Krävande det här
Jag har nog råkat ut för den berömda skrivtorkan. Lite är det mitt eget fel då jag satt tonen för den här bloggen. Det är svårt att hitta observationer eller saker i sig själv som går att vinkla till så att de passar min karaktär. Lätt hade varit att skriva enbart om upplevelser. Som att jag idag gjorde det och det. Å efter det så åt jag en så god sån där på restuarangen som ligger bortom, ja du vet...
Varför har jag gjort det så svårt för mig? Jag gillar utmaningar. Jag vill bevisa för mig själv att jag klarar det. Jag vill oxå bevisa för en hemsk svenskalärare jag hade i gymnasiet som gav mig ett pissbetyg. Hade jag varit tjej så skulle jag fått ett snäpp högre. Garanterat. Fan, jag kan inte ens svära åt henne, Kommer inte ihåg hennes namn. -Jävla skit-ja vad du nu heter. Hjälp, är hon motorn i det här? Hmm, kan det vara så? Nej, så ligger det inte till. Men jag får nog erkänna att jag stör mig på den orättvisa behandlingen. 1000 spänn till den som dumpar hundbajs i hennes brevlåda. För- och efternamn saknas dock.
Det här börjar bli ångestfyllt. Jag vill ha ett bra output. Inte tvinga ut skräp en gång i veckan. Behöver jag stimulans? Ja! Men hur? Börja hänga mer med knasiga människor pallar jag inte. Jag mår inte bra i knäppa människors sällskap. Jag trivs i en normal omgivning. Borde kanske testa något som alla artister/författare osv gjort genom tiderna. Och det är droger. Absint, lsd, heroin, kokain, ja vad mer? Här ser jag även en möjlighet till att skriva mer djupgående om sjävla kickarna.
Ni som känner mig vet att jag aldrig testat något av ovan. Eller jo, jag har testat absint. Vem bjuder på absint om inte farsan? Tack den den fyllan. Den tog. Hårt. Kanske testa kola. Bra rubrik skulle kunna vara "I näsan på SkalmanAl". Går säkert att göra ett par läsvänliga inlägg. Vad har vi mer? Jo, LSD. Är det nån som tar lsd längre? Vad sägs om rubriken "SkalmanAl flyger -Men kraschar hårt"? Heroin verkar vara skönast. Men de som brukar, ser så ovårdade ut. Gillar inte posen de vaggar i när de hamnar i heroinkoman. Är för osexigt för min fåfänga. "SkalmanAl gungar ett tag"...? En kontrollmänniska kan inte skjuta heroin och må bra. Tror kontrollelementet försvinner ut i ruset. Nä, det är inte för mig.
Kanske jag jag inte klaga för mycket på min torka. Redan här har jag material för nån månad framåt. Efteråt kan jag dessutom blogga om rehab-perioden. Vilken drog som lätt går att sluta med. Eller kanske vilken drog som inte går att sluta med. "SkalmanAl är fast"!
Visst, det finns saker jag skulle kunna skriva om. Men jag måste ta hänsyn till folk. Så alla upplevelser som sker på ett vardagligt plan stryks. Jag har det inte lätt. Jag har grävt den här gropen själv. Ge mig uppslag folk!
Min känsla fast med mer hår på skallen...
Varför har jag gjort det så svårt för mig? Jag gillar utmaningar. Jag vill bevisa för mig själv att jag klarar det. Jag vill oxå bevisa för en hemsk svenskalärare jag hade i gymnasiet som gav mig ett pissbetyg. Hade jag varit tjej så skulle jag fått ett snäpp högre. Garanterat. Fan, jag kan inte ens svära åt henne, Kommer inte ihåg hennes namn. -Jävla skit-ja vad du nu heter. Hjälp, är hon motorn i det här? Hmm, kan det vara så? Nej, så ligger det inte till. Men jag får nog erkänna att jag stör mig på den orättvisa behandlingen. 1000 spänn till den som dumpar hundbajs i hennes brevlåda. För- och efternamn saknas dock.
Det här börjar bli ångestfyllt. Jag vill ha ett bra output. Inte tvinga ut skräp en gång i veckan. Behöver jag stimulans? Ja! Men hur? Börja hänga mer med knasiga människor pallar jag inte. Jag mår inte bra i knäppa människors sällskap. Jag trivs i en normal omgivning. Borde kanske testa något som alla artister/författare osv gjort genom tiderna. Och det är droger. Absint, lsd, heroin, kokain, ja vad mer? Här ser jag även en möjlighet till att skriva mer djupgående om sjävla kickarna.
Ni som känner mig vet att jag aldrig testat något av ovan. Eller jo, jag har testat absint. Vem bjuder på absint om inte farsan? Tack den den fyllan. Den tog. Hårt. Kanske testa kola. Bra rubrik skulle kunna vara "I näsan på SkalmanAl". Går säkert att göra ett par läsvänliga inlägg. Vad har vi mer? Jo, LSD. Är det nån som tar lsd längre? Vad sägs om rubriken "SkalmanAl flyger -Men kraschar hårt"? Heroin verkar vara skönast. Men de som brukar, ser så ovårdade ut. Gillar inte posen de vaggar i när de hamnar i heroinkoman. Är för osexigt för min fåfänga. "SkalmanAl gungar ett tag"...? En kontrollmänniska kan inte skjuta heroin och må bra. Tror kontrollelementet försvinner ut i ruset. Nä, det är inte för mig.
