SkalmanAl

Alla vet att vi människor är olika. Du och jag. Vi ser olika ut. Vi talar olika och uttrycker oss på olika sätt i skrift. Vi hanterar situationer olika och våra bästa sidor är individuella. Likaså våra sämsta. Tur är väl det, för man skulle aldrig orka leva med enbart människor som är lika en själv. Kill kill kill!

Jag minns en lustig händelse som inträffade för kanske tre år sedan. Min hemdator krashade. Irriterande såklart. Inte heller hade jag haft förnuft till att regelbundet säkerkopiera innehållet. Jag förlorade säkert 70 % av de kort jag lagrat på datorn. De flesta av korten hade tagits under ett förhållande med flickvännen jag hade ett tag innan. Förhållandet tog slut kanske 2 år innan datorkraschen.

Så vad gör man då? Mina tankebanor gick såhär; Dator trasig ->kort förlorade ->går de att återfå? ->ja, om jag kontaktar mitt ex. ->Hon har ju samma kort ifrån resor och dylikt ->jag skriver mail till henne och ber om kopior.

Eftersom det tvååriga förhållandet tog slut, så var relationen inte tiptop mot slutet. Men vi var inte på ond fot med varandra. Inte på något sätt. Eller, inte vad jag vet i alla fall. Vi hade dessutom sprungit på varandra ett par gånger under årens lopp. Allt var då gott. Dessutom hade jag hört att exet (E) hittat en ny relation och just fått barn.

Jag sänder iväg mitt mail med en väldigt sparsam sammanfattning om mitt liv. Vi pratar kanske två eller tre rader om mig. Eftersom Anders, E's kille hon hade innan mig, som jag hade kontakt med, berättat att E fått barn, gratulerar jag till sonen. Anders står för övrigt bakom mitt företags grafiska profil. Bra jobbat Anders!

Därefter berättar jag om missödet med datorn. Jag frågar ifall hon har möjlighet att sända mig kopior på gemensamma kort. Min ton i mailet är hjärtlig men kanske något reserverad då jag inte vill göra ett för stort intrång. Jag avslutar med att skriva "Kram" plus mitt namn.

So far so good.

Svaret kommer. -Oh vad kul med en uppdatering om E's liv -tänkte jag. Jag satte igång att läsa svaret. Lite sammanfattat löd det som följer:
-Hälsning ->bekräftar son och sambo ->berättar att även hennes dator krashat ->inga kort finns kvar ->vi får minnas i våra huvuden... Än så länge så är det ett fullkommligt acceptablet svar ifrån en gammal relation. Sen kommer avslutningen. Mailet avslutas med: -Hälsn E

Jahopp, inte ens "Hälsningar" utskrivet. En förkortning får man. Själv så skrev jag "Kram". Kram kanske känns för personligt då hon har barn och sambo. Jag kan köpa det. MEN ett avhugget "Hälsningar"?? WTF!! En besparing på 4 bokstäver??? Jag skrev inte tillbaka.

Jag har haft mycket roligt åt just den avslutningen. Den är klassisk.

En kollega till mig hade problem med en kund. Det blev en utdragen diskussion. Till slut fick jag ta över ärendet. Ärendets karaktär gjorde att all korrespondens skedde per epost. Vi hade svårt att nå en lösning. Efter en månads försök nådde vi en överenskommelse som båda parter kunde leva med. Det var skönt. Under processen var den kvinnliga motparten väldigt formell och professionell. Hennes arbetsgivare har en stenhård förhandlare i henne. Endast formaliteter återstod sedan.

Både hon och jag avslutade våra mail med "Hälsningar + namn". Men nu när vi skakat hand och överenskommelsen var gjord, ja då övergick hon till den klassiska avslutningen "Hälsn + namn". Det är ju bara för roligt. Lustigt i sammanhanget är att även hennes namn börjar på bokstaven E.


Hälsn
SkalmanAl






Jag har lärt mig läxan...

Att kommunicera via sms eller mail kan ibland bli så fel. Man missar melodi och ansiktsuttryck. Det är en stor del av språket. Uppsidan är visserligen att kommunikationen ibland kan gå åt ett håll man först inte tänkt sig.

 

För en tid sedan hade en lustig sms-konversation med Richard. Den är så fin så att jag måste dela med mig.

