SkalmanAl

Kan drömmar uppfyllas? Ja, många skulle väl säga det. Men gäller det alla drömmar? Långt ifrån.

De drömmar man sätter upp i ett vaket tillstånd är flera gångar lättare att uppfylla. De brukar oftast vara realistiska och bryter sällan mot naturlagarna. Vi drömmer om pengar, kärlek, lycka och ibland om ett bra bord vid bordsbokningen osv. Drömmar slår in.

Några av mina nattliga drömmar är av en annan art. De kommer inte aldrig uppfyllas. Många drömmar är skumma. Hjärnan lattjar runt med undantryckta grejer. Inget konstigt. På ganska kort tid har jag drömt två helt obegripliga saker.

1) Jag drömmer att jag är Jessica Simpsons pappa.
-Varför? Totalt obegripligt.

2) Jag drömmer att jag ska medverka i en simtävling mot Saddam Hussains äldsta son Uday. Innan simtävlingen showar Uday på en scen, intill bassängen. På scenen kör han en imponerande koreografi tillsammans med 5 dansare. Showen avbryts då en kvinna i publiken känner igen en av dansarna. Han ska tydligen ska ha mördat hennes vuxna son och fru. Hon rusar förtvivlat upp på scenen. Drömmen avbryts. Vinnaren i simtävlingen står okorad.
-Ännu mer obegriplig dröm. Såg en film om hans liv för ett par månader sedan. Måste vara det som spökar.

Uday var inte det bästa exemplaret av en människa. Våldtäkter, mord, kidnappning, misshandel, drogande, tjuveri och mycket annat hann han med (i stor skala) innan amerikanska trupper hade ihjäl honom 2003.

Drömmarna dog i samma ögonblick som jag vaknade.








Jessica, är jag är din pappa?                         Uday och Freddie Murcery har liknande bett. 

Nedanstående inlägg är en kommentar ifrån Conan, som svarar på föregående blogginlägg (Diplomati).

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fotobevisförsök 1:

Galet taggad gick Conan ner på arbetsplatsens 70-talsutrustade gym. Han hade för sig att han sett en roddmaskin därnere nån gång när han flexade sina muskler för småbrudarna i växeln.

Döm om Conans besvikelse när han insåg att "maskinen" var en av få kvarlevor från Berlins sammanbrott 1945. Bland annat saknades spännen för fötterna.

Nåja tänkte Conan. -man är väl ingen kärring eller materialspelare, och bestämde sig för att göra ett försök. Tom Conans fantastiska fysik kunde dock inte matcha dessa urusla förutsättningar och han insåg snart att det inte skulle gå att nå målet, ca 1.25. Efter att ha flytit omkring som en Tsunami på den stackars roddmaskinen så fullföljde Conan 500 m, dock utan att ha varit nära den utlovade tiden.

Conan lovar så snart han hittar en funktionell maskin att återkomma med fotobevis.

Skalmanal, din tid som självutnämnd alfa-hanne inom ditt sista återstående revir är över!

/Conan
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fortsättning följer. Garanti på det.




Conan, i egen hög person.

Att lyssna på folk, eller att tjuvlyssna rättare sagt, ger en fin inblick i hur folk fungerar. Ibland får man också en insyn i deras relationer. Främlingar talar, och tänker inte på att folk finns i närheten. Eller så bryr de sig inte om att någon kan följa konversationen. Igår hamnade jag nära två snubbar i omklädningsrummet.

Jag vet nu att en av deras tjejer äter naturell yoghurt, utan socker. Helt plain, som en medelhavskvinna. Hon kommer säkert leva till 150 för att hon är så hälsosam. Deras analys. Den andra snubbens flickvän sköter sig inte alls lika bra. Hon har fått dålig hy nu på senare tid. Det lät som ett problem. I alla fall för killen.

För att inte misscitera, så sa killen "risig hy", då han beskrev situationen. Han beklagar sig lite. Berättar att han vill ta upp det med sambon, men vågar inte. Båda var eniga om att en bättre kosthållning och mer träning skulle avhjälpa hudsituationen. Kanske sätta henne på en strikt yoghurt-kost? Jag gillar diplomatin och känsligheten i hur killen hanterar sin sambo. Kanske inte lika smooth att tala vitt och brett om det. Man vet aldrig vem som lyssnar.

Män kan.

