SkalmanAl

Jag hade vissa funderingar kring vem som skulle plocka upp mig på flygplatsen. Bokningen gjordes via en inte jätteseriös mejladress. Killen som svarade kallade sig själv för Mr T. Jag var helt säker på att det inte skulle vara Mr T ifrån den gamla serien A-team. Men vem var denna person?

Ibland är ju verkligheten bättre än sagan. På bilden med Mr T som jag la upp tidigare sitter han bakom ratten och ser allmänt cool ut. Han har som vanligt en fet guldkedja och en hård blick. Så av alla chaufförer i thailand blir jag upplockad av Mr Samrat. Han står där vid flygplatsen med en skylt med mitt namn. Det första jag noterar är att han bär en riktigt fet halskedja med ett gäng buddah-symboler.

Mr Samrat är en skön man. 64 år. En riktig fighter. En före detta thaiboxnings-champ. Med 182 segrar (8-9 förluster), har han haft en fantastisk karrirär. Det är imponerande. Nästan osannolikt bra. Kollade upp en av våra stora stjärnor i thai/kick-boxning (världsmästartitlar). Jörgen Kruth. Han har gått 83 matcher, 13 förluster. En annan svensk framgångsrik (världsmästartitlar) thaiboxare/K1-fighter, Martin Holm, gick 69 matcher. Vann 60, förlorade 9. Martin H hamnade i osköna psykoser på höjden av sin karriär.  Han kände att han blev förälskad i kronprinsessan Victora. Innan han tog livet av sig 2009, körde han in i slottet. Väldigt nedtystat och mycket sorgligt. 

Jag har koll på thaiboxning, vilket Samrat gillar. Bakom ratten visar han gärna slagkombinationer. Hans specialitet var knä och armbågar. Att han ofta ligger mellan två körfiler verkar inte bekymra honom.

Intressant vilka människor man möter. Vilka historier folk har. Mot slutet av sin karriär turnerade han i europa. Sverige bland annat. Ett fåtal ord sitter kvar. "Fyfan, jävla smålänning, imorgon m fl". Han och hans team tränade svenska thaiboxare för 20-30 år sedan. Scenen var ny i sverige. Ogenerat berättar han att han legat i sverige, holland, norge och finland. Ja, i finland har han visst en "fru". Kanske ett barn också. Som champ får man ligga, berättar han. Thaiboxningen gjorde honom mycket uthållig.

Mr Samrat gick på knock i sverige. Tog en rond mot snus. Stod upp i 30 minuter. Sen blev han groggy och kastade in handduken. -"Fyfan, not for me".







Mr T ifrån the A-team. Hård kille.



En underbar Mr Samrat posar som den Champ han är.

Nu sitter jag har utan de tre sista bokastaverna pa ett lokalt internet-cafe i Kambodja. En tanke som direkt slog mig nar jag passerade gransen var att vi ar duktia pa att klaga over lovhalka och forseningar i kollektivtrafiken. Vi har en infrastruktur i alla fall.

En natt har passerat och har redan fatt uppleva intressanta saker. Spar de till i morgon, da jag har internet pa rummet.

Hur som helst gick taxiresan bra. Ni minns bilden pa Mr T? Det kommer en autentisk bild i nasta inlagg.

Avresa i morgon. Flyg till Bangkok och sen direkt till Kambodja. Ska bli skönt att få sol och lite semester. Ladda batterierna inför nästa säsong.

Jag blir upplockad på flygplatsen. 0600, lokal td. Har bokat en chaufför. Fick tips om ett "taxibolag" som en vän använder sig av då han behöver köras i Thailand. Lät perfekt när han berättade om taxiservicen. -Toppen, kan du mejla mig deras epostadress? Jag får adressen.

Jag skickar iväg en förfrågan till adressen jag fått. Mr T svarar. Inga problem att hämta mig och köra de tre timmarna det tar till kambodja. Priset är helt okey också. 6oo kr. Det enda som känns sisådär, är väl att jag inte vet någonting om Mr T. Hans mejladress är inte heller jätteskön i sammanhanget, [email protected].

I sverige skulle jag aldrig boka en körning med en chaufför utan möjlighet till en bakgrundscheck på bolaget. Ogillar friåkare. Åker enbart med de stora bolagen. Gärna med taxi sthlm som har sitt huvudkontor på mitt kvarter. Känns tryggare. Men varför ställer jag inte högre krav på transporten i utlandet?