Kanske jag jag inte klaga för mycket på min torka. Redan här har jag material för nån månad framåt. Efteråt kan jag dessutom blogga om rehab-perioden. Vilken drog som lätt går att sluta med. Eller kanske vilken drog som inte går att sluta med. "SkalmanAl är fast"!
Visst, det finns saker jag skulle kunna skriva om. Men jag måste ta hänsyn till folk. Så alla upplevelser som sker på ett vardagligt plan stryks. Jag har det inte lätt. Jag har grävt den här gropen själv. Ge mig uppslag folk!
Min känsla fast med mer hår på skallen...
Vad händer efter vintern?
Jag har varit inne på det ett par gånger tidigare. Min semi-hypokondri det vill säga. Den här kalla vintern har varit helt perfekt i en bemärkelse. Och det är att jag kan bära handskar varje dag och vid varje tillfälle jag går utanför hemmet. Jag slipper ta i dörrhandtag och andra ytor mina så kallade medmänniskor snorat ner. Vintern är fantastik ur den här aspekten.
Så vad sker när plussgraderna kommer smygandes och vi snart får vår? Visst, först kan jag byta ut de varma skinnhandskarna mot luftigare fingervantar. Det köper mig kanske en månad till utan frågande blickar. Men sen, när april kommer, ja då blir det svårt att motivera vantar för omgivningen. Hur ska hur ska jag göra då? Det finns knep. Som hypokondriker är man väldigt uppfinningsrik. Det är mer eller minder en livstil. Eller säg såhär, det blir en del av ens livsstil.
Varje dag hamnar jag i situationer där jag måste hitta lösningar så att jag slipper direktkontakt. Numera är ett dagligt och återkommande problem kortbetalningar. Pin-koden måste tryckas in. OK-knappen måste tryckas ner. Hur många fingara har inte nuddad vid knapparna? Hur ofta decinficeras knapparna? Hur vidrigt är inte det egentligen?
Min lösning är enkel. Det enda som krävs är ytterligare ett kort i beredskap. Medans betalkortet sitter i dosan använder jag ett alternativt kort för att pressa ner knapparna. Det kan vara mitt Sats-kort, mitt körkort, eller mitt Amex. Av någon anledning föredrar jag Sats-kortet. Skulle väl tippa på att jag använder det till 80% av gångerna. Jag är lika nöjd varje gång OK-knappen tryckts ner och kortköpet är slutfört. Kanske tycker folk att jag är konstig. Kanske önskar folk att även de gjorde på samma sätt. Gäller ju att våga vara avvikande. Jag vågar.
Jag läste eller såg en intervju med en stor svensk idrottsman. Det kan ha varit Stefan Holm eller Per Elofsson. Någon av dem pratade just om baciller. Hur kostsamt det är att bli sjuk. Träningsdagar går förlorade. Man presterar sämre. Ja, allt blir lidande. I intervjuen sas något som satt sig hos mig. Och det var att han hade en professionell inställning till baciller/virus. Från den dagen har även jag haft en professionell inställning till baciller. Trots det har jag fler sjukdagar än en random svensk...?!!
Att ha samma filosofi som en fantastisk idrottsman kan ju bara vara bra?
Är jag nummer 3 759 som tar på knapparna idag tro?
Så vad sker när plussgraderna kommer smygandes och vi snart får vår? Visst, först kan jag byta ut de varma skinnhandskarna mot luftigare fingervantar. Det köper mig kanske en månad till utan frågande blickar. Men sen, när april kommer, ja då blir det svårt att motivera vantar för omgivningen. Hur ska hur ska jag göra då? Det finns knep. Som hypokondriker är man väldigt uppfinningsrik. Det är mer eller minder en livstil. Eller säg såhär, det blir en del av ens livsstil.
Varje dag hamnar jag i situationer där jag måste hitta lösningar så att jag slipper direktkontakt. Numera är ett dagligt och återkommande problem kortbetalningar. Pin-koden måste tryckas in. OK-knappen måste tryckas ner. Hur många fingara har inte nuddad vid knapparna? Hur ofta decinficeras knapparna? Hur vidrigt är inte det egentligen?
Min lösning är enkel. Det enda som krävs är ytterligare ett kort i beredskap. Medans betalkortet sitter i dosan använder jag ett alternativt kort för att pressa ner knapparna. Det kan vara mitt Sats-kort, mitt körkort, eller mitt Amex. Av någon anledning föredrar jag Sats-kortet. Skulle väl tippa på att jag använder det till 80% av gångerna. Jag är lika nöjd varje gång OK-knappen tryckts ner och kortköpet är slutfört. Kanske tycker folk att jag är konstig. Kanske önskar folk att även de gjorde på samma sätt. Gäller ju att våga vara avvikande. Jag vågar.
Jag läste eller såg en intervju med en stor svensk idrottsman. Det kan ha varit Stefan Holm eller Per Elofsson. Någon av dem pratade just om baciller. Hur kostsamt det är att bli sjuk. Träningsdagar går förlorade. Man presterar sämre. Ja, allt blir lidande. I intervjuen sas något som satt sig hos mig. Och det var att han hade en professionell inställning till baciller/virus. Från den dagen har även jag haft en professionell inställning till baciller. Trots det har jag fler sjukdagar än en random svensk...?!!
Att ha samma filosofi som en fantastisk idrottsman kan ju bara vara bra?
Är jag nummer 3 759 som tar på knapparna idag tro?
