SkalmanAl

Juni slut. Semestern börjar närma sig. Äntligen. Måste hitta tid att njuta och koppla av. Två veckor kvar tills jag checkar in på hotell Wynn i Vegas. Hört att en av hotellets klubbar ska var en av de 5 bästa nattklubbarna i världen. Hur mäter man det? Bäst lokal, klientel, antal gäster, drinkar, DJ's, ljud, service, stämning? Vem har som jobb att testa olika nattklubbar för att sen betygsätta dem? Jag får helt enkelt testa klubben några gånger och avge en ordentlig rapport. Kan den mäta sig med stockholmspärlan Soap bar? Vi får se.

Vi är fem segervissa och sköna själar som åker. Längtan efter upplevelsen börjar bli väldigt stark. Egentligen är det inte pokern som lockar mest. Mer atmosfären och helheten av semester, bra pokerrum, sol, bad, sällskapet, shower och party. Vi har ett partydjur med oss, Lisa. Love it! Den enda tjejen i gänget. Garanti på party med mig och Lisa i farten. Jag lämnar bromsen hemma. Som tur är går hissen visst upp direkt till hotellet ifrån klubben. Hur smidigt är inte det?

Jag hoppas på roliga iaktagelser. Men framför allt en skön rush.






Om natten hittar ni mig kanske i nåt av rummen...

Tanken var att gå till banken. Jag gick till banken. Att man inte lär sig att de alltid stänger för tidigt. Kvart över tre stod jag utanför och ville in. För sent. Istället sitter jag nu en timme senare på en plaststol och tittar på när bilen blir handtvättad.

När ska datortillverkarna klara av att ta fram skärmar som inte är bättre i skarpt dagsljus? Min samsung 9 har i och för sig klarat sig bättre än samtliga konkurrenter (läs Macbook air) på den fronten. Men ändå så sitter jag i skuggan?

20 minuter ska det ta. För mig tog det säkert över en timme sist. Resultatet inte jättebra. Kan vara värt 180 kr. Känns billigt. Vågade inte fråga om kvitto. De bröt på något Balkan-språk.




Lånad stol.

En händelse fick mig att tänka på en sekvens ifrån en film. En bra film. Så jag satte ihop ett inlägg. Sen insåg jag att första halvan inte kvalificerade sig in här på SkalmanAls blogg. Endast andra halvan. Något avklippt och kanske en aning avvikande ifrån mina andra inlägg. Nåväl, här kommer del 2. Jag kanske gör som George Lucas och skriver del 1 senare. Eller ska jag skriva del 3 först?

Jag kom att tänka på en bra film med Robert Redford och Brad Pitt, Spy Game. Redfords karaktär är en erfaren CIA-agent, spion, som tränar upp Pitt. Brad Pitt förälskar sig i en resurs, en kvinna. Redford ser det som en säkerhetsrisk och ser till att kvinnan försvinner. Brad Pitt bryter med Redford och lyckas på egen hand finna kvinnan i ett kinesiskt fängelse. Den egen initierade fritagnigen misslyckas och även han fängslas.

Informationen når Redford som utan CIAs tillåtelse sätter ihop en fritagningsoperation för egna ihopsparade medel. Operationen kräver amerikanska soldater som flygs in i Kina med helikoptrar. Ingen liten sak alltså. För att få ihop operationen och de rätta papperna förfalskar han en order ifrån en överste. När allt är på plats och den ledande operationsledaren ska konfirmera ordern, kopplas han in till Redford som då sitter i ett slags informativt förhör med sina chefer.

Redford tar samtalet och går iväg en bit i sammanträdesrummet. Operationsledaren frågar "Operation dinner out is a go", bekräfta? Redford svarar "Dinner out is a go". Kliniskt och avskalat. I situationen ett måste. Men det bakomliggande är allt annat än kliniskt.

Den här filmen slutar lyckligt. Redford glider ur CIAs händer och Pitt och hans kvinna fritas.

Nån omkring mig tjatar om att den här typen av film är en "gubbfilm". Dvs att inga kvinnor har bärande roller och inga viktiga konversationer mellan kvinnor äger rum. Det stämmer till punkt och pricka med den här filmen. Men fan vad bra den är.

För att balansera upp "gubbfilmen" kan jag rekommendera dramat "Mother and child". Många starka kvinnor i ledande roller. Synd bara att Brad Pitt och Robert Redford inte har några roller i filmen.







-Dinner out is a go.

