SkalmanAl

USA är ju känt för att vara ett land i överflöd. Allt går att få större, bättre och dyrare. Problemet som skulle uppenbara sig för mig var helt oväntat. Jag såg det inte komma. Blev häpen över min upptäckt.

 

Där är jag i Las Vegas. Allt är bra. Det är bara det att min ansiktskräm tagit slut. Sedan många år tillbaka använder jag Biotherm. En av deras serier. Man är lite av en vanemänniska. Att byta känns inte aktuellt. Speciellt inte när resultatet är bra.

 

Mittemot hotellet ligger ett köpcentrum. Vet inte hur många affärer som låg där, men det var många. Jättemånga. Jag knallar dit en dag för att snabbt köpa på mig en kräm. Borde dessutom vara billigare i USA än hemma. Dollarn är låg. Kan ju bara sluta bra. Inte sant?

 

Jag går in i affär efter affär. Letar mig fram till kosmetikavdelningen och frågar –Do you carry any skincare for men? Till svar får jag nej efter nej. Parfym har de, men inte hudvårdsprodukter. I ett varuhus hittar jag en superliten hylla med två fabrikat. Dock inte mitt fabrikat. Jag letar vidare. Det slutar med att jag inte får med mig någon produkt alls till hotellet.

 

Dagen efter springer jag på en stor kosmetikaffär. Det känns bra. Här måste det ju finnas produkter för män. Mycket riktigt så har de hudvård för män. Jag går mot avdelningen som expediten pekar mot. Det var en ynklig sektion. Läskigt liten. Dessutom har de bara de där två fabrikaten som jag redan hittat, plus ytterligare nått märke. Biotherm har de givetvis inte.

 

Finns det ingen efterfrågan på hudvårdsprodukter för män i Las Vegas? Tycker det är märkligt. Kör de bara tvål och vatten? Låter torrt.

 

För att illustrera det komiska i hur bortsorterade vi hudvårdande män är, fotade jag den väldigt stora affären och den väldigt lilla sektionen vi fått. USA är inte perfekt!

 

Nästan hela butiken syns. En relativt stor affär. Inte sant?!

 

...och här är hyllan för män. Bra Las Vegas, bra där!

 

Nu New York. Förhoppningsvis hittar jag saker att reflektera över även här.

 

 

 

Vi hade varit i Vegas i 13 nätter. Folk som frågar om hur länge man ska stanna blir hela tiden förvånade över att man stannar i två veckor. De flesta amerikaner tar kortare trippar. In och ut. Vi behövde inte stressa. –Äh, vi tar det i morgon. Lite så.

 

Till slut rann tiden iväg för snabbt. Då bara två dagar återstod var vi tvungna att beta av ett par måsten. Imponerande shower, festande och helikoptertur till Grand Canyon hade vi redan klarat av. Två stora saker hade jag kvar.

 

Man kan inte åka till Vegas utan att gå på strippklubb. Vi hade lyckats skjuta på det i 13 dagar. Ofattbart. Tre av fem i gänget gick. De andra två pratade om att de har flickvänner. Visste inte att man måste vara singel för att gå? Hur som helst är vi två killar och en tjej som går. Det var fint.

 

Sista timmarna på hotellet gör jag ett annat måste i Vegas. Jag spelar kasinospel. Slotmaskiner. Hade inte gjort det tidigare. Matar in 100 dollar och hoppas såklart på att få dra en jackpott. Blev ingen.

 

Min tid i Vegas kan summeras som tapp på pokerspel men vinst i nya vänner och erfarenheter. Intressanta möten vid pokerborden men framförallt utanför. Fått en inbjudan till Norge ifrån A. Jag känner mig också sliten. Dygnsrytmen tär.  Första veckan satte sina spår. Fantastiska klubbar med riktigt bra ös. Alla är öppnare. Barpersonalen generösare och toaletterna fräschare.