Kloka ord ifrån två generationer
Ett intressant möte resulterade i en insikt om hur vi förändras med tiden. I mitt skrivandes begynnelse, alltså i december månad, då skrev jag en fantastik mening. Får man tycka så om något man själv skrivit? Vi låter det gå för den här gången. Vet inte om jag på ett undermedvetet plan inspirerats någonstans ifrån, eller om jag kan stå som ensam upphovsman. Hur som helst så ska jag citera mig själv.
"När jag var yngre såg jag bara världen runt omkring mig. Nu ser jag även världen i mig."
Tror det var Oscar Wilde som skrev något i stilen med att när man är ung, så tror man att man vet allt. När man är äldre inser man att man inte visste något egentligen. Låter i för sig något som mängder av människor klurat ut genom tiderna.
Men nu tillbaka till det de kloka orden ifrån det intressanta mötet med kvinnan. Hon sa, att vi blir mer förlåtande då vi blir äldre. Jag satt där och kände att ett ljus gick upp för mig. Jag hade inte tänkt i de banorna tidigare. Och visst stämmer det. Vi lär känna oss själva och i samband med det, blir vi mer nyanserde i våra domar mot vår omgivning. Vi inser att vi själva inte är helt perfekta. De svart/vita ögonen byts ut mot ögon med även gråa nyanser. I och med det utvecklas den förlåtande delen i oss. Ja, i alla fall hos de flesta av oss.
Att förlåta är skönt. Slippa hänga kvar i något som redan varit. Det finns igen vits med det. Ens egna tillvaro blir sällan bättre av bitterhet eller ilska. Däremot ska man inte utsätta sig för situationerna igen. Förlåtelse är ingen "löpande-band-mekanism". Det är inte själva iden med att förlåta. Ta lärdom av oförrätterna och ge din förlåtelse.
Kvinnan delade även med sig av sin moders kloka ord. Kanske kommer de i ett senare inlägg. Kanske inte. Men kloka var de...
Undrar om Bush har mycket att be om förlåtesle för?
"När jag var yngre såg jag bara världen runt omkring mig. Nu ser jag även världen i mig."
Tror det var Oscar Wilde som skrev något i stilen med att när man är ung, så tror man att man vet allt. När man är äldre inser man att man inte visste något egentligen. Låter i för sig något som mängder av människor klurat ut genom tiderna.
Men nu tillbaka till det de kloka orden ifrån det intressanta mötet med kvinnan. Hon sa, att vi blir mer förlåtande då vi blir äldre. Jag satt där och kände att ett ljus gick upp för mig. Jag hade inte tänkt i de banorna tidigare. Och visst stämmer det. Vi lär känna oss själva och i samband med det, blir vi mer nyanserde i våra domar mot vår omgivning. Vi inser att vi själva inte är helt perfekta. De svart/vita ögonen byts ut mot ögon med även gråa nyanser. I och med det utvecklas den förlåtande delen i oss. Ja, i alla fall hos de flesta av oss.
Att förlåta är skönt. Slippa hänga kvar i något som redan varit. Det finns igen vits med det. Ens egna tillvaro blir sällan bättre av bitterhet eller ilska. Däremot ska man inte utsätta sig för situationerna igen. Förlåtelse är ingen "löpande-band-mekanism". Det är inte själva iden med att förlåta. Ta lärdom av oförrätterna och ge din förlåtelse.
Kvinnan delade även med sig av sin moders kloka ord. Kanske kommer de i ett senare inlägg. Kanske inte. Men kloka var de...
Undrar om Bush har mycket att be om förlåtesle för?
Mitt liv som blind
Att inte kunna se är märkligt. Jag har tagit synen för givet. Visst har jag varit tvungen att bära linser eller glasögon, men då jag har sett helt perfekt. Nu efter operationen har jag levt som tidvis blind. Av olika anledningar måste man ha slutna ögon. De två största anledningarna är smärta samt ljuskänslighet. Sen har man i salvor och shit som kräver slutna ögon. Det är då man inser att livet som blind är svårt. Även i sitt egna hem.
Såhär i efterhand är jag glad över att jag många gånger vaknat upp mitt i natten och varit tvungen att gå på muggen. Det var nyttig träning kan jag säga. Jag hittade dit. Gjorde det jag skulle, och sen tillbaka till sängen.
Jag försökte göra frukost en morgon. I normala fall gör jag egen juice. Har en juice-centrifug hemma som jag använder varje dag. Bästa inköpet ever. Men juicen skippade jag. För mycket finlir med maskin och frukt. Gick på en avskalad frukost bestående av ägg, te, yoghurt med hallon samt nötter.
Allt gick förvånansvärt bra. Men sen när jag kontrollerade tillredningen genom att kisa ett kort ögonblick såg jag en katastrof. Kastrullen var fylld med vatten. Perfekt! Plattan var på. Perfekt! Ägget låg bredvid kastrullen på den varma plattan. Inte perfekt! Utan kontrollkisningen hade jag fått stekt ägg istället för kokt. Ja, det samt en jävligt kletig platta för Julia, städerskan. Julia och jag är ett team. Jag skitar inte ner, och hon slipper städa.
En positiv effekt av att vara blind är hur man tar in ljud. Det stämmer att man förstärker hörseln. Musik hör man på ett annat sätt. Fler dimensioner kanske låter överdrivet. Men helt klart hör man olika nivåer. Däremot förblev dåliga låtar fortfarande dåliga. Till och med sämre. Schlagerfestivalen i lördags lät inta alls bra. Ett tips till Christer, han den där melodifestivalsbögen/bossen, är att låta hälften av juryn bestå av synskadade. Då skulle bäst låt vinna. Nytänkande minst sagt.