Att vara ett barn har så många fördelar. Nu till exempel har de sommarlov. När hade man 9 veckors ledighet senast? Eller när kunde man leva utan att behöva tänka på att kylskåpet och magen måste fyllas. Det är ett ansvar som kids slipper. Barn har det lätt. De blir serverade. Men barn är också osmarta. Jag minnas två ögonblick ifrån min barndom där jag var extremt lättlurad och saknade logiskt tänkande.

Jag vill gärna tro att jag är analytisk, tänkande och skärpt.Med bakgrund till den person jag anser mig vara idag, irriterar mina tankevurpor jag lyckades med i min barndom. I det ena fallet blev jag ett offer för en simpel manipulation. I det andra fallet fick jag inte ihop pusselbitarna.

Nu när det är sommar sköljs vi över med massor av färger. Träden är gröna. Våra kläder färgglada. Vare sig man bor i stan eller utanför så lyser världen upp med alla färger.  Allt det här är en självklarhet. När jag var liten såg jag världen i färg. Som de flesta andra människor. Stora som små.

Jag var 7 år. Kanske yngre. Kanske äldre. Jag var hemma hos min farmor och farfar. De hade levt långa liv. I en evighet kunde det känns som. I bokhyllorna står fotografier. Även på väggarna hänger det fotografier. Porträttkort. Det är vid det här tillfället jag inte klarar av att hantera informationen och dra en korrekt slutsats.

På ett fotografi står min farfar i ett rum med sin mor. Han är ung. Kortet är svartvitt. Det är nu det blir svårt för mig. Var de svartvita på den tiden? Var kläderna svartvita? Människorna? När blev världen i färg? För ett fotografi är ju en avspegling av det som fotograferas? Om kortet är svartvitt måste väl objekten också vara svartvita?

Jag kommer verkligen ihåg hur jag resonerade fram och tillbaka. Jag försökte komma fram till ett logiskt svar. Jag misslyckades. Visserligen kände jag att något inte stämde. För jag behöll tankarna för mig själv.

Kanske var jag 7 år när jag blev manipulerad av min farsa. Alla barn vill väl ha något husdjur. Hundar och katter är populära husdjur. Folk brukar enkelt delas in i två grupper. Antingen är man en hund- eller katt-människa. Hundar är roligare i mitt tycke. Därför gjorde jag halvdana försök till att få en hund. Mina argument var inte superövertygande och jag tjatade inte om saken. Ställde väl frågan om vi kunde skaffa hund. Inte mer än så.

Jag vet inte om jag var godtrogen eller bara naiv när jag var liten. För svaret jag fick till min önskan om hund var att min faster var allergisk mot pälsdjur. Jahopp, jag köpte det argumentet. Jag la ner idén om ett husdjur. Efter några år insåg jag hur jävla dum jag var. För min faster besökte oss 2 gånger per år. Inte mer än så. Jag blev manipulerad av en av de personerna jag litade mest på.

Det var då.

Jag fick ingen hund. Ingen katt. Jag fick guldfiskar.





Mindre mysiga djur

Vad är kärlek? Varför är det så svårt att finna? Eller är det kanske rent av lätt att finna? Kan man kräva kärlek flera gånger i sitt liv? Nästan alla kräver väl kärlek? Gång på gång. Jag har hittat kärleken ett par gånger. Så vad är egentligen kärlek? Jag vet vad det var för mig när jag var 17 år.

 

Jag var 17 år och kär för första gången. Riktigt jävla kär. Inte låtsaskär för att bara få ligga. Det var på riktigt. Eva och jag. Jag hade kollat på Eva i korridorerna många gånger. I mina ögon var hon skolans finaste tjej. Det tyckte inte min kompis Tobias. De hängde ihop ett tag innan han dumpade henne. Han ville inte ha henne. Jag har aldrig försått det där.

 

Jag och Eva blev ett par. Men det här inlägget ska inte handla om en massa gulligull och puppy love. Det ska handla om baksidan. Hur man lämnar vett och reson därhän. Hur man lyssnar på sin käraste, och dennes dumma idér. När man är ung och dum, ja, då lyssnar man ännu mer. Man är mer påverkningsbar. Vart är förnuftet när man behöver det?

 

Vi var säkert ett halvår in i vårt förhållande. Hon hade mitt förtroende. Min fulla tillit. Det var lördag och vi skulle på fest. Jag tar en dusch och börjar fixa till mig. Det som återstår är frisyren. Då hade jag någon sorts variant av en bena på sidan. Den funkade för att få henne. Men nu var det dags att ändra på frisyren -tyckte Eva.