En suddig bild på en liten liten del av kasinot på Wynn

Idag fick jag en ovanligt bra seating vid pokerbordet här på Wynn. Plats tre, tredje ifrån dealerns vänstra sida.

Oftast är det mestadels snubbar som spelar. Ibland sätter sig en kvinna vid bordet. Här i Vegas/Wynn är förhållandet snygga spelande tjejer betydligt högre än andra platser jag spelat på. Kombinationen vinnande händer och tre väldigt fagra tjejer kändes tilltalande. 




Triss i damer.





Vid utväxlingen försökte kassakvinnan i pokerrummet blåsa mig på 200 dollar. Hon staplar 100 dollarmarker innehållandes 6 st 100 dollarmarker istället för normala 5 st. Det är andra gången det händer i pokerrummet. Gången innan fick jag 100 dollar för lite vid inväxling. Floor-gubben var säker på att de hade rätt, likaså kassapersonalen. Jag hade hade druckit en del. Började tvivla på mig själv. Efter ett tag ber jag om en kameracheck. Det finns kameror överallt som registrerar minsta lilla vinkel av pokerrummet. Kontrollrummet checkar överlämningen på 20 minuter och bekräftar att jag ska ha ytterligare 100 dollar.

Undrar hur mycket svinen svinnar per dag? Per vecka? Per månad? Trist att det ska dra ner helhetsintrycket, då deras dealers är väldigt duktiga och trevliga. Funderar på att rapportera skojarna.

Jag har kommit upp mig. Två våningar till för att vara exakt. Våning 54 är min nya adress. Det är högt ovanför marken det. Det finns en del fördelar med att bo högt upp. Hotellet har 60 våningar. Att bo högt upp ger en bättre utsikt. Det är kanske den bästa anledningen. Det är en imponerande utsikt härifrån. Speciellt om natten när staden är upplyst och så levande.

Av någon anledning känns det även bättre att folk kliver av tidigare än jag själv i hissen. Att bo högt är på något sätt förknippat med bättre. Ju högre, dessto bättre. Är jag ensam om den känslan?


Inte en så upplyst måndag natt...

Sen finns det en stor jävla nackdel. Och det är att alla andra ska av innan jag. Stopp efter stopp efter stopp. Både när jag ska upp och ner. Det är inte så att hissåkandet är den trevligaste sysslan heller. Fast ibland händer oväntade saker. För en vecka sedan hamnade jag i hissen med ett gäng på 6-8 amerikanska tjejer. Klockan var runt 19. De var kring 30 år. Inte helt nyktra.

Så fort den sista passageraren som inte var ifrån deras gäng klivit av fick jag en väldigt vänlig och inbjudande show. Ett ben las upp på räcket och stängde in mig i ena hörnan. De här tjejerna jagade i team. Var helt chanslös och ett lätt byte. Sedan började ett par av dem, framförallt kvinnan med benet, flirta hårt. Hon ville äta mig. Undrar vad hon menade med det?

Efter en evighet stannar hissen på min våning. -This my floor, sweetie, säger jag. Måste jag forcera genom hennes barriär eller släpper hon mig? Benet åker ner och hon önskar mig en trevlig kväll med en hungrig röst.

En av kvinnorna ber under hissturen de andra om att prata med små bokstäver. Men hon struntade i att be dem hålla tillbaka sexuella trakasserier. Jag kliver av och funderar på vad som egentligen hände... Hände det verkligen?

Igår kliver jag in i hissen. Ska ner till lobbyn. I hissen står ett killgäng på 4-5 snubbar. Runt 30 år. De är fulla. Sen ser jag ett medelålders par och en ensam kvinna i 50årsåldern. Nån luktar gott. Det påpekas även av en av snubbarna. I nästa sekund har jag hans fulla tryne i min nacke. Jag känner hans näsa mot min nacke. Det är sällan sådan händer hemma. Vegas är väl Vegas.