Okay, så vad saknade jag i mitt liv som blind? Att inte kolla på tv-serier är ett stort minus. Att inte se rent allmänt är ett ännu större minus. Minus kommer nog inte större än så. Läsa är en trevlig sysselsättning. Glöm det. Som blind är det kört.
Min slutsats efter ett par dagar som blind är enkel. Det finns ingen fördel med att leva som blind. Att leva med fungerande ögon är så bra mycket trevligare. Min läkning går framåt. Jag ser inte bra än. Min syn är marginellt bättre mot innan operationen. Ska visst ta upp till två veckor innan jag kan räkna med resultat. Fram tills dess får jag famla mig fram. Typ som jag gjort hela livet...
Krigshjälte goes blind. Han skiter nog i hur han ser ut på kortet. Viktigast
är att bruden ser fin ut... right?!?
Såhär i efterhand är jag glad över att jag många gånger vaknat upp mitt i natten och varit tvungen att gå på muggen. Det var nyttig träning kan jag säga. Jag hittade dit. Gjorde det jag skulle, och sen tillbaka till sängen.
Jag försökte göra frukost en morgon. I normala fall gör jag egen juice. Har en juice-centrifug hemma som jag använder varje dag. Bästa inköpet ever. Men juicen skippade jag. För mycket finlir med maskin och frukt. Gick på en avskalad frukost bestående av ägg, te, yoghurt med hallon samt nötter.
Allt gick förvånansvärt bra. Men sen när jag kontrollerade tillredningen genom att kisa ett kort ögonblick såg jag en katastrof. Kastrullen var fylld med vatten. Perfekt! Plattan var på. Perfekt! Ägget låg bredvid kastrullen på den varma plattan. Inte perfekt! Utan kontrollkisningen hade jag fått stekt ägg istället för kokt. Ja, det samt en jävligt kletig platta för Julia, städerskan. Julia och jag är ett team. Jag skitar inte ner, och hon slipper städa.
En positiv effekt av att vara blind är hur man tar in ljud. Det stämmer att man förstärker hörseln. Musik hör man på ett annat sätt. Fler dimensioner kanske låter överdrivet. Men helt klart hör man olika nivåer. Däremot förblev dåliga låtar fortfarande dåliga. Till och med sämre. Schlagerfestivalen i lördags lät inta alls bra. Ett tips till Christer, han den där melodifestivalsbögen/bossen, är att låta hälften av juryn bestå av synskadade. Då skulle bäst låt vinna. Nytänkande minst sagt.
Okay, så vad saknade jag i mitt liv som blind? Att inte kolla på tv-serier är ett stort minus. Att inte se rent allmänt är ett ännu större minus. Minus kommer nog inte större än så. Läsa är en trevlig sysselsättning. Glöm det. Som blind är det kört.
Min slutsats efter ett par dagar som blind är enkel. Det finns ingen fördel med att leva som blind. Att leva med fungerande ögon är så bra mycket trevligare. Min läkning går framåt. Jag ser inte bra än. Min syn är marginellt bättre mot innan operationen. Ska visst ta upp till två veckor innan jag kan räkna med resultat. Fram tills dess får jag famla mig fram. Typ som jag gjort hela livet...
Krigshjälte goes blind. Han skiter nog i hur han ser ut på kortet. Viktigast
är att bruden ser fin ut... right?!?
Mitt liv som patient
För ett år sen bestämde jag mig mer eller mindre att fixa till mina ögon. Hade tröttnat på att bära linser. Är ett sånt meck. Kanske inte världens jobbigaste sak. Men de ska likväl in varje morgon för att sen tas ut varje kväll.
Det finns olika varianter av linser. Bekväm som jag är, så bar jag endagslinser. Ingen tvätt. Nya varje dag. Men även dessa tröttnade jag på. Även min fåfänga fick mig att överväga en operation. Någonstans hoppas jag att min blodkärl i ögonen blir mindre tydliga. Jag inbillar mig att den lilla irritationen linsen för med sig i ögonen gör så att blodkärlen framhävs något. Tiden får utvisa hur detta stämmer eller ej.
För tre dagar sen låg jag där på britsen. Med lugnande i kroppen skenade inte pulsen. Utan jag låg där och tyckte det var tämligen intressant. Ner fälls två tappar. De kommer väldigt nära mina ögon. Ett öga i taget opereras. Ögonlocket spärras upp med ett instrument. Just då börjar jag tänka på "Alex" i A clockwork orange. Jag känner mig som honom. Helt hjälplös med uppsärrat öga som nu måste genomgå något onaturligt. Det enda som saknas är Beethoven genom högtalarna. Ja, ni får kolla på filmen så förstår ni.
Tapparna som fälls ner mot ögonen är en variant av luftsug. De är till för att suga upp den mindre härliga doften av bränt öga. Laserbehandlingen bränner igenom mitt öga och allt är över på ca 30 sekunder per öga. Luftsugen drar inte i sig all doft. Min näsa är intakt, så aromen vandrar upp och fyller mina sinnen. Något märklig doft när man inser vad det är man känner.
Allt är över väldigt snabbt. Innan har jag fått en påse med tabletter, salvor och droppar. Citodonet var till stor hjälp första dygnet. Den där jävla smärtan som kommer efter 3-5 timmar är inte toppen. Smärtan utmanade verkligen min manlighet. Bara män kan uppleva en sån smärta och överleva.