 

Att ändra frisyr som kille är ett stort steg. Det är ingen man gör spontant. Nej, det kräver en hel del tanke bakom en sådan förändring. Inget man gör i en handvänding om man är sina sinnens fulla bruk. Men kärleken förgiftar sinnet. Ett skönt rus.

 

Eva tyckte att jag borde testa mittbena. Jag som just då var öppensinnad, gick med på det. Där sitter jag vid hennes sminkbord i Östberga, och ser på mig själv i spegeln. Mittbenan klär inte riktigt. Mitt hår är något för kort för att få till en bra snygg frisyr med mittbena. -Men Eva, ska jag verkligen ha det såhär? Det käns inte jättebra. Det är ju lite för kort.

 

Ja, så säger jag. Eva däremot, hon tycker jag ska testa och gå till festen med den nya frisyren. Sagt och gjort. Vi går dit. Vad hade jag att förlora? Inte så att jag behövde ragga. Jag hade redan Eva.

 

Jag har snälla vänner. Ingen av dem skrattade åt mig. Inte till mitt ansikte i alla fall. Bara bakom ryggen. Efteråt så har jag fått höra hur illa det såg ut med en för kort mittbena. Än idag blir jag påmind av Richard över den grova modemissen. Nu kan man skratta gott över hur man gick bortom förnuft och stil för att göra sin partner glad.

 

Det visade sig när håret väl växt ut ett antal centimeter, att jag passade i frisyren. Relationen tog slut efter ett år. Frisyren satt i många år till.

 

 

 

Nu har jag kommit på mig själv med samma tanke ett flertal gånger. Tanken dyker upp då jag går på stan. Nästan uteslutande på sommarhalvåret. Jag skulle inte säga att tanken är tvångsmässig. För jag står emot majoriteten av gångerna. Men jag måste erkänna att det är en liten kamp i mig.

Där går man på stan. Kanske har man köpt en cappuccino som man bär med sig. Alltid väldigt gott. Förr eller senare har man druckit upp det som finns i pappmuggen. Vad gör man då med koppen? Ja, man ställer ju inte ner den på gatan i alla fall. Det finns dessutom oftast gott om papperskorgar utplacerade. Fast emellanåt duggar de inte lika tätt. Det är då tanken dyker upp i mitt huvud.

Jag har en tom mugg i min hand. Jag ser ingen papperskorg. Däremot ser jag en cykel med en tillhörande cykelkorg. Det finns många korgar ute nu såhär års. Varför vill jag placera min tomma mugg i korgen? På nåt sätt käns det så perfekt. Men på ett annat plan vet jag att ägaren till cykeln antagligen inte uppskattar mitt avfall.

Vid ett fåtal gånger hamnar mitt skräp i cykelkorgen. Det är fel av mig såklart. Jag själv skulle ju inte uppskatta att nån slängde ner en tom mugg eller annat skräp i mitt brevinkast. För det är egentligen samma sak. Är jag den enda med de här tankarna? Säkert inte. För var och varannan korg där ute har motvilligt fått bli en avfallsstation. Kolla så får ni se.




Rör ej... eller?

Då har det hänt igen. Jag hamnade i en situation där jag måste ge, eftersom jag tagit. Den här gången behövde jag hjälp för min egen del. Inte för en annan persons räkning. Senast det skedde var i mars månad. Världen har inte förändrats sedan dess. Ge och ta, gäller fortfarande.

Allt börjar med att jag måste köpa en ny laptop. Min gamla är gammal. Jag måste ha en ny. Samsung har släppt en fantastisk liten sak. Lättare, bättre och mindre än McBook Air. Så skönt att jag kan fortsätta vägra Apple ännu en tid. Jag väntade på lanseringen och slog till. Väl genomtänkt såklart.

Problemet är att jag måste kunna arbeta på laptopen. Så bökiga grejer som en fungerande VPN-anslutning måste installeras. Även andra program som jobbet kräver. Jag gör så gott jag kan, men kör fast. Så återigen kontaktar jag Olov och Micke på www.flygresor.se. För att göra en ganska kort story ännu kortare, så löste Micke mitt problem. Nu kan jag jobba hemifrån igen. Tack Micke.

Fick se en liten preview på flygresor.se nya reklamfilm som kommer inom kort. Är en trallvänlig sak, och kommer på en tv nära dig.