Känner att jag behöver rapportera om försöket att ro 500 m på 1:31 eller fortare. Det är svårt. Det gick inte i helgen. Har bett Conan om fotobevis. För första gången i mitt liv är jag lite imponerad. Ja, om det nu är sanning Conan far med. Jag känner mig som Elofsson som jagar fuskaren Mühlegg...








För hudproblem? Kvinnan på burken har inget med inlägget att göra.

Helgträningen sker oftast på Sats Odenplan. Många tar som sagt det där med Wellness oehört seriöst där. Inget nytt med det. Den allmänna uppfattningen är också att snittklientelet där, är på en annan nivå än övriga anläggningars.

Jag kommer dit. Redan ombytt. Behöver bara ta av mig de yttre träningskläderna och byta skor. Hittar ett skåp. Det där med vilket skåp är en viktig sak. Jag märker själv att jag har en sorts prioritetsordning när det kommer till placeringen av skåpen. Mest attraktiva är de skåp som är förlagda nära en helkroppsspegel. Tvåa i turordningen är de som ligger lagom nära toaletterna. Trea, de som ligger nära duscharna. Fyra, de som har lite trafik kring sig. Därefter skiter jag i.

Odenplans ena omklädningsrum för herrar, har inga bra speglar. Lite lustigt med tanke på att sthlms kanske mest kroppsfixerade människor håller till där. Jag tar ett skåp nära en toalett. Ett par meter bort kliver en kort brun snubbe fram och ställer sig framför handfatsspegeln. Han har tighta träningskläder på sig. Mycket bra tränad. Hans spänniga tröjas dragkedja är neddragen så att delar av hans bröstmuskelatur syns. Han ställer sig halvt på tå och speglar rumpan i de tighta byxorna. Han tar god tid på sig. Det är visst viktigt att rumpan ser bra ut. Därefter går han ut och tränar.

Han är en känd frisör som figurerat på tv. Nästa gång ni ser honom så kommentera gärna hans ass. Tror han skulle uppskatta det.


Conan, jag gjorde faktiskt ett roddförsök idag på din spurttävling. Det var dock efter ett hårt benpass och energin var borta. Jag klarade bara 30 sekunder i ett trillräckligt bra tempo. I morgon sätter jag mig på rodden direkt, innan träningen. Lovar att det kan bli en intressant läsning för dig.

Idag var det visst en stor dag för sverige. En prinsessunge föddes. Det fick mig att komma att tänka på, att jag förra veckan fick en rolig idé, ifrån en före detta kollega. Nämligen att byta inriktning till att skriva en pappablogg á la SkalmanAl. Jag antar att hon gav mig idén för att SkalmanAl har något kontroversiella tankar, kring både den inre och yttre världen. Men ska jag verkligen exploatera SkalmanAl Junior? Frågan är inte akut. Jag har inga kids.

Mitt förra inlägg sporrade Conan. Dock inte så mycket så att han antog utmaningen. Kapaciteten finns nog inte? Hur som helst utmanade han mig i en sorts spurttävling på rodd. Jag tar hans tid i helgen. Troligtvis på första försöket. Måste medge att hans kommentar i kommentarsfältet har ett stort underhållningsvärde. Den högljudda byråkraten har ett öga för sarkasm.







Förstår man inte den här, så kan man nog inte läsa.

Att idrotta är ju roligt.

Nu har jag två parallella tävlingar igång. Dels en löptävling mot Conan. Vilande på grund av vinter och halt underlag. Även Tjolovski har utmanat mig. Inte i löpning, utan i rodd. Rodden har sedan jag skadade foten blivit min bästa konditionsvän. Dock inte min roligaste. Långt ifrån. Det är lika mycket en mental kamp, som en uthållighetskamp. Att sitta där och tokro i en halvtimme flera gånger i veckan kräver seghet. Tjolovski har till och med gått så långt så att han köpt hem en roddmaskin. Det är seriöst.

Än så länge ligger jag före Tjolovski. Så en utmaning är inte riktigt rättvis. Kanske i mars/april? Så snart han toppat formen ska vi pressa oss i att ro så långt vi kan på 40 minuter. Borde bli runt 10 000-11 000 meter. Ligger jag kvar i samma tempo som på mina 30 minuterspass så kommer det gå fint.

Så vad fick mig att börja träna? Jag var 7 år och fick frågan av farsan om jag inte ville börja på någon sport.