Är det för att jag inte orkar kolla upp fler alternativ? Det tar tid och inte heller så roligt. Visst, det känns tryggare nu när jag har blivit rekommenderad  Mr T och hans crew. Men det är definitivt inte att spela säkert. Inte som att ligga med kådis. En förhöjd risk, helt klart. Fast lite spänning måste man väl utsätta sig för trots  kontrollbehovet man har.






Mr T i egen hög person? Kanske kan vi stanna vid ett gym
och köra ett hårt styrkepass också?

Då var det jul igen. Intensiv vecka har äntligen lett fram till en efterlängtad julledighet. Men vart är min julstämning? Helt avsaknad. Försökt med att spela jullåtar på jobbet. Har inte funkat. Julpyntet är framme. Känner inget. Har missat varenda avsnitt av julkalendern...de senaste 15 åren. Kanske det som är felet.

Tar en kort paus. Kanske hittar jag tid redan i morgon. Annars är jag tillbaka om någon dag eller två.

God Jul!

Grattis SkalmanAl!

Den 16e december hade SkalmanAl 1-årsjubileum. SkalmanAl har alltså funnits i ett år. Ett fantastiskt år. Jag visste inte att jag hade förmågan att producera texter med den här stilen. Drivet och fantasin kände jag mig trygg med. Envisheten och viljan att komma i mål med mina åtaganden är en stor del av min motor. Men att sedan få ut det i ett format som passar en karaktär som till den stora delen är biografisk och resten tillskruvad, har kommit mer naturligt än jag förväntat mig.

På ett år jag producerat 153 inlägg. Runt 8 av dem har varit repriser. Alltså 145 nya inlägg. Det har blivit en variation av finurliga, semi-filosofiska, roliga, beskrivning av mina egenheter, rapporterande, smädande och andra mer personliga texter.

Att hålla samma nivå på output utan en stark ström av inspiration är svårt. Mitt lager med upplevelser, som passar SkalmanAl, håller på att sina. En viss press finns. Uteslutande ifrån mig själv. Jag vill hela tiden utvecklas och förbättra mig. Tittar jag tillbaka på årets inlägg så finns det en del texter som jag är jävligt nöjd med. Det är just pressen att hela tiden toppa min egen best of lista som kan känas jobbigt utmanande, och svår. Antar att den här känslan kan poppa upp hos folk som skriver. Det är en ny känsla. För ett år sedan fanns den inte.

Mycket har hänt under året som gått. Ovanligt mycket faktiskt. Vissa saker har ställt nya krav. På ett mer lättsinnigt plan har jag har rest. Jag har träffat intressanta människor. Försökt göra roliga saker och leva mer med folk omkring mig. Erfarenheterna har varit många och lärorika. Kommer köra en summering av året om ett par veckor.

Får ta tillfället i akt och passa på att tacka SkalmanAls läsare och flitigaste kommenterare. Conan, Tjolovski, Alfred E Neuman, Ignatius J Reilly. Skulle vara trevligt att äta tårta med er i en fiktiv värld.


-Länge leve SkalmanAl. Hurra, Hurra, Hurra!

Julia var sjuk i veckan. Hon brukar komma på torsdagar. Varje torsdag. Jag har tidigare skrivit om Julias och min relation. Att vi hjälper varandra. Jag skitar ner, och Julia städar efter mig.

Det kanske låter lite märkligt att man har en person som städar efter en. Borde man inte klara av det själv? Jo, rent tekniskt är jag oehört bra på att städa. När jag går in för något så gör jag det helhjärtat. Tyvärr har jag inte motivationen för att städa. Så Julia är en befrielse ifrån ett dåligt samvete.

Städdagen flyttades fram till idag, lördag, på grund av sjukdom. Klockan elva ringer hon på. Jag har precis hunnit duscha och grooma mig. Jag släpper in henne och börjar därefter plocka upp saker efter mig själv. Jag vill ju lämna rena ytor till henne. Ingen röra. Man kan likna mig vid förtrupper. Jag sonerar och Julia kommer in med det stora artilleriet.

Idag kändes det som en bra dag att byta byta ut handdukarna i badrummet. Min semi-hypokondriska hjärna analyserade situationen och kom fram till att jag måste avvakta. Orsaken är Julia. Hon var sjuk i veckan. Kanske är hon fortfarande sjuk. Att byta till nya handdukar innan hon kommer är stategiskt fel. Risken finns att hon använder handdukarna och lämnar kvar virus. Jag byter helt enkelt efter att hon gått.

Det är Jul snart. Förra Julen lämnade jag ett kuvert till Julia. En liten bonus. En uppskattning för ett fint arbete. På torsdag är det dags igen. Tack Julia för ett fint och rent år.