Det tog elva dagar innan jag tillslut bemödade mig att fråga vart våning 40-49 tagit vägen? De existerar inte i hissen. Tydligen så är de förknippade med otur enligt asiatisk tro. Amerikanerna har därför skippat dessa vångingar för att inte förlora asiatiska gäster. Money talks.




10 vångar är borttrollade. Ifall någon undrar vad som hänt med
våningarna 1-27 så når man dem med en annan hiss.

Det är dag 11 eller något i den stilen. Jag klarar inte av att bryta den kroppsnedbrytande trenden. Livet i Vegas är långt ifrån en avkopplande hälsoresa. Nätterna är långa. Morgnarna och förmiddagarna existerar inte. De går upp i natten eller försvinner i kortvarig sömn.

Första gången jag klev ut ifrån hotellet igår var kl midnatt. Tempen var perfekt. Kanske 30 grader. Det går dagar utan att jag är utomhus under solens timmar. Nu är klockan halv sju. Dags att gå och se en show... Ska försöka hitta lite mer energi till en bättre rapport senare.

En av mina största utmaningar såhär långt på resan var redan vid passkontrollen i New York, JFK, in till USA. Passagerare efter passagerare, dag som natt, non stop, passerar passkontrollen. Kanske genom 20-25 bås med kontrollanter. Allt tar sin tid. Väl framme vid ett av alla båsen ser jag att de kräver fingeravtryck. Jag får en olustig känsla i hela kroppen.

Det enda sättet för mig att komma in i landet är att lämna fingeravtryck. Att vägra går inte. Inte nog med att det är ett extremt misstänktsamt beteende som kommer rödflagga mig för resten av livet, så är det dessutom en garanti för att jag får sätta mig på vändande plan hem.

Jag ser människa efter människa kladda på fingeravtrycksavläsaren. Inte någon gång ser jag att de passkontrollanterna spritar avläsarna. Fy fan vad äckligt. -Ska jag be dem torka av avläsaren när det väl är min tur? Jag borde göra det. Det borde vara okey? Jag vågar inte. Som ett tamt boskap gör jag som jag blir tillsagd. Min personliga integritet skiter jag i. Den är inte lika viktig.

Lydigt lägger jag upp först höger tumme. Sen resten av fingrarna på höger hand. Därefter samma sak med vänster hand. Hur många har fram till dess lagt sina händer på avläsaren? Hur många av dem är sjuka? Jag skiter i ifall de kliat sig i skrevet eller någon annanstans. Jag vill inte ha deras baciller bara. Jag vill inte bli sjuk. Hela upplevelsen var vidrig. Jag rusar till en toalett så snart jag fått min stämpel i passet.

Jag hade en tanke på att fota avläsaren med passkontrollanten. Inte heller det vågade jag. Jobbigt när man inte känner sig bekväm med auktoriteten. Man gör så lite väsen av sig som möjligt och rättar in sig i ledet.

39 grader idag enligt andrahandsinformation. Tror det stämmer bra. Har inte varit ute än idag. Men vädret är konstant här i Vegas. Det var varmt även igår. Antal moln där uppe, noll. Vädret har säkert påverkat hur in- och utgångarna i deras shoppingmalls är byggda. Den extrema värmen har tvingat bort automatiska dörrarna. Troligtvis släpper de ut mer kyla än vanliga dörrar. Ur miljösynpunkt är det bra. För mig, på ett semi-hypokoindriskt plan, inte lika bra.

Dörrar som dessutom öppnas utåt är en utmaning. Det enda sättet är att ta i det förbannade handtaget och öppna. Har man flyt passerar man direkt bakom någon annan. Då kan man greppa dörren högre upp, vilket känns säkrare. Det gäller att ta högt upp på dörren. Sannolikheten för att fler människor greppar i normal höjd är större.