-Tja, det kan väl vara kul. Frågan var bara vilken sport det skulle bli. -Vad för sporter gillar du, frågade han. Vet inte, svarade jag. -Jag vill inte springa för mycket bara. Fotboll föll bort. -Vad tror du om pingis, det är väl bra? Det blev pingis.

Fick uppleva många intressanta saker under min pingisera. Under en tävling i örebro bodde vi på hotell. Jag var kanske 10 år. Två av mina lagkamrater ville spela klädpoker med två av tjejerna i klubben. Det skulle ske på vårt rum. Tjejerna var på. Problemet var bara att jag inte var så sugen. Jag ville hellre kolla på melodifestivalen.

Klädpokerhistorien läckte ut och trycktes i klubbtidningen. Det var pinsamt. Det var inte värt det heller. Fick inte ens se ett par pattar. Och melodifesivalen missade jag också.










Utmaningen avgörs på en Concept 2. -Conan, du får också delta såklart.

Sitter här och har absolut inget vettigt att skriva, trots att det är en spännande tid. Men att skriva om det, skulle avvika för mycket ifrån SkalmanAls person. Istället letar jag febrilt efter reflektioner. Hittar inga.

Visst, jag ett par vettiga tankar i skallen. Men de kräver en hög dos av filosofering. Kreativ förmåga -borta. Vilande. Istället får jag väl ta tillfället i akt och semi-rasa. Conan, är i mitt sikte. Det var länge sedan han gjorde väsen av sig i kommentarsfältet. Ingen trigger kanske?

Conan drog ett mail till mig för någon vecka sedan. Hade inget med det här att göra. Han ville få lite tips. Frågade om han kunde slå en signal nån kväll i efterföljande vecka. -Javisst, det går bra. Har han ringt? -Nej. Jag kan bara dra två slutsatser av hans beteende:

1) Conan ser mig som en kompetens och vill ha input.
2) Conan går inte att lita på.

Om du Conan, mot förmodan är miserabelt sjuk, så gäller fortfarande punkt ett.

Inlägget behövde en titel. Kom att tänka på, att jag för länge sedan, gick i samma skola som en av tjejerna som medverkar i gruppen Just D's musikvideo. Låtens titel liknar inläggets titel. Vi jobbade sedemera nära varandra. Tog väl nån lunch tillsammans. Möttes till och från våra jobb. Blev vänner.  Min minnesbild är något oklar. Kanske var jag lite förtjust i henne. Kanske inte. Vet däremot att jag gillade att prata med henne. Hur som helst fick jag på grund av en händelse, anledning till att sända henne ett blombud. Hon fick en kaktus. Dom lever jävligt länge. Så tänkte jag.








Svensk blåblodig rap. "Vart tog den söta lilla flickan vägen"

Man kan nog betta om det mesta. Inte bara hästar, lotto, fotboll eller sport i allmänhet. Läste för ett år sedan, att det gick att lägga ett bet på när pokerlegenden Doyle Brunson skulle dö. Doyle är idag 78 år. Lite för fet för sitt eget bästa dessutom. Doyle blev hur som helst sne. Han ville inte stå objekt för en sådan morbid betting. Med livet som insats, vill man inte förlora.

Sen finns de som ändå gamblar med sina liv. Någon som förlorat stort, är Michael Jackson, och nu i dagarna Whitney Houston. Jag hade garanterat förlorat om jag satsat deg på Whitney. Säkert med 4-5 år. Hon gick över tiden. Lite som ett förbannat mål på övertid, då man har spelat på oavgjort.

Whitney lämnade efter sig ett imponerande kulturellt arv. Det måste man ju ge henne. Hon var gigantisk samma tid som Laila K. Under min lunch ute i söndags rullade Whitney-nyheter och låtar på restaurangens tv. Klipp ifrån filmen "Bodyguard" visades. Tjejen som sitter vid bordet bredvid, brister ut och säger: -Det där är världens bästa film! Min spontana tanke är "idiot".

Såg på wikipedia att Saddam Hussian använde sig av Whitney Houstons "I Will Always Love You" i en reklamkampanj då han skulle väljas om till president 2002. Det är helt lysande. Så mycket humor. Jag skulle verkligen vilja träffa den PR-människan som brainstormade fram idén. Världsklass i fingertoppskänsla gällande humor, ironi, Saddam och självbevarelsedrift.