 

R:

Tjena kompis. Såg att du ringde, är på jobbet i ca en timme till. Har du lust att lira tennis en timme ikväll månne?

Ska jag kolla om det finns ngn tid? Hör av dig. Kram

 

A:

Hej hej, Det skulle vara mkt roligt. Nu e jag sjuk. Blir så trött alltså. Men nästa gång.

Är redan hemma och vilar. Kram

 

R:

Oj shit vad tråkigt. Vad är det för symptom? Jag var risig förra veckan. Tjock i halsen, orkeslös mm

 

A:

Analklåda och aptitlöshet.

 

R:

Hahahaha, oj. Har  du och XX tröttnat på sexet? Provar ni nya grejjer nu?

 

A:

Jag och XX haha. Ja, min analklåda kan vara en produkt av en icke tillbörlig aktivitet för mitt rektum.

Vet dock inte vart jag ska härleda aptitlösheten till…

 

R:

Seriöst, har du analklåda?

 

A:

Haha haha Nej! Tror du jag är hemma tidigare från jobbet på grund av analklåda? Idiot.

Du, jag kan inte lira tennis idag. Jag har analklåda.

 

R:

Men för bövelen!! Vad är du för sjuk då?

 

A:

Halsont och trött.

 

 

Sen avslutar Richard med att säga att han ringer lite senare för att kolla läget. Han ringer inte.

”XX” är en f.d. flickvän.

Idag efter jobbet blir det tennis.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det svenska tennisundret med alla stora spelare som Stefan Edberg, Mats Wilander, Pernfors, Borg, Järryd m fl är för länge sedan över. Den epoken är för evigt förbi. På senare år har spelare som Jonas Björkman, Thomas Johansson, Magnus Norman, Pim-Pim, Thomas Enqvist och vår dagsaktuella toppspelare Robin Söderling presterat väldigt bra bland världseliten. Alla fina och friska grabbar.

Av en händelse sitter jag med en person. En av det motsatta könet. Robin Söderling dyker upp på bild. Något i mig säger att det nu är ett perfekt tillfälle för att skoja lite. Jag säger att Söderling har Downs syndrom. Det är ju så dumt så att det kan gå hem. Personen tittar säkert på Söderling i hela 4 sekunder. Iaktagande. Jag tittar på henne under hela förloppet. Hon vet mycket väl vem Söderling är.

Jag verkligen ser hur hon processar informationen. -Stämmer det? Men hur kan han vara så duktig på tennis? Ja det kanske är möjligt? Nä, det är ju jättekonstigt. De med Downs syndrom är ju inte så smidiga. Rultiga. Han ser visserligen kanske lite konstig ut. Nej, men vad märkligt.

Ja, ungefär så ser det ut som att hon tänker. Tyvärr ger jag ifrån mig avslöjade information. Leken är över.

Robin Söderling är nu rankad 5:a i världen. Bara det är en ofantligt bra prestation. Jag vet inte hur högt rankad den bästa tennisspelaren med downs syndrom ligger. Troligtvis inte högt alls.




Spelar Franska öppna just nu. Hejja!

Ett ämne kom upp idag på jobbet. Visserligen var det jag som tog upp det. Tv-serier. Jag är svag för bra tv-serier. Tv är inte så mycket för mig längre. Men att ladda ner tv-serier däremot, det är ett riktigt trevligt nöje. Anledningen till att jag tog upp ämnet var för att mina serier håller på att sina. Jag står mer eller mindre tom just nu.

Förra säsongen följde jag kanske 7-8 serier. Satt och laddade ner på sändningsdagarna. Bra serier var det också. Men nu, den här säsongen har något hänt. Har bara en eller två serier jag följer. Hur kan fallet bli så stort? Kan väl inte vara så att bra serier har slutat att produceras? Knappast. Jag har bara inte upptäckt dem.

Det var därför jag tog upp ämnet på jobbet. För att få uppslag om bra serier. En kollega har koll. Fick en del bra tips av henne. En serie passerade mitt filter. Tack för den. Nästa steg till att öka på tv-underhållningen var att ställa frågan på Facebook. Då hade jag ingen aning om att frågan skulle väcka ett sånt stort gensvar.

