SkalmanAl

Det är kallt. Känns så bra att sätta på sig handskarna igen. Slippa ta i grejer. Finns så många nödvändiga gemensamma kontaktytor. Fy fan. När ska alla dörrar automatiseras eller självsaneras? Det måste komma nån gång. Vilken samhällsekonomisk vinst. Färre sjukdagar. Högre samhällsnytta. Jag vill se det innan jag dör.

 

Och vad är det med vettlösa människor som inte begriper att det kan vara en god idé att hålla upp dörren till den som kommer bakom? Orkar de inte? Vet de inte? Skiter de i? Kanske är jag ute på hal is här, men det känns som att kvinnor är sämre på att hålla upp dörrar. Bara en känsla jag har efter några veckors mentalt noterande.

 

Finns förklaringen i att tjejer inte är uppfostrade i att hålla upp dörrar för män, som vi för dem? Kan ju inte vara en sån banal förklaring. Men jag kan inte komma på någon annan snäll ursäkt. Nu är ju alla inte helt värdelösa på att hålla upp dörren. De flesta gör det.

 

Värst är gruppen som glider mellan två personer. Får dörren upphållen av personen längst fram. Och sen skiter i att hålla upp dörren för personen bakom. Jävla puckon. Det borde vara okay att knäa en sån person i magen. Skulle främja bättre beteende på sikt.

 

 

 

 

 

Tänk att det skulle ta till i år innan Skolverket nu förbjuder påtvingande religion i skolan. Bra där. Nu är det inte längre tillåtet med religiös påverkan på skolavslutningen. Och det är även om den sker i en kyrka. Egentligen är det märkligt att religiösa inslag varit tillåtet så pass länge. Sent ska syndaren vakna.

 

Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Är det därför förbudet kommit? För att inte utsätta folk med andra religioner än kristendomen för kristen förkunnelse? Har man tänkt att: -Ingen muslim ska behöva utsättas för kristet nonsens. Eller är det för att man äntligen inser att påhitt inte ska existera i skolan?

 

Jag kommer ihåg att jag blev missnöjd varje gång vi skulle till kyrkan med skolan. Kunde inte förstå vad en ologisk gud hade med mitt liv att göra. Men som ung finner man sig ofta i vad auktoriteten säger. Man vet inget bättre. Barn är oförmögna att se och greppa innebörden av indoktrineringen. Samt hur moraliskt fel det är. Det är i för sig många vuxna som inte förstår det heller. Som ung är man dessutom oerhört receptiv. Det är en bra ålder för att pracka på religion, politiska åsikter, grupptryck, främlingsfientlighet osv. Låt kids tänka själva och skapa sig en världsbild utan indoktrinering. Tack för det Skolverket.

 

 

 

 

Larry Hagman gick bort i helgen. En ikon och tv-historia. Jag har en tavla hängandes på kontoret med Larry. Jag blir glad av tavlan. Den får mig att le. Hans charmiga grin smittar alltid.

 

Bilden nedan är inte tavlan på kontoret.

 

Ses i himlen Larry.

(Dubbel ironi)

 

 

 

 

Det pratas ofta om att man har för lite tid. Man hinner inte med allt man vill göra. Jag tillhör den gruppen där dygnets timmar tvingar en till att prioritera bland sina intressen. Det är inte så att jag har ett utomordentligt fantastiskt och fartfyllt liv heller. Har högst ordinära intressen och ett normalt socialt liv. Jag lider inte av ADHD. Ingen diagnos tvingar mig att ständigt vara igång. Nej, ingen sådan stress ligger bakom.

 

Att livet upplevs vara för kort är en allmän sanning. Det vet vi. Det är dock inte samma sak som att vi inte hinner med allt det man vill i sin vardag. Två skilda saker det. Är det här ett modernt fenomen eller har det alltid varit så?

 

Nu lider inte alla människor av det här problemet. Känslan av att tiden inte räcker till är högst individuell och kan i många fall bero på livssituation och sociala förhållanden. Det är inte så troligt att en fängslad individ tycker att dygnets timmar är för få. Det finns säkert andra också. Ibland är det lätt att tro att alla människor fungerar ungefär på samma sett som en själv. Så är det inte. Det betyder då att många inte alls lider av för lite tid.