Jag hade äran att spela med Doyle för ett par år sedan. Den enda
som är runt 70-80 år vid bordet är han i hatt.


-Men du Saddam, ska vi inte köra "I will always love you" i din nästa reklamkampanj?
-Du har visserligen inte så många utmanare till presidentposten. Med den här låten har de andra 
inte en chans! Det känns fräscht. Folket kommer älska dig.

Jag satt och fikade med gäng amerikaner för ett par veckor sedan. För att vara mer exakt så var det en amerikansk vän, samt två andra amerikaner och en australiensisk tjej. Vi sitter i samma lokal på jobbet. Samtliga jobbar och bor här i sverige. De har gjort det i ett antal år. Under fikan lärde jag mig något om mig själv, och dig, och dig, och dig.

Man kan tycka att vi är lika amerikaner. Våra grundläggande värderingar ligger nära varandras. Vi är, eller har varit kristna samhällen. Därav likheterna. Sen är vi olika på andra plan. Vissa olikheter är vi nog alla medvetna om. Amerikaner låter, tar för sig, är mer outgoing, pratar ett annat språk, har högre BMI, och blandar ihop Switzerland med Sweden. Det här vår syn på olikheterna mellan oss och dem. Så vad tycker de om oss?

Landet sverige, naturen, välfärden och livet här, gillar de allihopa. De är helt eniga. De är lika eniga om att de avskyr vintermörkret och kylan. Jag får frågan: -Du måste väl vara van vid vintern?! -Ja, van är jag, men jag uppskattar den väldigt lite. Bara för att man läser om mord i Malmö varje dag så betyder det väl inte att man gillar att folk mördas? Visserligen skiter jag i just den saken. Vintermörkret tynger mig mer. Ofantligt mycket mer. Men principen kanske går fram? Det är alltså inte bara vi svenskar som har problem med vintern.

Gemensamt för amerikanerna och den australienska tjejen är att de tycker att svenskar ska planera så jädrans mycket. Varje grej, varje möte, varje lunch, varje AW. Har man ingen framförhållning i sverige så är man körd.

Struktur, planering, ordning och reda. Så uppfattas vi. Att ringa någon samma dag för att hitta på något är meningslöst. Det håller inte. Helst ska man vara ute en vecka innan. Alla garvar åt hur planerande vi är. Jag känner mig träffad. Mitt i prick. -Va fan, det där är ju jag! And I love it. Säger jag. Rullar man med mig så måste man planera.

De enda gångerna jag släpper lite på planeringen är på semestrar. Då lever jag mer efter principen "go with the flow". Jag kommer att tänka på alla de gånger min amerikanska vän, hört av sig samma dag för att luncha eller käka middag. Alla gånger jag inte kunnat av olika anledningar. Men jag har alltid föreslagit ett par nya tider för oss att boka. Han väljer en tid, och allt känns bra. Det är så vi gör här.

Jag vet inte riktigt vart behovet av en struktur och planering kommer ifrån. Varför är vi sådana? Är det för att vi förr ville maximera arbetet under dagens ljusa timmar? Har det levt kvar sedan dess?

Ibland händer det att jag får ett föslag att hitta på något på kvällen. Samma dag. Även fast jag inte har något planerat så känns det fel. Att inte ha något planerat är ju även det en aktivitet. Det händer att jag är så inställd på att bara ta det lugnt, så jag avböjer. Eftersom jag var osäker på ifall jag var unik i frågan, gjorde jag en liten undersökning. Det visade sig att beteendet inte är onormalt.

Efter fikan med mina amerikanska vänner, lovade jag mig själv att bli ännu bättre på spontanitet. Jag har redan börjat. Tack för inflytandet.





Unisexbås i NYC oktober 2011. Vem sätter sig på muggen med en främling?
Är det därför amerikaner är så sociala? De pratar med vem som helst, när som helst.

Tre ord trillade in för mig att associera fritt till. Kontering och sex. Jag bakade in dem i ett inlägget "Sexuella trakasserier". Smärtsamma minnen ifrån en svunnen tid gjorde sig påminda. En tid då jag var ett offer för ett sexuellt rovdjur. En kvinna på 61 år.