Tv-serier verkar vara något som många vill tycka till om. Många har sina favoriter som de vill promota. Jag är likadan. Bra serie måste spridas. Fick kanske ett tiotal tips. Många av dem hade jag ju såklart sett. Ytterligare en till serie plockades ifrån FB-förslagen.

Jag lyckades alltså på en dag fördubbla mitt serie-tittande. Det låter kanske mycket, men det är ingen fara. Jag ska nog kunna dubbla tiden ett par gånger till innan mitt bloggande är i fara.

Så vilken tv-serie ska man klassas som tidernas bästa? Jag vet vilken jag håller högst.

Egentligen är serien "Profit" överlägset bäst. Tyvärr är det bara jag och S1 som sett den i hela sverige. Den exkluderas således. www.imdb.com/title/tt0115323/



Nord och Syd har allt -förutom science fiction

Jahopp, då har man som sagt köpt sin första bil. Hur har jag klarat mig alla dessa år? Ofattbart. Det gick fort att bli beroende. Alla dessa nya vanor jag skaffat mig. Kände mig till exempel tvungen att åka till Ikea enkom för att köpa en korv med bröd. 4 spänn. Billigt.

Den 3 maj plockades bilen ut. Direkt ifrån fabrik. Skinande ren. Det var en skön känsla. Den 4 maj körde jag in i en vägg vid garageuppfarten. Bilen fick sig en ganska stor skada på förarsidan. Det kändes inte alls bra. Var deppig hela kvällen. Nu är jag försiktigare.

Den 6 maj parkerade jag på parkeringen utanför Salkhallen. Det gick helt utan problem. Däremot missade jag helt att man måste lösa parkeringsbiljett. Jag tänkte inte på det helt enkelt. Min första p-bot satt på vindrutan då jag kom tillbaka. Min andra p-bot egentligen. Den första lyckades jag få då jag hyrt en bil i somras och ställt den på gatan utanför mig. Perfekt, inte en enda bil stod på gatan. När något ser ut att vara för bra för att vara sant, ja då är det för bra för att vara sant. Upptäckte en fin p-bot på rutan efterföljande morgon. 

Fredagen den 13 maj var en stor dag. Farmor fyllde år. Hela 90 år. Där är vi allihopa och firar henne. Utanför sker en olycka. En bil får sladd och kör in i min bil. Jag blir varse om händelsen då jag ska iväg och ser två lappar på min bil. En ifrån föraren och en annan ifrån ett vittne. Det stod bilar både framför och bakom min. Men med min flyt så drabbades bara jag. Jag kände en viss uppgivenhet just då. Inte ilska, irritation eller sorg. Nä, bara uppgivenhet. Ännu en snurra till försäkringsbolgat och skadebesiktningen. Borde knappa in dem på speed dial. Suck.

Idag den 19 maj lämnade jag in bilen på reperation. På tio dagar har jag alltså kört in i en betongvägg. Mitt fel. Fått en p-bot. Mitt fel. Blivit påkörd i parkerat tillstånd. Inte mitt fel. Jag måste vara en drömkund för verkstaden.

Att vara helförsäkrad verkar vara en god idé. Speciellt för mig.




Hel och ren. 1 dag gammal.



Ren men inte hel. 2 dagar gammal.

Jag märker att mina kära Sofior dyker upp med jämna mellanrum. Både i mitt liv och här. För att få lite klarhet så ska jag försöka bena ut vilka dessa trevliga tjejer är. De är alltså två Sofior som står mig väldigt nära.

De känner inte varandra. De är ungeför i samma ålder. Ett par år yngre än jag. Båda har efternamn som börjar med ett C. Jag har haft båda som nära vänner i över 10 år. De är mina äldsta tjejkompisar. Fast egentligen så började våra relationer på olika klubbar. Vi träffades och blev ihop. Den ena under en lång tid, och den andra en kortare tid. Den ena träffade jag på det gamla stället Heaven. Numera Casino Cosmopol. Och den andra på Collage.

När man umgås med vänner och bekanta så underlättar det alltid ifall man kan benämna folk med olika namn. Det är här problemet dyker upp. I samma veva träffar även min vän Andreas en Sofia. Vem är vem och vem fan pratar vi om? Snurrigt. För att underlätta satte vi helt enkelt en numrering på Sofiorna. En kronologisk numrering. S1, S2 och S3.