Nu är jag dock utslängd. Sitter på Espresso house medans Julia städar. Det känns så obekvämt att vara kvar i lägenheten när hon gör sitt jobb. Känns som om jag borde hjälpa till då. Den känslan är helt borta nu när jag sitter här.

Att sitta ner smärtar för tillfället. En del av mitt ass gör ont. I veckan hände något som jag inte ännu inte helt utrett. Jag brukar gilla att få förklaringar till saker och ting. Orsak och verkan. Platsen var i alla fall gymmet under ett koditionspass. Jag körde roddmaskin. Resultatet utöver ett hårt pass blev ett skinnlöst område på ena skinkan. Området är något större än ytan på en tioöring. Ett öppet sår. Fan vad det svider. Kan ju inte direkt sätta ett plåster på skinkan.

Tryck här ifall ni vill läsa om mitt förra inlägg om Julia. Varning, innehåller en del fördomar.




Ej Julia på bilden.

Idag tisdag kväll hände det. Jag gnällde förra veckan om att jag har något emot att bära med mig saker. Nycklar, stora telefoner och visitkort. Vid ett par tillfällen den senaste tiden hade jag ju missat bra möjlighter då jag inte hade med mig visitkort. Sedan ett par veckor bär jag numera med mig visitkorten, trots ett visst motstånd.

Ikväll kom alltså payoffen. Så som jag har släpat. Det gick fortaren än jag trodde. Som tidigare var det den andra personen som initierade samtalet om min sysselsättning. Varför är folk så intresserade av det? Vanligt är, även idag, att de i samma fråga lägger till frågan ifall jag pluggar. Det brukar låta ungeför såhär: -Vad jobbar du med, eller pluggar du?

Efter ett tag frågade personen efter mitt kort. Underbart. Glatt plockade jag fram ett fint kort. -Varsågod. Tillfredställelsen över att personen frågade toppar en eventuell möjlighet till business. Inte för att jag gillar att dela ut kort, utan för att jag nu fått utdelning av att bära med mig dem.






Jag höll inte en lika hård min när jag gav iväg mitt kort.
(American Psycho, Patrick Bateman)

Jag gillar energilampor. De spar energi. Det är positivt. Det ligger i tiden. Däremot har lamporna missat en sak som ur en funktionell aspekt kan irritera.

Ta det här med hallampor. De fyller ju en alldeles speciell funktion. De behövs oftar än många andra lampor. Men det är oxå den lampan som i regel lyser kortast tid hos mig. Kanske är det så hos de flesta med en separat hall.

Är det bara jag som upplever de "nya" energilamporna något för trögstartade för att ha i hallen? Man öppnar dörren. Kliver in och tänder hallampan. Sen börjar man ta av sig ytterkläderna. Lagom tills att man är klar. Vilket tar kring   15 sekunder, börjar hallampan lysa med full styrka. Innan dess har det gått ifrån totalt mörker till skymningsljus.

Det känns inte som om energilamporna är helt anpassade till mitt ljusbehov i hallen. Eller är det tänkt att jag ska slå på lampan när jag går hemifrån, för att ha ljust då jag kommer hem?

Jag har aldrig gillat att bära med mig stora saker. De är oftast tunga. Gillar inte heller heller att ha fickorna fyllda med grejer. Eller att ha för mycket saker i plånboken. På sin höjd 4 kort. Kanske ett par sedlar oxå.  Jag vill vara lätt och rörlig när jag tar mig fram. Sina saker kan man ju lämna hemma.

Ta det här med mobiltelefon till exempel. Förutom att jag enfaldigt försökt hålla mig till SonyEricsson, måste mobilen vara så liten som möjligt. Gärna med så mycket teknik som det går att trycka in. Nu är det jackväder. Går bra att stoppa mobilen där. Annars blir man som kille tvungen att ha mobilen i byxfickan. Gillar inte. Nyckelknippor med många nycklar går också bort.

Visitkort är en annan grej som jag skalat av ifrån min dagliga outfit. Inte för att papper väger så mycket. Tar inte heller någon plats. Det är mer vetskapen att jag har saker på mig som inte behöver vara där. För ett par veckor sedan missade jag en möjlighet på grund av att jag inte hade ett kort på mig. Helgen efter missade jag en potentiell kund på ett uteställe. Mannen var VD för ett insdustriföretag. Han approcherade mig. Märkligt. Han frågade efter visitkort efter ett tag. Pratade dessutom om sin 27-åriga dotter som också skulle komma dit. Sånt händer en sen fredagskväll på Stureplan. Är inte säker på ifall det var en ihopparning på gång eller en potentiell kund i honom. Kanske både och.  Hans kort var slut.