På en positiv not så uppskattar jag hotellets allmänna toaletter. Efter uträttat behov sätter man fram händerna framför tvålsensorn. Ner kommer tvål. Sedan akriverar man sensorn för vattan. Ner kommer vatten. Allt utan kroppskontakt. Och för att toppa av allt så har vi pappershandukar. Inga ångestladdade toalettbesök här inte. Tack!





Sann lättnad.




Hotellet ifrån Starbucks. Det här inlägget är skrivet ifrån rummet på våning 52.

Dag ett. Ett smakprov på sightseeing. Den varar i någon timme. Vi hälsar på stan lite smått kan man säga. Det jag slås av är att hotellkomplexen är så ofantligt stora. Hur som helst. Vi tar en skyttel, på räls, ifrån ett hotell till ett annat. Hälften av oss fotar som galningar. Rätt vinkel är viktig. Ner på huk för rätt bild. Proffs är i farten.

Det är då en av oss råkar säga en vulgär sak på helt fel språk. Där står vi i skytteln och Lisa knäpper kort. Person X får då för sig att vara lite burdus och säger att Lisa (som står på huk) "är redo för att ge ett blow job". Han säger allt på svenska. Förutom blow job. Vagnen är full med amerikaner. Är det något i vagnen de förstår, så är det just blow job.

Det här med spel verker vara en stor grej i Vegas. Vi var förbi MGM. Deras sports betting-avdelning ser ut som om det skulle kunna vara NASAs kontrollrum. Våra ATG-ombud kändes... Äh, ska nog inte ens nämna dem.



Fler stolsrader bakom mig som inte kom med på bild.



Det är varmt i den här öknen. Sommartempratur. Väderkanalerna säger att det dessutom är ovanligt varmt för årstiden. Många får det tufft med värmen. Och här i Vegas ser man superhjältar på varje kvarter.  De är inte sommarklädda. Vissa har andra saker att oroa sig över. Till exempel polisen,

Rätt som det är ser jag en Teenage Ninja Hero Turtel sittandes med två poliser och ett Tv-team kring sig. Jag är bakom kameran på något Cops liknande program. Stannar till och iaktar någon sekund. Ser att polisen inte alls är glad över Turtelns vapen, vilket är en Nunchucka. Det är svårt att vara superhjälpte. Många lagar man måste följa. 



Polisen håller i ninjans vapen. Fantastisk tv!

Det gick lite snabbt i ett tidigare inlägg om hur många kontroller jag passerade för att få sätta mig på flighten. Fem stycken skrev jag då. Nu när jag går igenom förloppet ifrån att jag klev in på Arlanda till dess att jag satt på planet, räknar jag till hela åtta kontroller. Alla av olika nivå av rigorositet.  Men ändå, åtta stycken?

 

I incheckningskön går det runt personal och frågar om man packat själv, kollar pass, destination, om man bär något åt någon annan osv. Nästa kontroll blir vid incheckningen. Inget nytt där. Därefter säkerhetskontrollen. Av med bälte och visa din kraftfulla dator. Nit, det tjöt inte om mig. Blir inte visiterad av den för jobbet attraktiva kvinnliga säkerhetsvakten. Jag ska få kvinnlig beröring senare.

 

Kontroll fyra är ytterligare en passkontroll. Kontroll fem är fler frågor liknande kontroll ett. Kontroll sex kollar pass och boardingkort. Kontroll sju för sina händer strikt över min kropp. Hon frågar om hon får gå igenom mitt handbagage. Jag frågar om jag har något val och ler. Som svar får jag ett leende och blir upplyst om att jag annars blir kvar i Sverige. –Varsågod, låt oss titta i min väska.

Den sista kontrollen är vid ombordstigningen. Pass och boardingkort igen.

 

Så, det var ju smidigt.





Efter allt hustle fick jag till slut sitta med resten av boskapet.