 

Vem är det som har kommit på alla intressen? Inga intressen - ingen tidsbrist. Enkel ekvation. Så vart kommer alla intressen från? Tidigare var vi tvugna att arbeta ihop föda alla dygnets timmar. Satan vilka långa dagar. Ingen fritid. Gick inte att löka. Industrialismen kom. Successiv förbättring. 1900-tal och arbetarrörelsen gjorde sitt. 2000-tal och vi har mer fritid än någonsin.

 

Är det så att vi i vårt dna har ett inbyggt behov av att alltid behöva aktivera oss? Vissa läser böcker, skapar, kollar på tv och andra kanske tränar eller socialiserar. Det verkar inte vara så att vi som art kan ligga och däsa i för långa sträckor i sträck. Vi är utvecklade för att överleva. Jaga föda. Sova. Ligga. Skapa sociala band och använda vår vetgirighet till att förbättra vår situation. Det är allt. Det är vår funktion. Så är det fortfarande idag i stora drag. Men inte på micronivå. 

 

Det är alltså människan själv och kapitalismen, som utvecklat behovet av att aktivera sig mer än någonsin. Vårt inre driv göds på av kapitalismens krafter som vill kapitalisera på våra intressen. Jag gillar det. Det enda jag inte gillar är att jag ibland känner mig stressad över att det finns för mycket att göra. Hur ska man hantera det? Det är ju ett helt nytt fenomen i vår 250 000-åriga historia. Vad är vi, generation 1 som drabbas av den här stressen?

 

Stress kanske är ett för starkt ord i sammanhanget. Kanske är frustration bättre passande. -Jag vill mer, än vad jag hinner med. Det gäller även vila.

 

 

 

 

 

 

Nu är jag här på tvång. Tvungen att skriva något. Samma känsla som när man måste gå upp vissa morgnar. Man vill inte. Status quo lockar mer. Ligga kvar. Eller som nu; inte skriva. Har inga roliga idéer i skallen. Tycker inte det gått så lätt de senaste månaderna med att få till tvistade reflektioner. Något har hänt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är märkligt att vi är så olika som människor. Att vi ser och uppfattar saker helt olika. Undrar varför variationen i våra hjärnor är så stor. Skulle det inte vara enklare och mindre konflikter om vi var mer på samma spår?

 

För ett par veckor sedan satt jag oh Jimmy i en buss. Det var dagen före loppet på Grönland. Hela gänget blev utkörda för att ha möjlighet att rekognosera glaciären och backarna. Vi hamnade i bussen som tog flest passagerare. En gammal amerikansk gulmålad skolbuss som man ser på film. Amerikanerna som höll till på den före detta flygbasen vi bodde på, hade lämnat kvar den.

 

Jag sitter där i bussen. Tycker någonstans att det är lite roligt att få åka en skolbuss man sett på tv så många gånger. Det är trångt. Extremt kass fjädring. Bussen passar bättre på asfalt än på de guppiga vägarna vi kör på. Jag noterar att innertaket är välpolerat. Det verkligen blänker om det. Säger det också till Jimmy. -Fan vad blankt innertaker är. Han kollar granskande upp. Håller med. Säger inget mer om saken.

 

Dagarna går. En kväll sitter vi runt ett bord tillsammans med några andra. Av någon anledning kommer den gula bussen upp på tal. Bussen var ett stående skämt. Under rekognoseringstrippen fick vi kliva av ett antal gånger då bussen inte klarade backarna och blev då dragen upp av en annan buss. Inte så populärt.

 

Jag säger väl något i stil med att bussen i alla fall hade ett välpolerat innertak. Min reskamrat kan då inte längre hålla tyst. Han som är maskin-ingenjör säger: Ja, taket var superfint. Men dom hade efterdragit alla skruvar, och då har dom rostat där man sätter skruvmejseln. -Såg du inte det? Avslutar han med.

