Det är så ologiskt ifall ägaren nu inte skulle vara en Mormon. Borde inte religiösa lacka på se en rivaliserande bok bredvid sängen? Mormonerna utgör dessutom en liten grupp i Sverige.

 

Som ateist skiter man ju i vilket påhitt man hittar. Påhitt är ju påhitt. Men för en annan kristen borde det vara stötande. Eller accepterar man andra påhittade skrifter på grund av att man inte har råd att ta en debatt mot andra som ljuger? Det kräver ifrågasättande, och då faller allt. Bit för bit. Till slut står alla med dumstrutar.

 

Mormonerna trodde inte fram till 1978 att svarta kunde komma till himlen. Har säkert att göra med att Joseph Smith som skrev boken första halvan av 1800-talet var amerikan. Att vara svart var likställt med att vara en slav och definitivt lägre stående än den vita mannen. Kvinnan i Mormonernas bok är självklart underställd mannen, precis som alla andra kristna religioner jag känner till.

 

Den pågående homosexdebatten i USA har på senaste tiden svängt. Läste att 59 % nu är för/accepterar  homosexuella. Det är så lustigt hur trångsynta och egositiska religiösa människor är. De kämpar för att få utöva sin religion och för att få hjärntvätta sina barn med kreationslära. Mänskliga rättigheter står dem nära så länge det tjänar deras syfte. Men att homos ska få ha samma rättigheter är de emot. Jag begriper inte hur man kan vara så puckad. Kanske för att jag inte är hjärntvättad. Eller är jag det? Är det jag som har fel?

 

På en mer positiv not läste jag att det största kristna organet som sysslar med att omvända homosexuella i USA, Exodus, nu lagt ner sin verksamhet. En talesman säger att de har haft fel genom åren. Att det inte går att bota homosexuella. Det är ingen sjukdom har man till slut insett. Jaha, en vettig människa med egen hjärna fattar väl det? Trots det så är det ett viktigt steg åt rätt håll.

 

Nu är vi nog max 70 år ifrån att även USA blir ett sekulariserat land. Trots att det är världens mest kristna land? Och att förra presidenten George W. gick in i Irak för att Gud talat till honom. Somliga säger att hans officiella underlag för att kliva in var direkt felaktiga. Till och med FOX News med Bill O'reilly och den kristna högern håller med. Vad säger det om Gud? En nolla som inte kan hålla koll på vad man behöver för att tillverka kärnvapen?

 

På ett sätt tycker jag det är tråkigt att vi har så få religiösa i Sverige. Det finns ingen att ta debatten med. 85 %  bara nickar igenkännande.

 

 

 

 

 

 

Jag la märke till ett lustigt fenomen. Jag blommade sent och det dröjde till för tre år sedan innan jag tog körkort. Sedan dess har jag haft körkortet i plånboken/kortfodralet. I tre års tid har jag alltså haft kortet i bakfickan. Jag har suttit på det varje dag. Ibland vaggat fram och tillbaka på stolen. Det har fått stå emot mycket slitage.

 

Så en dag märket jag att kortet hade börjat spricka. När kortet väl börjat ge efter ökar halveringstiden dramatiskt. Nu sitter jag här med ett halvsprucket kort. I mellanåt blir man uppmanad att överlämna kortet. Kan vara vid kortköp, incheckning, systemet, krogen osv.

 

De senaste tre månaderna har jag varit tvungen att visa upp kortet kanske åtta gånger. Reaktionerna har varit olika, vilket är naturligt som det är människor jag överlämnat kortet till. Hälften av gångerna har kortet inte kommenterats. Två av åtta har iakttagit sprickan och informerat mig om att kortet är trasigt. -Åh tack för informationen.

 

Sedan har vi de resterande två personerna. En svensk kille på ca 24 år. Satt i kassan på Casino Cosmopol. Samt en tjej kring 26 år med rötter från afrikas horn. Hon bemannande receptionen på ett hotell i Malmö. 

 

Vad båda receptionisterna gör är intressant. De börjar flexa kortet och talar om för mig att kortet håller på att gå sönder. De flexar inte lite heller. Hur tänker de? Varför flexar de kortet så mycket? Varför är de inte mer rädda om mitt kort? Irriterat ber jag dem båda sluta upp med att böja kortet. Killen slutar. Tjejen tittar på mig som en fågelholk och förmår sig inte sluta direkt. Irriterat säger jag: Sluta flexa kortet! Om du inte slutar kommer det gå sönder, det vill vi ju inte, eller hur?!?

Hon slutar. Jag irriterar mig därefter varje gång jag ser henne resten av vistelsen.

Många timmar röv har gjort detta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, nu borde det komma ett inlägg om ett par dagar.