Jag har ett system i bilen.  Systemet är ett hjälpmedel för att hålla sig på rätt sida om vägen. Är man på väg att hamna på fel spår signalerar systemet med varnande ljud. Det är ett jättebra hjälpmedel som kan ses som en välvillig guide för att ta sig fram utan att förorsakas. Systemet vill att jag ska fortsätta på inslagen väg. Vi har liknande system i våra liv. I oss. De är många gånger mer komplexa än vad som sitter i bilen. Att skriva om mekanismerna blir för komplicerat. Man får tänka till själv om man vill gå djupare i den tanken.

 

Medan jag är bortrest tar farsa hand om bilen. Det första han gjorde var att slå av systemet. Funktionen är väldigt bra för trötta och ovana förare. Kanske inte lika nödvändig för en förare med 10 000-tals mil i bagaget. Tanken om erfarenhet, gäller inte bara antal körda mil, utan även i livet.  Jag vill gärna tro det. Har man varit i situationer tidigare, så vet man av kostsam erfarenhet, bättre hur de ska hanteras. Ja, i alla fall i teorin.  Men blir man bättre på vara rationell och följa det mest korrekta trots att man har en konflikt i sig? Det borde vara så.

 

Det fick mig att tänka, Varför ska jag låta "mina" system tvinga kvar mig på den just nu inslagna vägen? De har hållit mig kvar mig av olika anledningar. Men varför, och till vilken nytta? Okey, jag vet varför. Det var för en gemensam väg. Men det visade sig att den inte fanns. För jag var den enda som såg den.

 

Tidigare har jag inte haft möjlighet att byta riktning. Den tiden är förbi känner jag. Nu är det bara en fråga om ett aktivt val. Jag kommer från idag slå av systemet som hållit mig kvar. Tajmingen är perfekt. I skrivande stund sitter jag på ett plan över atlanten. Destination, Las Vegas. Två veckor.

 

Appropå bil. Numera är jag väldigt diversifierad i min musiksmak. Med tiden lyssnar jag på allt. Man upptäcker nya grupper varje dag. När jag kör, knappar jag ofta in rock-kanaler. Har inte uppskattat rock tidigare. Hatar att de har så galet mycket reklam. Man får ta det.  Jag upptäckte "30 Seconds To Mars". The Kill. Maxvolym på den låten. Tack för det.

 

Vegas nästa. Det här är tiden för att leva – och överleva.

 

 

 

Då sitter jag incheckad och klar. Fyra kontoroller har passerats. En väntar.

Ses på andra sidan! Vegas

Jag har upptäckt att jag har ett väl utvecklat selektivt minne. Minns för mig viktiga saker oerhört bra. Till exempel sätter sig siffror på jobbet utan problem. Fråga mig om hur jag resonerade kring en prissättning för ett år sedan, och jag kommer i majoriteten av fallen ihåg utan svårghet. Ganska märkligt faktiskt.

Många har problem med att komma ihåg namn på personer. Även jag. Det är också allmänt accepterat att glömma folks namn. Alltså, folk man precis hälsat på. Så att mitt minne sviker på den punkten, är inte alls utanför det vanliga.

Har man inte hört folk som säger att de aldrig glömmer ett ansikte?! Man hör det jämnt och ständigt, Det måste vara skönt att ha den förmågan. Jag har den inte. Jag glömmer ansikten och namn lite för lätt. Inte folk jag träffar regelbundet. Det skulle ju vara väl tragiskt. Så illa är det inte.

Smått lustiga händelser har inträffat på grund av min förmåga att radera ut ansikten. Jag kommer ihåg en gång för kanske 7 år sedan. Jag sätter mig på en bänk för att vänta på tunnelbanan. Bredvid sitter en snygg tjej. Jag pysslar med mitt. Kanske bläddrar i en tidning eller lyssnar på musik. Efter ett tag frågar tjejen mig om jag inte känner igen henne? Min första spontana tanke är -Men neeej, nu händer det igen. Jag har tappat ett ansikte.