Jag beordras sätta på mig de mörka solglasögonen jag fått. Sen går jag hem väldigt försiktigt. Är inte heller så pigg på att kolla folk i ögonen. Jag bär trots allt mörka solglasögon mitt i februari. Det är inte normalt. Luvan är på och jag går osynligt hem på 10 minuter.
Fortsättning följer...när mina ögon orkar.
Alex i A clockwork orange
Det finns olika varianter av linser. Bekväm som jag är, så bar jag endagslinser. Ingen tvätt. Nya varje dag. Men även dessa tröttnade jag på. Även min fåfänga fick mig att överväga en operation. Någonstans hoppas jag att min blodkärl i ögonen blir mindre tydliga. Jag inbillar mig att den lilla irritationen linsen för med sig i ögonen gör så att blodkärlen framhävs något. Tiden får utvisa hur detta stämmer eller ej.
För tre dagar sen låg jag där på britsen. Med lugnande i kroppen skenade inte pulsen. Utan jag låg där och tyckte det var tämligen intressant. Ner fälls två tappar. De kommer väldigt nära mina ögon. Ett öga i taget opereras. Ögonlocket spärras upp med ett instrument. Just då börjar jag tänka på "Alex" i A clockwork orange. Jag känner mig som honom. Helt hjälplös med uppsärrat öga som nu måste genomgå något onaturligt. Det enda som saknas är Beethoven genom högtalarna. Ja, ni får kolla på filmen så förstår ni.
Tapparna som fälls ner mot ögonen är en variant av luftsug. De är till för att suga upp den mindre härliga doften av bränt öga. Laserbehandlingen bränner igenom mitt öga och allt är över på ca 30 sekunder per öga. Luftsugen drar inte i sig all doft. Min näsa är intakt, så aromen vandrar upp och fyller mina sinnen. Något märklig doft när man inser vad det är man känner.
Allt är över väldigt snabbt. Innan har jag fått en påse med tabletter, salvor och droppar. Citodonet var till stor hjälp första dygnet. Den där jävla smärtan som kommer efter 3-5 timmar är inte toppen. Smärtan utmanade verkligen min manlighet. Bara män kan uppleva en sån smärta och överleva.
Jag beordras sätta på mig de mörka solglasögonen jag fått. Sen går jag hem väldigt försiktigt. Är inte heller så pigg på att kolla folk i ögonen. Jag bär trots allt mörka solglasögon mitt i februari. Det är inte normalt. Luvan är på och jag går osynligt hem på 10 minuter.
Fortsättning följer...när mina ögon orkar.
Alex i A clockwork orange
Vad är det för fel på George Michael?
Vi kör Spotify på kontoret. Det eller radio. Oftast är det jag som får leka dj. Det är svårt att varje dag spela musik som alla gillar. Händer till och med att jag spelar musik som jag själv inte gillar. Hur varierar man sig varje dag utan att till slut hamna på sina egna favoritartister? Det är ju helt omöjligt.
Mina medarbetare har hört ett mönster när det kommer till vissa artister. Tydligen har jag en förmåga att vilja lyssna på George Michael. George är helt perfekt som kontorsmusik. Hur många låtar har han inte gjort? Räcker en hel dag utan överdrift. Dessutom är alla bra. Vissa är till och med skitbra. Han är grym. Är det bara jag som ser hans storhet?
På kontoret är jag mobbad över att jag gillar honom. De är enhälliga. George Michael suger. Jag förstår inte. Hur kan man tycka det? Visserligen kör han drogpåverkad. Sen gillar han att böga och att göra snuskiga saker offentligt. Men hur många artister gillar inte droger? Är det bögandet de inte gillar? Borde inte vara det. För ingen ifrågasätter Freddie Mercerys storhet. Kanske är det pga att George var med i superduon Wham tidigt 80-tal? Även de var ju helt fantastiska.
Apropå Wham, så lånade jag deras Best of skiva ifrån min dåvarande bästa tjejkompis och klasskamrat Jenny. Jag och Jenny tog pianolektioner ihop. Hon hade örat medans jag hade disciplinen. Jag fick inte köpa skivan av henne. Hon gillade den för mycket. Det var många många år sedan. Nu finns inte Jenny med oss längre. Ibland drömmer jag om Jenny.
Jag har varit tvungen att stå emot påhopp flera gånger tidigare gällande min musiksmak. Fan att jag gillar pojkband. Tänk vad enkelt det hade varit ifall jag inte gillade dem. Nu är det visserligen bara ett pojkband jag verkligen gillar. Take That. Tiden innan de splittrades. Har deras best of skiva för övrgit. Den ligger där alla andra skivor ligger och dammar. Vem spelar CD-skivor längre?
Hur många bra låtar har inte Take That gjort? Ska stå på mig ända tills jag dör. Nu var det ett gäng hardcore fans som begick självmord då de splittrades. Jag överlevde och började lyssna på George Michael istället.
/SkalmanAl
Kanske inte den bästa bilden på George Michael.
Mina medarbetare har hört ett mönster när det kommer till vissa artister. Tydligen har jag en förmåga att vilja lyssna på George Michael. George är helt perfekt som kontorsmusik. Hur många låtar har han inte gjort? Räcker en hel dag utan överdrift. Dessutom är alla bra. Vissa är till och med skitbra. Han är grym. Är det bara jag som ser hans storhet?
På kontoret är jag mobbad över att jag gillar honom. De är enhälliga. George Michael suger. Jag förstår inte. Hur kan man tycka det? Visserligen kör han drogpåverkad. Sen gillar han att böga och att göra snuskiga saker offentligt. Men hur många artister gillar inte droger? Är det bögandet de inte gillar? Borde inte vara det. För ingen ifrågasätter Freddie Mercerys storhet. Kanske är det pga att George var med i superduon Wham tidigt 80-tal? Även de var ju helt fantastiska.