Ytterligare ett ord trillade därefter in. Jag hoppades på fler. Ju fler, desto fler uppslag. Tjolovski gav förslaget "Periferibekantskapskrets". -Tror du Tjolovski att jag skulle ha problem med att göra ett inlägg av det fjantiga, men något långa ordet? Tog mig visserligen ett par räkningar innan jag lyckes räkna antalet bokstäver. Är inte säker, men ordet kan innehålla 24 styckna. Orkar inte kontrollräkna och kanske tappa bort mig igen.

Det lustiga är att jag nyligen funderade just i banorna kring fenomenet ytliga bekantskaper. Jag försökte dessutom göra något åt det. Skärma mig bort ifrån dem. Allt började för min del 2007. Tiden innan 2007 hade jag mina vänner. Vissa närmare än andra. Men det var ändå folk jag hade kontakt och band med. 2007 förändrades dynamiken och storleken på kretsen.

Med facebook vidgades min krets med vänner dramatiskt. Periferibekantskapskretsen spred sig som en löpeld. Plötsligt hade jag närmare 200 vänner. För många blev det status att ha många vänner. Ju fler man känner desto populärare måste man vara? Det skulle vara intressant att veta vad vänsnittet ligger på. Troligtvis högre än mina 185 som jag nu lyckats kapa ner det till. Inte ens de här 185 skulle jag säga är mina vänner. Nä, de är periferivänner. Skulle jag ringa någon i periferin och föreslå en fika? -Knappast. Jag hälsar inte ens på vissa när jag råkar passera dem på stan. Jag känner ju dem inte. Jag är inte ensam om den saken heller.

4 av mina "top 10-vänner" har inte ens facebook. Vill jag dem något måste jag ringa eller maila. Ska det vara så? 

Innan veckan är slut ska jag ha skarvat bort ett par till i min periferibekantskapskrets. Målet är att ligga kvar med 150 vänner. Kan jag rensa ut och slänga gamla kläder borde jag kunna trycka bort lösa bekantskaper. Eller?

Tjolovski, du har gjort avtryck på internetet. Googlar man "Periferibekantskapskrets", ditt påhittade ord, så får man en träff. Kanske två träffar det efter att det här inlägget postats. Inte alla som kan ro i hamn ett eget påhittat ord vars innebörd är given.

Ge mig fler ord. Jag gillade det här.





Somliga säger att Jakob Hellmans hittills enda skivsläpp, ifrån 1989, med låten
"Vara Vänner" kan vara det bästa svenska albumsläppet någonsin.

För några inlägg sedan skrev jag om min tro. Tron på mig själv, vetenskapen och lagen om orsak och verkan. En tro som jag tidigare inte kunnat formulera eller förklara. Av någon anledning tycks det ibland vara nödvändigt att ha en tro. Eller åtminstånde en god förklaring till varför man inte är troende. Enklast blir det om man helt enkelt säger att man är ateist. Avståndstagande. Det låter så platt, och mitt fall är det inte riktigt sant.

Det borde finnas många med samma tankar som jag. Speciellt i sekulariserade samhällen. Undrar om jag skulle få till en bra bok med min filosofi? En rolig och intressant utmaning, helt klart. Har inte hela konceptet klart för mig än, men det hittar jag säkert längst vägen. Jag får ta en skrivkurs. Håll utkik efter storsäljaren -Av SkalmanAl.

Alla religioner har intressanta inslag. Kristendomen är den religion som är mest utbredd i våra trakter. Stax söderut bor många katoliker. Mycket av våra etik och moral bygger på katolicismens budord, dygder och dödssynder. Att slänga in förhållningsregler i en religion är ett enkelt sätt att kontrollera människor. Jag måste ha det i åtanke när jag själv skriver min bok.

Klippet jag la upp häromdagen visade i början en imitation på Al Pacino. Jag kom då att tänka på en av Pacinos filmer, Djävulens advokat. Filmen handlar delvis om dödssynderna, men också om dunkla sidor i människan. Det fick mig att fundera. Vilken, eller vilka dödssynder brottas jag mest med? Är det för övrigt ett problem i mitt liv? Utan att tappa all integritet berör jag dem på ytan.

Ända sedan jag såg filmen "Seven", förstod jag att ett par synder ligger närmare min personlighet än andra. Det har inte ändrats sedan dess heller. Fundamentet för min person var lagd redan då. En av synderna som jag något tvingat kan associera till är "Lättja". För i begreppet lättja ligger "likgiltighet". Det är just likgiltigheten som ibland brister i ett större perspektiv. Om jag tittar på världen utanför min värld. Kanske borde jag engagera mig mer i frågor som inte direkt är kopplade till mig. Men jag orkar inte. Jag skiter i. Jag är likgiltig.