Jo, mycket riktigt så har jag träffat henne förut, berättar hon. Vi hade varit på en dejt något år tidigare. En dejt som varade i flera timmar med bio och promenad. Så snart hon berättar lite om vårt möte kommer allt tillbaka. Dock inte ansiktet. Lite pinsamt och jag känner mig dum. Men jag är van. Liknande saker händer mig titt som tätt.

För någon vecka sedan satt jag på Burger King med Gammel-Stefan. Han var pratglad. Jag äter min hamburgare med morötter (istället för pommes). Efter ett tag, när jag ätit upp, säger Stefan följande: -Det här kanske låter helt sjukt. Men har jag ätit min hamburgare?

Stefan granskar sin bricka noggrant. Han tittar på pappret. Är det ifrån en hamburgare eller ifrån pommes frites? Jag svarar honom -Ja, din fråga är helt sjuk. Men nej, du har inte ätit någon hamburgare.

Vid beställningen var Stefans bugare inte klar. Därav situationen.






-Stefan, nu äter du hamburgaren.

Märker att vädret ställer till det för mitt bloggande. Trots att dagarna är betydligt längre så är det svårt att hitta tid till att skriva. Har en del uppslag. Dessutom har jag semester nu och fyra veckor famåt. Inlägg kommer. Var så säker.

Åker till Vegas, baby. Om ett par dagar. Funderar på att under Vegas-resan övergå till en reseblogg. Eller skifta mellan dokumentation och observationer/tankar. Vi får se. Bra kommer det bli i alla fall.

Jag körde två råttor idag. Ja, det är sant.

Alla verar vara bortresta för tillfället. På gatorna omkring mig hittar jag bara folk som är hitresta. Det är väl karaktäristiskt för månaden juli, och även en bit in i augusti. Nyligen skrev jag om turistinvationen kring mitt kvarter. Att de är överallt. I veckan såg jag en märklig sak som verkligen avvek ifrån det normala.

Så vad ser man för färdmedel i stan en vanlig dag? Bilar, bussar, cyklar, mopeder och motorcyklar hör till de vanligaste slagen. Mer ovanligt är Segways. Såg en i veckan. En äldre herre kring 50 år gled fram på en Segway. De är lite roliga att kolla på. Men ändå inte chockerande. Så vad är mer chockerande?

Jag kliver ut genom porten och går runt hörnan. Vad ser jag? Jo, fyra styckna parkerade hästar. Där står de på trottoaren mitt i city utanför ett ölhak. Ryttarna är inne och tar sig något att dricka. Hästarna kändes felplacerade.

Utan att vara allt för bright kan man räkna ut att de som rider de här hästarna inte är boende i stan. De är turtister såklart. För vilken stadsbo tar hästen till jobbet eller till pubben?




Fyra hästar och en pub.

Det tog 4 veckor för nötterna att laga min telefon. Det måste vara ett rekord. Ett dåligt rekord. Jaja, nu sitter jag här med min xperia mini. Jag får vara glad över det.

Mitt facebook-beroende visade sig omedelbart. Att ifrån en ständig uppkoppling gå till att endast ha möjlighet att kolla facebook vid jobb- eller hem-datorn, ja det var krävande första veckan. Inget skämt, Det var jobbigt. Allt eftersom dagarna gick, försvann även begäret. Jag blev av med den dåliga vanan. Skönt!

Tidsfristen är över. Vi får se ifall jag kontrollerar mitt facebookande bättre framöver. Troligtvis inte.

Mobilverkstaden blev instruerade om att inte rensa telefonen eller installera ny mjukvara. De sket i mitt önskemål. En del information försvann. Fuck dem.

I mitt förra inlägg skrev jag om Per och hans två hotell som är lokaliserade på mitt kvarter. Jag bor bland turister. För att styrka min iaktagelse bestämde jag mig för att räkna de turister jag passerade. Jag började räkna då jag klev upp på kvarteret bredvid. Klockan var kring 18:30. Det var igår. Måndag.