Apropå Wham, så lånade jag deras Best of skiva ifrån min dåvarande bästa tjejkompis och klasskamrat Jenny. Jag och Jenny tog pianolektioner ihop. Hon hade örat medans jag hade disciplinen. Jag fick inte köpa skivan av henne. Hon gillade den för mycket. Det var många många år sedan. Nu finns inte Jenny med oss längre. Ibland drömmer jag om Jenny.
Jag har varit tvungen att stå emot påhopp flera gånger tidigare gällande min musiksmak. Fan att jag gillar pojkband. Tänk vad enkelt det hade varit ifall jag inte gillade dem. Nu är det visserligen bara ett pojkband jag verkligen gillar. Take That. Tiden innan de splittrades. Har deras best of skiva för övrgit. Den ligger där alla andra skivor ligger och dammar. Vem spelar CD-skivor längre?
Hur många bra låtar har inte Take That gjort? Ska stå på mig ända tills jag dör. Nu var det ett gäng hardcore fans som begick självmord då de splittrades. Jag överlevde och började lyssna på George Michael istället.
/SkalmanAl
Kanske inte den bästa bilden på George Michael.
En lördag full med nya erfarenheter
Jag har en helt orädd vän. Han är äldre än jag. Det skiljer ungefär 10 år emellan oss. Våra vägar korsades på gymmet "Fitness center" på Sveavägen för över 10 år sedan. Gymmet finns inte kvar. Däremot har vår vänskap bestått. Friskis & svettis tog över lokalerna. Stefan, även av mig kallad "Gammel-Stefan", är en sann inspirationskälla när det kommer till många punkter. En av de saker jag försökt anamma är hans förmåga att ta kontakt med männsikor. Vi är varandras motpoler. Han är ett socialt monster. Jag är väl, eeh, en bit ifrån.
Igår var det lördag. Inte en normal lördag för mig. Det började med att jag skulle möta upp ett sällskap. Nu vill jag inte dra alla sällskap med tjejer över en kam. MEN, givetvis var de sena. Mycket sena. Att stå ute och vänta är uteslutet. Jag bestämmer mig då för att gå till restaurangen/baren "Storstad", för att vänta in tiden. Det är nu den första situationen uppstår. Jag beställer en Gin & Tonic. Vill inte sitta själv och vänta i 40 minuter. Kollar runt i lokalen. Ser en kvinna ensam på en barstol vid fönstret. Hon fibblar med telefonen. Ganska givet att även hon väntar på sitt sällskap.
Ny erfarenhet 1
Jag går fram till henne. Hon kanske är 3-6 äldre än jag. Presenterar mig och frågar om jag kan slå mig ner vid henne. Det går bra. Vi inleder vår konversation och håller varandra i sällskap tills att hennes sällskap dyker upp. Jag som fortfarande har lite tid över sitter kvar med dem och pratar vidare i ytterligare 20 min. Sen är det dags för mig att möta upp mitt sällskap.
Ny erfarenhet 2
Nästa stopp på kvällen blir en karaoke-bar. Jag har en stark fobi mot att sjunga offentligt eller ens så att någon hör. Så vad fan gör jag på en karaoke-bar? Det är så obegripligt. Nu slutade storyn inte med att jag tar ton och sjunger. Det kommer inte hända. Aldrig. Jag gick dit. Jag var där. Det är stort. För mig är det en bragd.
Ny erfarenhet 3
Nu när jag skriver det här inser jag att även mitt rutinorienterade liv rubbades igår. Med alla förseningar under kvällen gick jag miste om att äta middag. Det händer aldrig. Även det gick okay. Jag fick inget bryt. Var i för sig tvungen att döva min hunger med alkohol. Kvällen bjöd på Champange och gin&tonic. Kanske inte det bästa om man även vill ha i sig kalorier. Då är det bättre att hälla i sig cocktails med mycket socker.
Efter alla hade sjungit fortsatte festen hemma hos en av killarna. Jag känner egentligen ingen av dem. Det dök upp fler folk. Stämningen var bra. Alla hade skoj. Klockan närmar sig 01. Hemmafesten avslutas. Tre taxibilar beställs, och vi alla drar vidare till city för att fortsätta kvällen.
Natten avslutas med en fantastiskt god måldtid på McDonalds. Jag behövde det.
Igår gjorde jag många bra val. Men det bästa var nog att inte sjunga...
/SkalmanAl
Dit, eller dit?
Igår var det lördag. Inte en normal lördag för mig. Det började med att jag skulle möta upp ett sällskap. Nu vill jag inte dra alla sällskap med tjejer över en kam. MEN, givetvis var de sena. Mycket sena. Att stå ute och vänta är uteslutet. Jag bestämmer mig då för att gå till restaurangen/baren "Storstad", för att vänta in tiden. Det är nu den första situationen uppstår. Jag beställer en Gin & Tonic. Vill inte sitta själv och vänta i 40 minuter. Kollar runt i lokalen. Ser en kvinna ensam på en barstol vid fönstret. Hon fibblar med telefonen. Ganska givet att även hon väntar på sitt sällskap.