 

Eh, nej, jag såg inte det. Det är liksom inte sådana saker jag tittar på. Blev tydligt att våra hjärnor arbetar på olika sätt vissa tillfällen. Och det är väl också därför människor är olika. Vi måste vara det för att utvecklas som art: hur frustrerande det än må vara när man snackar med någon som inte fattar vad man menar.

 

Nästa gång man hamnar i en meningsskiljaktighet så får man tänka att det i alla fall är bra för människan på lång sikt.

 

 

 

 

 

 

Drog ut en låda i helgen. Är en sån där låda som finns, men den öppnas aldrig. På sin höjd maximalt en gång per år. Jag skulle garanterat inte sakna innehållet på flera år om den plötsligt försvann. En gång i tiden värderade jag innehållet oerhört högt. Så noga utvalt. Det var en del av min identitet.

 

Så nu frågar jag mig; vad ska man göra med alla CD-skivor? De bara ligger där. Skräpar och tar upp plats. Jag har inte ens en CD-spelare längre. Jo, en, på min reservdator. Fast jag spelar inga skivor trots det. Dessutom är det en tidsfråga innan jag är helt utan spelare. Jag vill slänga dem. Men samtidigt inte. Ligger ett affektionsvärde i dem.

 

Många minnen. Allt från min första CD skiva med "House of Pain", till Sade's "Lovers Rock" som jag blev tvungen att köpa två gånger. Missade att plocka med mig mitt första exemplar när jag klev av bussen på release-dagen. Ganska irriterande. Tänker också skivan min dåvarande tjej försökte lära mig dansa till, "Luniz" med "I got 5 on it". Gick fortare att bli kung på dansgolvet än i baren.

 

Vissa skivor har jag legat en hel del till. Sade-skivorna har sett mycket guppande. Även till Maxwell och Lenny Kravitz. Spelade "Whatta man" med Salt'n Pepa lite väl högt. Ordentlig bas. En mäklare ringde på dörren och bad mig sänka. Han hade visning i lägenheten bredvid.

 

Så det är inte bara skivorna som slängs. Det är också triggers för minnen. Musiken har jag ändå på Spotify och andra kanaler. Det är minnena som kan gå förlorade. Känns ovanligt svårt. Jag gillar att slänga onödiga saker. Hur ofta är det man slängt något som man sen behöver? Inte ofta. Typ aldrig, Går alltid att köpa på nytt.Nu vet jag inte. Fast det lutar åt att jag inte kommer behålla dem.

 

Kom att tänka på ett filmcitat som kanske inte stämmer fullt ut på min situation. Citatet handlar om svårigheten med att ha en kvinna om man är kriminell och snuten börjar få spår på en.

 

"A guy told me one time, "Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner"

 

 

 

 

 

Återupptog min danskarriär efter många års vila till den här låten. Krograggen krävde det.

 

 

 

Vad är en bra livslängd? Vi föds, åldras och dör. Är det ett bra system? Och varför accepterar inte alla att vi en gång sak dö? Visst, det är en märklig tanke. Vi föds med liv och en dag slås strömmen av. Allt slocknar. Inget medvetande. Bara tomt.

 

Om man fick välja; Hur gammal skulle man då vilja bli? Om man leker med tanken, och då med förutsättningen  att vi inte göra något åt nedbrytningsprocessen. Åldrandet måste ske. Däremot kan vi sudda ut sjukdomar som ställer till det. Hur gammal skulle man då vilja bli?

 

Dumt att jag började skriva det här inlägget. Ämnet är för stort och mångbottnat för att kunna göra det bra på en A4. Avslutar inlägget nu för att sen eventuellt ta upp det igen när jag är 80 år.

 

 

 

 

 

"Nothing lasts forever. Even cold November rain"

 

Läst Slash självbiografi. Väldigt bra. Blev förvånad över de otroliga volymer av heroin, kola och sprit han dragit i sig...Å så va man helt insnöad på G N' R igen....(Don't Cry, November Rain, Sweet Child of Mine)

 

 

Mycket teknik idag. Allt kan dokumenteras i vår vardag. På foto eller film. Båda grejerna är lika enkla. Så var det inte förut. Var man med om något intressant helt ensam fick helt enkelt återberätta händelsen i tal eller skrift. Eller teckna. Människans ord och trovärdighet var då grundläggande.