Ganska snabbt får jag syn på ett par. Och sen ett par till. De är lätta att känna igen. Kartor, resväskor och kameror är simpla kännetecken. Men även utan dessa attribut upptäcker man dem blixtsnabbt. Exempelvis så ser kineser annorlunda ut. De är enkla. Dessutom klär sig influgna kineser annorlunda mot inhemska kineser. Spanjorer, Italienare och Amerikaner har sina egna stilar. Det kan vara svårt att skilja på unga, 20-30åriga spanjorer och italienare. Se att de inte är ifrån sverige, det går snabbt som ögat.

Jag passerar en man. Blir osäker på om huruvida han är en turist eller ej. Han är svår. Gubbar kring 50 har närmare till en universiell stil än kvinnor i alla åldrar och yngre män. Han är för osäker. Så jag passar honom. Väl framme vid hotellet har jag redan upptäckt 14 st turister. Utanför står en skock. Jag räknar inte med dem. Känner att 14 st turister räcker på de två kvarteren jag passerat.

Samma kväll är jag på väg att parkera utanför min port. Vad ser jag då, om inte ett stort antal turister. Där går de. Så lägligt med tanke på mitt inlägg. De ber nästan om att blir bokförda som bevismaterial. Jag tar snabbt upp mobilen och tar ett kort.

Jag har haft förmånen att observera turisterna på avstånd nu i ett par år. Någon man snabb lär sig är att spanjorer är väldigt duktiga på att klä sig varmt på höst och vår. När vi är klädda i en tunn tröja på sin höjd, då har de tjocka töjor och jackor. Det ser varmt och skönt ut. Kontrasten mellan dem och alla människor de passerar på gatorna är smått lustig. Inget sagt om vem som klär sig bäst för rådande väderlag.







Bevis 1.
Ingen ifrågasätter väl att det är turister jag fångat med en suddig bild?

Då satt jag på ett fik. Det var ett tag sedan. Café Babel för att vara exakt. Precis under mig. Jag hade missat att min Julia, min städerska, skulle komma. Känns så obekvämt att vara kvar i hemmet när hon gör sitt jobb. Så jag knatade ner, och tog en mer eller mindre ofrivillig fika.

Där sitter jag och fikar på en cappuccino och en chokladboll. Jag sitter vid fönstret och lyfter blicken ifrån datorn. Patrik Sjöberg står utanför. Fan vad stor han är. Inte sportsligt den här gången. Ett stort exemplar av en människa helt enkelt. Undrar vad han har för ärende precis utanför min port? Kanske bor han på ett av de hotellen som ligger på mitt kvarter.

Troligtvis bor jag i ett av stockholms mest turisttäta områden. Två hotell vid mitt kvarter. Det är helt omöjligt att inte se minst två turister så fort man lämnar min adress. Ja, de kommer ju i minst två åt gången. Jag vet också vem som är skyldig till den här turistinvationen. Det är Per. Min granne. Han äger båda hotellen. Per är även skyldig till att vi har en tvåspråkig hiss i fastigheten. Han var visst tvungen att ordna en hiss då han byggde vindsvåningarna i fastigheten.

Nåväl käre Per, du har försett mig med en fin hiss. Men alla de där turisterna som du dragit hit till dina hotell. Ja, de tar över mitt fik, och så måste jag bevittna folk med kartor och kameror varje dag. Det känns inte helt harmoniskt. Per är en väldigt trevlig herre. Jag förlåter honom. Dessutom har jag en viss beundran för honom. Att äga två hotell med över 200-300 bäddar, det är storskaligt.

Per är den jag helst träffar på i hissen.


För er som vill bo på ett trevligt hotell och kanske få se mig, bör checka in här: www.hellsten.se
Vill ni se Patrik Sjöberg så föreslår jag nåt hotell i göteborg.




Vem bor här i natt? Nån turist med en kamera runt halsen antagligen.