Ny erfarenhet 1
Jag går fram till henne. Hon kanske är 3-6 äldre än jag. Presenterar mig och frågar om jag kan slå mig ner vid henne. Det går bra. Vi inleder vår konversation och håller varandra i sällskap tills att hennes sällskap dyker upp. Jag som fortfarande har lite tid över sitter kvar med dem och pratar vidare i ytterligare 20 min. Sen är det dags för mig att möta upp mitt sällskap.
Ny erfarenhet 2
Nästa stopp på kvällen blir en karaoke-bar. Jag har en stark fobi mot att sjunga offentligt eller ens så att någon hör. Så vad fan gör jag på en karaoke-bar? Det är så obegripligt. Nu slutade storyn inte med att jag tar ton och sjunger. Det kommer inte hända. Aldrig. Jag gick dit. Jag var där. Det är stort. För mig är det en bragd.
Ny erfarenhet 3
Nu när jag skriver det här inser jag att även mitt rutinorienterade liv rubbades igår. Med alla förseningar under kvällen gick jag miste om att äta middag. Det händer aldrig. Även det gick okay. Jag fick inget bryt. Var i för sig tvungen att döva min hunger med alkohol. Kvällen bjöd på Champange och gin&tonic. Kanske inte det bästa om man även vill ha i sig kalorier. Då är det bättre att hälla i sig cocktails med mycket socker.
Efter alla hade sjungit fortsatte festen hemma hos en av killarna. Jag känner egentligen ingen av dem. Det dök upp fler folk. Stämningen var bra. Alla hade skoj. Klockan närmar sig 01. Hemmafesten avslutas. Tre taxibilar beställs, och vi alla drar vidare till city för att fortsätta kvällen.
Natten avslutas med en fantastiskt god måldtid på McDonalds. Jag behövde det.
Igår gjorde jag många bra val. Men det bästa var nog att inte sjunga...
/SkalmanAl
Dit, eller dit?
Ser slutet
Vad hände med veckan egentligen? Lördag igen. Ny Pollypåse som belöning för veckans slit. Min undersökning kan fortsätta. Efter dagens påse ser jag nog utredningen som klar.
Då går jag igenom dagens påse lite snabbt. Måste iväg snart och kan inte måla ut mina nya rön för sakens skull. Blir hård ren fakta bara. Alltså, påsen innehöll 87 bitar. 35 mörka och 52 ljusa. Den procentuella fördelningen är 60/40.
Jag kan nu konstatera att samtliga tre påsar innehåller ungefär samma fördelning. 60/40. Antalet bitar varierar ifrån 87-90 st.
Förhoppningsvis kommer jag framöver bara njuta av Pollysarna. Inte räkna dem. Jag hoppas att det här inte sätter sig som en knasig idé, en tvångstanke. Om jag nu utvecklar en tvångstanke så får jag ett större underlag, och det är positivt. Alltid något gott med det dåliga. Tvångstankar har visserligen svårt att slå rot i mig. Framtiden ser ljus ut!
/SkalmanAl
87 bitar kärlek
Då går jag igenom dagens påse lite snabbt. Måste iväg snart och kan inte måla ut mina nya rön för sakens skull. Blir hård ren fakta bara. Alltså, påsen innehöll 87 bitar. 35 mörka och 52 ljusa. Den procentuella fördelningen är 60/40.
Jag kan nu konstatera att samtliga tre påsar innehåller ungefär samma fördelning. 60/40. Antalet bitar varierar ifrån 87-90 st.
Förhoppningsvis kommer jag framöver bara njuta av Pollysarna. Inte räkna dem. Jag hoppas att det här inte sätter sig som en knasig idé, en tvångstanke. Om jag nu utvecklar en tvångstanke så får jag ett större underlag, och det är positivt. Alltid något gott med det dåliga. Tvångstankar har visserligen svårt att slå rot i mig. Framtiden ser ljus ut!
/SkalmanAl
87 bitar kärlek
En filantropisk handling
Kom att tänka på alla saker man borde göra när jag klev in i mitt kök och såg alla min pet-flaskor. Varför låter jag dem bli så många? Varför är det så svårt att gå iväg med dem när en eller maximalt två kassar är fulla? Måste jag låta dem bli så många så att jag knappt klarar av att bära alla flaskor i en omgång till konsum?
Tänker jag efter så är det inte jobbigt att panta flaskorna. Jag har nära till affären. 3 minuter. Sen mata in dem i en maskin och därefter inkassera pengar. Buslätt egenligen. Ändå så skiter jag i det allt som oftast. Varför? Det ser ju inte så jättebra ut på köksgolvet.
Sedan finns det så många andra saker man borde göra. Saker som att hjälpa andra människor. Då tänker jag på människor i andra länder. Utsatta människor. Folk som har det jävligt tufft. Trots att jag har pengar över, så utför jag väldigt sällan filantropiska handlingar. Varför hjälper jag inte mina medmänniskor i världen? Skiter jag i dem?
Jag har funderat över anledningen. Verkligen funderat och rannsakat mig själv. Min slutsats är antagligen inte så smickrande. Jag kom fram till att jag mer eller mindre skiter i de svältande i afrika eller limsniffande ungar i rumänien. Usch, kan man verkligen skriva så? Ja, tydligen. För det är så jag känner. Jag är en cyniker.
Men varför skiter jag i dem och inte folk i min omgivning? Min omgivning vill jag väldigt väl och känner stark empati för. Jo, jag har ingen koppling till barnet som inte har några föräldrar och svälter hårt så att det säkert inte överlever sin 5-årsdag. Jag vet om om att det är så. Men jag bryr mig inte. Inte tillräckligt mycket för att jag ska göra något åt det i alla fall.