Mina Sofior, S1 och S3, hänger fortfarande med. De kommer hänga med. S2 däremot är borta ur leken. Kärt barn har många namn. En bokstavs- samt sifferkombination kanske inte är så charmigt. Men nu vet man i alla fall vem man pratar om.

Jag uppskattar mina S.

Vilken fantastisk upplevelse konserten var. Att få se SADE efter så många års lyssnande var helt otroligt. Jag fick multipla rysningar. Så stort.

Dagen efter, fick jag reda på, eller blev påmind om, att jag visst introducerat båda mina Sofia C:or till SADE. Jag hade glömt det. Använde samma taktik på båda. Musik på. Sen mys. Det var för övrigt den ena Sofia C som påminde.

Inför förra inlägget hade jag visst glömt att jag köpt ett av Sade's album (Lovers rock) samma dag som lanseringen. År 2000 var det. Jag jobbade då i Bromma och plockade upp skivan på lunchen. klantigt nog så glömde jag skivan på bussätet när jag skulle kliva av. Irriterande. Hade inget annat val än att köpa en till skiva direkt efter jobbet. Hoppas bara att personen som hittade skivan uppskattade musiken.

Kanske fick jag över även den personen?





Min borttappade skiva. Titelspår "By Your Side"

Då var det dags för konsert igen. Så som jag har längtat. Började lyssna på SADE -94. Den första låten jag hörde med SADE var "No ordinary love". Visserligen hade hon släppt ett par väldigt bra skivor på mitten av 80-talet, men de hade gått mig förbi.

På den tiden var man ju ganska fattig. Gick inte att spontanköpa grejer. Att köpa en CD-skiva krävde ett noga övervägande. Lyckligtvis hade min polares, Jacob, syster skivan som jag fick låna för inlyssning. Fastnade direkt. Så det blev att åka till till åhlens eller Mega för att köpa. Ett väldigt bra köp. Perfekt hångelmusik dessutom. Det var väl så jag fick Sofia (S1) att fastna för Sade.

Imorgon spelar SADE i Globen. Ska bli riktigt kul att höra henne. Tror inte att hon har spelat i sverige. Definitivt inte de senaste 20 åren. Men imorgon ska vi dit. Jag och Sofia. Har faktiskt mitt första konsertminne tillsammans med Sofia också. Då var det var Lauren Hill. Märkligt att man kan minnas saker så starkt även fast det var över tio år sen. Konserten var magisk. Hade dessutom en fantastisk närkontakt med sångerskan "Emilia" (a big big world) under konserten. Emilia skulle passera mig. Det var trångt. Hon passerade med sitt ass mot min framsida. -En gång till tack.



Nr 1 -SADE


Alla verkar ha någon person de liknar mer eller mindre. Det händer inte så ofta att någon tycker jag liknar nån. Är faktiskt lite trist. Man är för unik helt enkelt. Men nu har det hänt. Inte bara en gång, utan ett antal gånger. Tror det är 5 personer som sagt samma sak på mindre än två månader. Äntligen! Även jag ser ut som en annan människa.

Så vem är då denna skönhet? Jo, det är Eric Saade. Jag känner mig nu nästan tvingad till att rösta på honom på finalen. Kom igen lill-brorsan!



Nr 2. SAADE -Grymt flyt du har som liknar mig.

Efter tre långa månaders väntan kunde jag tillslut plocka ut min nya S60 r-design T5. Min första bil för övrigt. En fin maskin. Helgen ska spenderas i göteborg. Sunniva fyller år och ska få besök. I och med det här så pausar jag skrivandet fram tills söndag skulle jag tro.

På återseende.




En väldigt trevlig maskin

Vill man byta liv med någon människa om man fick chansen?

Tvingar man fram ett snabbt svar så kanske svaret blir jakande. Det finns ju så många häftiga, snygga, rika och framgångsrika människor där ute. Sant. Men vid en stunds fundering så kanske svaret inte blir lika självklart.

Jag hade ett par idoler när jag var liten. J-O Waldner och Stefan Edberg. Hade jag fått chansen att byta liv med dem när jag var 13, ja då hade jag nog inte tvekat en sekund. Valet är långt ifrån lika självklart idag. Troligtvis kommer J-O och Edberg lämna ett bra mycket större avtryck i historieböckerna än jag. Hög sannolikhet på det.