En annan synd jag ser är Högmod. Framför allt en touch av "fåfänga" och vad som nu faller inom ramen för fåfänga. Det som är genomgående med samtliga sju Kardinalsynder är, förutum att de fördöms, att synderna är männskans motorer. Utan starka begär stannar vi upp. Vi har genom evulutionen fått de här egenskaperna för att de gynnar oss männsikor. Vart skulle vi vara utan bland annat girighet, vällust eller vrede? Klart, tänker man i ett litet perspektiv så klarar vi oss utan egenskaperna. Men aldrig som släkte.

Precis som inlägget om Karma, finns det mycket mer att skriva om. Det här är oehört intressant. Men jag spar det till framtiden.

Ett citat ifrån filmen Djävulens advokat (samt bibeln). 
-Ty vid och bred är den väg, som leder till fördärvet.







Fåfänga är min favoritsynd






Oscar Wildes romanfigur Dorian Gray låter fåfängan ta över, och lever i synd och lust.
En dröm för många. Priset är högt. För utan balans finns inget som dämpar våra mörka
krafter, vilket Oscar Wilde också skildrar.


Vilka synder finns i dig, eller är du kanske fullkomlig?

Igår testa jag ett nytt grepp. Bad om att få ord i kommentarsfältet som jag kunde associera fritt till. Hittills har orden "sex" och "kontering" skickats in. Just sex och kontering är ämnen jag kan. Hållt på med båda sakerna i decennier.

Mitt första jobb förenade både sex och kontering på ett tvivelaktigt sätt. Där satt jag på en ekonomiavdelning. Vi var tre styckna på min sektion. Jag och två kvinnor. En kvinna och en dam, är en bättre beskrivning. Den äldre kvinnan var 61 år. Jag 20.

Att komma ny till en arbetsplats är alltid krävande och spännande. Speciellt om det är ens första riktiga jobb. Som tur är lär sig snabbt hur folk och rutiner fungerar. På den tiden hade jag en seriös inställning till mina läggtider. Ville prestera bra på jobbet och kunna arbeta med full energi. Jag la mig kl 22 varje dag. Steg upp 07 i ett års tid. Hur lyckades jag?

Att hantera arbetskamrater kan vara knepigt. Lättast är att inte beblanda sig med dem. Ibland måste man. Speciellt om man arbetar i samma team. Då gäller det att lägga personliga tankar åt sidan. Jag blev hårt testad under mitt år på företaget.

Den äldre kvinnan, jag kallar henne för L, hade en oerhörd stark vilja och hamnade ofta i konflikt med sina arbetskamrater. Stidsyxan var alltid med. L var då ansvarig för gruppen och således ansvarig över mig.

Att bli instruerad av en kvinna i den åldern, som står och hänger över axeln, är märkligt. Tillfällig kroppskontakt passar sig inte på det sättet. Inte heller att stå över ett bord och visa upp sin trötta urrigning. Eller en klapp på rumpan i förbifarten. Det kanske inte betyder något, kan man då tänka? Nä, kanske är det jag som uppfattar signaler som inte finns där? Helt klart blev det dock när damen frågar om jag vill komma hem till henne på middag. Bara hon och jag. Jag var inte ens nära med att tacka ja.

Att bli sexuellt trakasserad av en så mycket äldre kvinna är märkligt. Dels för att det sker på en arbetsplats, men också för att kvinnan är gammal. Äldre människor har man mer respekt för. Man är artigare. Äldre kommer undan med mer. Kanske just av den anledningen.

Det hettade till många gånger mellan mig och L. Hon hade fått folk att sluta tidigare. Jag lärde mig snabbt att inte argumentara emot. Istället lät jag henne gapa på, medan jag höll för öronen. Ja, jag höll för öronen, och hon fortsatte att gapa. Vilken cirkus alltså. Efteråt kom både personalchefen samt andra kollegor och klappade mig på den sexuellt trakasserade axeln. De tyckte jag hanterade L exemplariskt.

Tack ni som gav mig orden. Ni fick mig att återuppleva denna traumatiska tid i mitt liv.







Personerna på bilden har inget med inlägget att göra.