Helt klart är att om jag fick bestämma över allt och alla. Ja, vara en allsmäktig gud. Naturligtvis skulle jag trolla bort all svält och allt lidande. Jag skulle se till att alla var lyckliga och hade god hälsa. Men vänta. Varför gör inte världens gudar just detta? Om jag var gud så skulle det stå högt upp på min dagordning. Varför löser inte de "riktiga" gudarna det?
Nu föll det sig som så att jag för ett par veckor sedan, trots min avskalade medmänsklighet för folk jag inte känner, bidrog med 400 kr. Jag är inte ens säker på till vilket ändamål pengarna gick. Det intresserade mig inte. Däremot vet jag att de hamnade i argentina. Det finns visst fattiga människor där.
Så varför utförde jag den här handlingen? Helt ärligt så struntar jag i om pengarna gjorde någon nytta. Fan, jag känner ju inte folket, vet inte hur de ser ut och känner inte till deras situation. Jag förstår att det låter hemskt. Det låter för jävligt. Men inte ens en liten del av mig är tillfredsställd. Jag känner inte ens att jag gjort en god gärning. -Hurra vilken fin människa jag är. Nä, inte ens den känslan hittar jag i mig.
Men okay, så varför 400 kr? Jo, jag har en tjejkompis som engagerat sig starkt i situationen för en grupp väldigt fattiga människor i argentina. Hon bodde där i ett par månader och kände att hon ville, men också kunde påverka deras situatuation. Sunniva är en fin människa. Hon har ett stort och gott hjärta. Hon kämpade hårt för att samla in pengar. Jag kan känna en viss beundran över Sunnivas engagemang. Det är fint gjort och måste belönas. Och det var endast därför jag för första gången i mitt liv skänkte pengar till en grupp främlingar. Det var min empati för Sunniva som fick mig att bidra. Sunniva kämpade -jag gav -hon blev glad -jag blev glad för att hon blev glad -pengarna kom till de behövande.
Är jag onormal eller bara ärlig?
/SkalmanAl
Kungen får bidrag varje år.
Tänker jag efter så är det inte jobbigt att panta flaskorna. Jag har nära till affären. 3 minuter. Sen mata in dem i en maskin och därefter inkassera pengar. Buslätt egenligen. Ändå så skiter jag i det allt som oftast. Varför? Det ser ju inte så jättebra ut på köksgolvet.
Sedan finns det så många andra saker man borde göra. Saker som att hjälpa andra människor. Då tänker jag på människor i andra länder. Utsatta människor. Folk som har det jävligt tufft. Trots att jag har pengar över, så utför jag väldigt sällan filantropiska handlingar. Varför hjälper jag inte mina medmänniskor i världen? Skiter jag i dem?
Jag har funderat över anledningen. Verkligen funderat och rannsakat mig själv. Min slutsats är antagligen inte så smickrande. Jag kom fram till att jag mer eller mindre skiter i de svältande i afrika eller limsniffande ungar i rumänien. Usch, kan man verkligen skriva så? Ja, tydligen. För det är så jag känner. Jag är en cyniker.
Men varför skiter jag i dem och inte folk i min omgivning? Min omgivning vill jag väldigt väl och känner stark empati för. Jo, jag har ingen koppling till barnet som inte har några föräldrar och svälter hårt så att det säkert inte överlever sin 5-årsdag. Jag vet om om att det är så. Men jag bryr mig inte. Inte tillräckligt mycket för att jag ska göra något åt det i alla fall.
Helt klart är att om jag fick bestämma över allt och alla. Ja, vara en allsmäktig gud. Naturligtvis skulle jag trolla bort all svält och allt lidande. Jag skulle se till att alla var lyckliga och hade god hälsa. Men vänta. Varför gör inte världens gudar just detta? Om jag var gud så skulle det stå högt upp på min dagordning. Varför löser inte de "riktiga" gudarna det?
Nu föll det sig som så att jag för ett par veckor sedan, trots min avskalade medmänsklighet för folk jag inte känner, bidrog med 400 kr. Jag är inte ens säker på till vilket ändamål pengarna gick. Det intresserade mig inte. Däremot vet jag att de hamnade i argentina. Det finns visst fattiga människor där.
Så varför utförde jag den här handlingen? Helt ärligt så struntar jag i om pengarna gjorde någon nytta. Fan, jag känner ju inte folket, vet inte hur de ser ut och känner inte till deras situation. Jag förstår att det låter hemskt. Det låter för jävligt. Men inte ens en liten del av mig är tillfredsställd. Jag känner inte ens att jag gjort en god gärning. -Hurra vilken fin människa jag är. Nä, inte ens den känslan hittar jag i mig.
Men okay, så varför 400 kr? Jo, jag har en tjejkompis som engagerat sig starkt i situationen för en grupp väldigt fattiga människor i argentina. Hon bodde där i ett par månader och kände att hon ville, men också kunde påverka deras situatuation. Sunniva är en fin människa. Hon har ett stort och gott hjärta. Hon kämpade hårt för att samla in pengar. Jag kan känna en viss beundran över Sunnivas engagemang. Det är fint gjort och måste belönas. Och det var endast därför jag för första gången i mitt liv skänkte pengar till en grupp främlingar. Det var min empati för Sunniva som fick mig att bidra. Sunniva kämpade -jag gav -hon blev glad -jag blev glad för att hon blev glad -pengarna kom till de behövande.
Är jag onormal eller bara ärlig?
/SkalmanAl
Kungen får bidrag varje år.