För övrigt så är flygresor.se fortfarande den bästa söksiden för flygbiljetter.

Fick mail av Olov i denna stund. Ska hem till honom och hans sambo om ett par dagar. I mailet föreslår Olov att jag ska ta med badbyxor. De har bubbelpool på tomten. Olov, om Katrin inte är hemma och vi badar, ta inte fram Champange och jordgubbar. Det kan bli obekvämt.


Se nedan för inlägget om förra gången jag sålde mig.
http://skalmanal.blogg.se/2011/march/tjanster-och-gentjanster.html





Samsung 9 En fin sak.


Sådär, nu har jag kört en hel del produktplacering i de två senaste inläggen. SonyEricsson, Flygresor och Samsung. Vilket av dessa fina företag önskar visa sin uppskattning?

Tänk vad snabbt man vänjer sig vid saker. Ena dagen har man det, och så helt plötsligt försvinner saken. Kanske går grejen sönder eller så går den förlorad. Det är så mycket man tar för givet. Saker som inte alls var självklara för ett tag sedan.

För ganska exakt ett år sen skaffade jag min första smartphone. Jag har alltid gillat små telefoner. De ligger bättre i fickan. Tynger inte ner så mycket. Därför blev jag glad när Ericsson släppte en liten variant på en smart phone. Den lanserades i början av juni 2010. Köpte den direkt. Den tilltalade mig. Jag blev beroende.

Tidigare var man antingen en Ericsson- eller Nokia-människa. Nu är det mer Ipone mot andra märken. Jag kommer fortsätta stödja Ericsson in i det längsta. Valet av mobiler ganska lätt.

Så händer det som inte får hända. Telefonen går efter exakt ett år sönder. Inte helt. Den slutar att ta laddning. Så in på lagning och reservtelefonen kommer fram. Vilken omställning. Det går knappt att surfa på telefonen. Inget facebook. Mitt beroende av facebook tydliggörs. Bara ett par dagar har gått och jag problem av att inte kunna logga på när jag vill. Att behöva komma till en dator för en sådan sak käns så utdaterat.

Nu kan man se det här kortvariga uppehållet ifrån en smartphone som en bra avvärjning. Men samma dag som jag får tillbaka telefonen kommer jag återigen bli mer aktiv där. Det vet jag. Jag är beroende.

En ny variant av ericssons lilla xperia mini släpps om nån månad. Den kommer bli min.

Jag borde sponsras av av SonyEricsson för det här inlägget. Hör av er till mig så förser jag er med min postadress.







Snart så...

Jag har flera gånger tidigare skrivit om min syn på baciller. Att de stör min vardag och att de hämmar min spontanitet. Igår uppmärksammade jag ytterligare en situation där min semi-hypokondriska hjärna var tvungen att värdera olika matalternativ på McDonalds. Jag hade varit ute. Festat. Nu var jag hungrig.

Då jag står i kön försöker jag känna efter vad jag är sugen på. Egentligen kom de tankarna redan på väg till McDonalds. Tycker det är mer bekvämt om jag redan när jag kommer dit har en idé om vad jag ska äta. Planering ligger i min natur. Chicken McNuggets kändes gott. Är lite av en favorit sådär mitt på natten då fyllehungern börjar kicka in.

Känslan sa att jag skulle beställa McNuggets. Efter en kort process måste jag stryka det alternativet. Tankarna går såhär; På kvällen spelade jag poker, därefter en lång festkväll på stan. Visserligen tvättade jag mina händer många gånger med jämna mellanrum. Men är det riskfritt att greppa McNuggets med bara händerna efter en sådan kväll? Indirekt så har jag säkert varit  kontakt med ett 1000-tals människor den kvällen. Det kändes olustigt. Att bryta kön och tvätta händerna orkade jag inte.

Så, om jag inte kan äta McNuggets, vad ska jag ta då? En QP meny får det bli. Nej fan, ingen pommes frites. De måste man ju greppa en och en. Det käns oxå för riskabelt. Jag byter ut dem till äppelklyftor i påse. Sanitärt och säkert. Äpplena går dessutom att äta genom att greppa med påsen, Ingen onödig kontakt alltså.

Jag ville ha Mcnuggets. Det var första alternativet. Det fick hag inte. Det jag fick, låg nära mitt andra alternativ. Ut med pommes och in med äpplen. Jag ska vara ganska glad ändå.

Nån frågade varför jag åt "äppelbåtar". Hade jag varit klyftigare så hade jag svarat att de inte kom som äppelbilar.