Så vad har jag lärt mig? Jo, att tjejer har det bra mycket lättare när de lämnar hemmet. Även fast de bär med sig mer saker. Från och med nu ska jag alltid bära med mig visitkort. I alla fall ibland.






Klassisk visitkortsscen ifrån American Psycho. Se den. Läs boken. En dejt som kan gå fel?

Den här märkliga norgehistorian visar sig inte vara slut. Igår hittade jag ett till kuvert hemma vid dörren. Ytterligare en faktura. Nu är jag uppe i en kostnad på SEK 1 227. Fortsätter det såhär så kan trippen sluta som den dyraste i år. Vill känna mer ilska för situationen. Det enda jag känner är en uppgiven irritation. Vågar jag öppna dörren och gå igenom dagens post?

Dags för en ny länkning. Ligger inte så mycket underhållningsvärde i länken. Ingen alls skulle jag tro. Klicka inte. Gör det som jag skrev tidigare för att hjälpa till med seo:n. Översättningsbyråer

För er som glömt, eller vill ha en förklaring, läs här.

Vissa saker kommer och biter en i baken när man minst anar det. I september var jag i norge. Det var en lyckad trip. Varma vänner minsann. Eftersom jag bland annat skulle hälsa på Jimmy i Lillesand tog jag bilen. Jag ville uppleva den norska naturen. Det talas om hur vacker naturen är i norge. Nu ville jag själv uppleva det.

En dag i Oslo, och sen vidare till Lillesand. Sträckan tog väl 4 timmar att köra. Norska vägar är långsamma. Fick höra att man inte talar om avstånd i antal km, utan avstånd i tid. Mellan Oslo och Lillesand är det alltså 4 timmar en normal dag. Hade det inte varit för den magiska naturen skulle sträckan vara en riktig pain att ta sig igenom. 70 km i timmen över halva sträckan. 90 och 110 på resten. Segt. Emellanåt körde jag förbi vägtullar. Såg att norrmännen håller på att bygga en motorväg genom bergen och inte runt dem som den nuvarande vägen slingrar sig.

Innan jag lämnar Oslo träffar jag på 76-åriga Bjarne. Hej Bjarne. Han kör in i mig i en korsning. Kjempefint. Främre delen på förarsidan får sig en rejäl smäll. Det blir ett försäkringsärende och Bjarnes försäkringsbolag täcker mina kostnader. Han körde in i mig. Tack Bjarne. Du hjälpte verkligen inte mig med att hålla ner antalet verkstadsbesök. Tre styckna sedan Maj månad.

Där åker jag med en krockad bil på de norska vägarna. Det känns okey ändå. Oslo var bra, och Lillesand var toppen. Trippen till norge var alltså för tre månaders sedan. Förra veckan fick jag två kuvert hem i brevlådan. Ifrån norge. Försäkringsärendet med Bjarne är helt över. Det är jag säker på. Så varför får jag post ifrån norge?

Att ta bilen till norge blev en dyrare historia än jag räknad med. Dels var bensinen kostsam där i väst. Sedan får jag nästan en chock när jag öppnar kuverten. Det norska vägvärket har spårat min bil ifrån vägtullarna och fakturerar mig totalt 950 SEK för att jag brukat deras vägar. Va fan?!?!? Kostnaden känns helt orimlig. De måste skoja. Jag förstår inte. Hur är det rimligt?

Nu funderar jag på ifall jag ska strunta att betala fakturorna. Vad händer i såfall. Kommer de påminnelser eller droppar de ärendet eftersom jag bor i ett annat land? Undrar vad deras påminnelseavgift ligger på? 500 SEK? Vågar jag spela det spelet? Jag tror det. Kan bli ett kul expriment om något dyrt. Behöver norge verkligen mina pengar?






Bjarne bad om ursäkt. Han lät glad som alla norrmän.

Är just klar med Zlatans bok. Tog knappt en vecka. Killen har en intressant historia som inte bara sträcker sig över hans fotbollskarriär. Zlatan berör helt klart. Nog om honom. SkalmanAl har ingen bok -ännu. Men en blogg. Prioriteringarna har varit helt fel den här veckan. Boken har plockats upp istället för skrivandet. Zlatans förbannade fel.

Inga mer böcker nu på ett tag. Och vad skulle jag i såfall läsa?






Killen är lite hetare i temperamentet än SkalmanAl