 

I en nära dåtid, från 50-talet och fram till sekelskiftet, var det ganska vanligt med UFO-skådningar. Det rapporterades frekvent om oförklarliga farkoster och sken i skyn. Folk blev bortförda. Undersökta. Tillbakasatta. -Varför skulle ufot returnera en människa efter en undersökning?

 

Nu har vi haft mobiler med bra kamera och inspelningsmöjligheter i ett antal år. Varför sker det inga dokumenterade UFO-skådningar numera? Har ufona slutat att hälsa på? Eller är det så att bevisbördan för skådarna är för stor för att deras lögner ska hålla?

 

Samma sak gäller religiösa grejer. Varför kan ingen dokumentera mirakel eller att gud visar sig? Varför fastnar han inte på google maps? Han var mer aktiv förut när utbildningsnivån hos folk var extremt låg och vi inte hade kameror. Vi var tvungna att lita på hörsägen. Men nu är det någon som ser eller hör gud på samma sätt som tidigare. Konstigt.

 

Jag ser ett samband mellan uteblivna Ufon och en frånvarande gud. Ufon, gud och spöken stammar från samma delar i vår hjärna (tror jag). Det är spännande. Vi gillar sagor och det som händer med vår fantasi. Vi vill tro. Få mening och hopp i tillvaron. Kan det vara så att vi har ett underliggande behov av att tro att livet är större än individen? Varför har inte jag ett behov av att känna så?

 

Vad är det för fel på mig? Varför ser jag inte ufon, spöken eller gud? Min fantasi är det inte något fel på. Så varför händer inget övernaturligt mig? Har sagt det tidigare. Gud borde skaffa sig en hemsida. Fantastisk genomslagskraft. Det skulle ta död på alla felaktiga religioner. En gång för alla. Och borde det inte ligga i den kristna gudens intresse att få ett slut på alla andra gudar då han kräver att man inte ska ha en annan gud jämte han? Hans frånvaro är fullkomligt ologisk ifall han nu kommer ihåg vad han själv sagt.

 

Hans frånvaro kan bara tolkas som att han inte existerar. Därför är det mer troligt att en annan religion i världen är den sanna religionen.

 

Richard Dawkins sa en smart sak. 'Alla troende är ateister". Med det menar han att alla troende är så övertygade om att just deras gud är den sanna, och då avvisar och förkastar de alla andra gudar i världen som andra troende tror på. I och med det är de ateister som förnekar alla andra gudar. Ganska lustig ekvation det där.

 

Hur kan de vara så säkra? Och troende är lika säkra i alla läger?!? Låt mig skratta.

 

Christopher Hitchens har även han sagt smarta saker. En fråga han ofta ställde till åhörarna då han debatterade och fortfaranade var i liv var: Om en person på en buss pratar högt och brett om att han hör gud och talar till gud. Sätter du dig då bredvid personen eller tar du en annan plats?

Sannolikt försöker man ta ett säte en bit ifrån personen. Men varför? Misstänkt psykisk obalans? Hade det varit för ett antal hundra år sedan och personen var en bildad individ hade folk agerat annorlunda. Men inte nu. Vad säger det om religion och trovärdighet?

 

Samma sak gäller om nån har sett ett ufo och ska snacka om det på bussen. -Eh ta ditt skitsnack och håll käften. Sen tänker nog de flesta att det är för jävligt att psykvården har för lite resurser. -Den där psykvårdsreformen i början av 90-talet var inte bra. Sådana människor ska inte behöva vara ute bland folk och vi ska inte behöva ha dem nära oss. Usch, farligt.

 

Vad har vi, biljoners biljoner av stjärnor ute i rymden? Det borde finns liv där ute. Det är logiskt. "The truth is out there".