Äpplen är dessutom mindra onyttiga

Jag har visst en del nytillkomna läsare. Ingen orkar väl gå tillbaka och läsa inläggen från början. Så därför postar jag ett inlägg ifrån december. En favorit. I rollerna har ni mig, en hårfön och en Babbe. Det var kall vinter.


Jahopp, då hade jag tränat klart. Ett skönt konditionspass på Sats Odenplan. Mellandagarna till trots var det många som kämpade bland alla vikter och konditionsmaskiner. Bland allt folk fanns även en stor karl, en Babbe. Styrkelyft passar hans kropp perfekt. Inte simning eller löpning. För mycket hår på kroppen. För mycket friktion.

Jag kom ut ifrån duschen. Mötte Babben som också duschat. Våra skåp var nära varandras. Fan vad hår han hade. Inte så mycket på skallen. Normalt där. Men på kroppen, på ryggen, på magen, på låren, på fingrar och tår. Ja överallt. Är det snyggt, praktiskt eller trendigt med så mycket hår? Evolutionen har verkligen missat honom.

Jag torkade mig med min handduk. Hela min lena och nytränade kropp. Tog det ganska lugnt. Sen skulle jag föna mitt hår. Är kallt som fan ute och min hårprodukt gillar tort hår bättre, vilket är bra i den här kylan.  Givetvis hinner Babben före mig till fönen. Jag får kliva tillbaka några steg till mitt skåp. Där ser jag hur han börjar föna bröstet. Sen sveper han fönen över kroppen. Över ben, armar och rygg. Han tar god tid på sig. Fönar grundligt. Kanske var han frusen? Skönt med varm luft då. -Ta en bastu, ville jag säga...vågade inte.

Han hade också lyssnat på sin mamma -för ingen av oss gick ut med vått hår.

Det senaste halvåret, har jag varit på fyra uppträdanden. Fyra fantastiska upplevelser. Två konserter och två ståup-akter. Inget konstigt med det. Fullkommligt normalt. Det enda som är utöver det normala för mig är att antalet är något högre än vad jag brukar beta av. Dessutom är de här akterna lysande och har varit så i många många år.

I söndags stod Jerry Seinfeld i på Globens scen. Seinfeld har man ju sett i hur många år som helst. Serien är ju klassisk. Måste erkänna att jag inte varit fanatisk i serien. Visst, jag har kollat, men inte styrt mitt lev efter den. Serien är ett bra hantverk. Smarta skämt och sköna karaktärer. Inget sentimentalt shit som i så många andra komediserier. Inga moralkakor heller. Mer eller mindre unik på det sättet. Skratt utan samvete.

Det här ska inte bli ett inlägg med recenssioner på akterna. Inte några djupa omdömmen i alla fall. Så vilka gamlingar är det jag sett och varför? Just vaför kommer senare. Utöver Seinfeld så blev det de gamla glamrockarna Europe, den den fantastiska och kanske galna komikern John Cleese. Som för övrigt var vassare än Seinfelt. Garvade mer och intensivare. För en månad sedan stod SADE på scen. Så många år som jag längtat efter att se henne. Magiskt.

Nåja, varför alla dessa oldies? Är jag så jädra gammal så att det sentimentala tilltalar mig? Har min prime varit och jag försöker hänga kvar genom att kolla på mina idoler från förr? Visst, jag har inte haft en chans att se dem tidigare. Så det var nu eller inte nu. Men varför kollar jag inte på andra mer nutida artister?

Jag har ingen aning. Jag behöver analysera vidare för att komma fram till ett vettigt svar. I hast, denna stund, känns det som om det är en blandning av, tillfälle/möjlighet, sentimentalitet och att artisterna är otroligt bra. Jag får återkomma med en djupare analys ifall det känns viktigt för mig. Just nu är jag tämligen likgiltlig till att förstå varför.

Vad ska jag se nästa gång?




Inga ord behövs

Vad är det som händer egentligen? Måste rannsaka min förmåga att planera mina dagar. För just nu räcker inte tiden till. Vart ligger felet?

Mina reflektioner får vänta tills en annan dag. Imorgon är en ny dag och kanske kommer den med flera lugna stunder.

Ikväll hoppas jag på många skratt i Globen. Jerry Seinfeld är i stan.

Hela veckan försvann någonstans. Vad hände? Men imorgon ska jag se till att producera ett skönt inlägg. Nu, ut i solen.