Det blir dessutom svårt att komma upp i Edbergs förmögenhet. Edberg har varit gift med samma kvinna i bra många år. Han har en fin karriär. Inte så mycket som ser dåligt ut om man listar för- och nackdelar. J-O däremot, han har fler poster på minussidan. Tidigare spelmissbruk, ständigt singel, och nu har han visst slarvat bort fjolårets SM-pokal som ska vandra runt. Läste att nån tycker det är fantastiskt att han inte slarvat bort fler. Jag håller med.

Vi började prata om världens rikaste personer på jobbet. Ingvar Kamprad har halkat ner till plats 11 på listan över världens rikaste. Han tappade visst 6-7 placeringar på 1 år. Med 23 miljarder dollar kan man vara bra nöjd med sin karriär. Det är svårslaget. 10 personer slår honom för tillfället. 10 av hur många miljarder då? 7 miljarder människor? Sannolikheten att lyckas lika bra som Kamprad rent ekonomiskt är alltså 1 på 1 miljard. Cirka. Imponerande. Riktigt svårslaget.

Vi svenskar har visst en edge emot resten av världen till att lyckas tjäna sjukligt mycket pengar. H&Ms ägare Stefan Persson ligger på plats 13 eller något liknande. Putsar man till matematiken, så har man som svensk bättre odds än resten av världen till att hamna på top 10. Eftersom vi har två personer kring top 10 och vi är 9 miljoner invånadre så borde chansen vara kring 1 på 4,5 miljoner? Norge må vinna över oss i hockey-VM, men det det här är extremt svårslaget.

Så vart går gränsen, när blir priset för högt för att sälja sig? Alla verkar vilja ha mer pengar för att kunna förverkliga sig själva och skapa trygghet för efterlevande. Men till vilket pris då?

Ställs man inför valet att få alla Ingvar Kamprads pengar, skulle man då ta det? Såklart. Men vänta nu. Allt har ett pris. I gengäld måste du även ta över hans ålder. Kamprad är 85 år. Ungdomen är förbi. Även medelåldern är förbi. Jag skulle även vilja säga att hans gyllene år börjar sina. Men å andra sidan sätt så kan man göra mycket gott för 23 miljarder dollar. Skänka till välgörenhet? Det låter bra för många. Eller göra som Al Pacino i "En kvinnas doft" och leva ut sina drömmar en sista gång?

Det finns inte en chans i världen att jag skulle gå med på det bytet. Spelar ingen roll om jag kan göra mycket gott för alla hans "mina" pengar. Jag är på tok för egoistisk. Ja, det är egoism det handlar om. Vem vill förlora 50-60 år av livet för 23 miljarder dollar? Inte jag. Du?

Yngst på listan är ett par herrar kring 53-55 år. Bill Gates är en av dem. Han är 30 år yngre än Kamprad. Gates har dubbelt så mycket pengar som Kamprad. Skulle man göra bytet med honom då? Jag får 56 miljarder dollar men måste åldras till 55 år. Det är lite svårare faktiskt. Mer intressant helt klart. Då har man kanske trettio är kvar att leva. Fast vill jag förlora alla åren fram dit?

Priset är inte värt det. Inte vad jag kan känna nu i alla fall. Kanske tänker jag annorlunda när jag själv är 55 år. Jag får göra ett blogginlägg då. Påminn mig.

Nu vore det ju trevligt ifall Kamprad fick för sig att skänka sin förmögenhet till mig. Utan motkrav. Fast oddsen på det är nog högre än vad Bill Gates kan formulera med hela sin datorpark.

En annan intressant fråga är ifall Ingvar Kamprad skulle byta bort sin förmögenhet för att ta över mitt liv? Det är en svår fråga. För Kamprad har gjort sig odödlig. Hans namn kommer för alltid leva kvar. Är hans arv viktigare än att få ungdomen/livet  tillbaka? Är priset för högt för honom?

Skulle jag då byta liv med J-O eller Edberg? Nej, jag trivs för bra med mitt liv. Däremot skulle jag vilja festa med J-O en vecka i sommar. Det skulle vara kul. Fan att jag inte är Tomas Brolin. Då hade jag garanterat fått festa ihop med J-O.






Har man 130 miljarder kronor så kan man unna sig en korv eller två