Det snöade
29 mars, och snön föll. Jag trodde tiden för snö var över. Snöflingorna kom tillbaka. Stora snöflingor mitt på dagen. Jag kom då att tänka på hur mycket vackrare man tycker att stora snöflingor är. För de är vackrare. Det slog mig då att det mesta upplevs som bättre i större format. Inte bara snöflingor.
Ligger det i oss att uppskatta stora ting mer? Varför är det så? Det spelar ingen roll vad det gäller. Större är bättre. De flesta vill ha ett stort boende. Sällan man hör nån vars drömboende är en etta i tensta. En stor och dyr bil framför en puttrande Trabant. En stor tv? Dyrt är visst också mer uppskattat. Dyrt och stort. Verkar vara världsligt.
Folk gillar att besöka Eiffeltornet. Det är både stort och högt. Grand canyon drar folk. Stort och mäktigt såklart. Slott är populära. De är stora och fascinerande. Pyramiderna drar nog mer folk nu än om de skulle vara 2 meter höga. Ett stort hav talar till oss mer än en liten vattenpöl.
En stor diamant framför en liten? Ja tack! En stor kopp te framför en hutt? Tjo, hellre det faktiskt. Eller ett stort hjärta framför ett litet? Absolut. Stora hjärtan vill man ha omkring sig. Den stora kärleken är underbar. Vem tar små kärlekar framför den stora? För någon vecka sen var månen visst rekordstor sett ifrån jorden. Antar att månen inte svällt helt plötsligt... Det skrevs om månen. Om hur stor den var. Jag missade den. Mitt intresse var inte stort nog.
Små människor ska också vara stora. Har du hört frasen "Men guuud vad stor du har blivit!"? Alltså, inte nu när du är stor, utan när du var liten. Du växte. Det var positivt. Nu tar man ett sådant påstående som en ren förolämpning. Vaddå stor? Då kanske man tänker: -Jag ska vara en större människa och inte svara med samma mynt.
Appropå mynt. Pengar gillar vi i stora mått. Fan, hela vårt system bygger på strävan efter storkovan. Ju mer dessto bättre är vi. Mer lyckade. Inte undra på att alla jagar deg. Alla vill tjäna större pengar. Mer i lön, större skattesänkning, större saldo och en större buffert.
Tro inte att jag är emot systemet. Nej nej, jag älskar det. Inget system är felfritt. Men hur skulle världen se ut om vi ville vara små i allt? Ingen kung skulle kriga för ett större rike. Ingen stormakt. Bara små ettriga stater. Inget företag skulle vilja växa. Ingen religion skulle vilja vinna fler anhängare. Det är i för sig en fin tanke. Många liv skulle ha besparats. Storleken har betydelse.
Hur kul skulle det vara att kolla på bodybuilding? Vem kollar på bodybuilding? Inte jag. De är för stora.
För några månader zappade jag fram till en film. Kommer inte ihåg filmens namn eller vilka som spelade med. Däremot fastnade jag mitt i en galet skön scen.
Person 1) -Look at them. Don't the English ever enjoy themself?
Person 2) -Well, ...it is a funeral.
En av de få små saker jag spontant kom på att jag gillar/gillade, är
Tv-serien "Det lilla huset på prärien".
Ligger det i oss att uppskatta stora ting mer? Varför är det så? Det spelar ingen roll vad det gäller. Större är bättre. De flesta vill ha ett stort boende. Sällan man hör nån vars drömboende är en etta i tensta. En stor och dyr bil framför en puttrande Trabant. En stor tv? Dyrt är visst också mer uppskattat. Dyrt och stort. Verkar vara världsligt.
Folk gillar att besöka Eiffeltornet. Det är både stort och högt. Grand canyon drar folk. Stort och mäktigt såklart. Slott är populära. De är stora och fascinerande. Pyramiderna drar nog mer folk nu än om de skulle vara 2 meter höga. Ett stort hav talar till oss mer än en liten vattenpöl.
En stor diamant framför en liten? Ja tack! En stor kopp te framför en hutt? Tjo, hellre det faktiskt. Eller ett stort hjärta framför ett litet? Absolut. Stora hjärtan vill man ha omkring sig. Den stora kärleken är underbar. Vem tar små kärlekar framför den stora? För någon vecka sen var månen visst rekordstor sett ifrån jorden. Antar att månen inte svällt helt plötsligt... Det skrevs om månen. Om hur stor den var. Jag missade den. Mitt intresse var inte stort nog.
Små människor ska också vara stora. Har du hört frasen "Men guuud vad stor du har blivit!"? Alltså, inte nu när du är stor, utan när du var liten. Du växte. Det var positivt. Nu tar man ett sådant påstående som en ren förolämpning. Vaddå stor? Då kanske man tänker: -Jag ska vara en större människa och inte svara med samma mynt.
Appropå mynt. Pengar gillar vi i stora mått. Fan, hela vårt system bygger på strävan efter storkovan. Ju mer dessto bättre är vi. Mer lyckade. Inte undra på att alla jagar deg. Alla vill tjäna större pengar. Mer i lön, större skattesänkning, större saldo och en större buffert.
Tro inte att jag är emot systemet. Nej nej, jag älskar det. Inget system är felfritt. Men hur skulle världen se ut om vi ville vara små i allt? Ingen kung skulle kriga för ett större rike. Ingen stormakt. Bara små ettriga stater. Inget företag skulle vilja växa. Ingen religion skulle vilja vinna fler anhängare. Det är i för sig en fin tanke. Många liv skulle ha besparats. Storleken har betydelse.
Hur kul skulle det vara att kolla på bodybuilding? Vem kollar på bodybuilding? Inte jag. De är för stora.
För några månader zappade jag fram till en film. Kommer inte ihåg filmens namn eller vilka som spelade med. Däremot fastnade jag mitt i en galet skön scen.
Person 1) -Look at them. Don't the English ever enjoy themself?
Person 2) -Well, ...it is a funeral.
En av de få små saker jag spontant kom på att jag gillar/gillade, är
Tv-serien "Det lilla huset på prärien".
Filantropen kommer hem
Nu är den enda personen jag gett pengar till för att hjälpa andra människor i nöd hemma igen. Efter ett halvår kom Sunniva hem till slut ifrån sin långresa i Nord- och Sydamerika. Jag skrev om henne och min handling i inlägget:
http://skalmanal.blogg.se/2011/february/petflaskor.html
Måste vara skönt att få komma iväg en sån lång tid. Att bara släppa allt här hemma och upptäcka nya saker utan alla krav man har hemma i sverige. Vilken lyx att ta sig den friheten. Och vad lärorikt med alla möten en sådan resa ger. Man hamnar så lätt i cirklar här hemma... Allt man gör idag, gör man för morgondagen. Men när väl morgondagen kommer så ser man inte det, utan man fortsätter att jobba för framtiden. Vare sig det handlar om pengar eller gärningar. Man blickar framåt, men man ser sällan till att uppmärksamma nuet.
Hur blir man bättre på att ta vara på nuet egentligen? Kan man det, och vad handlar det isåfall om? Är det att resa, läsa böcker, förverkliga sig själv, se och lyssna på sina nära och kära bättre? För inte kan det vara så enkelt som att sluta jobba och packa en ryggsäck som man glider världen runt med? Hur lever man i "nuet"?
I fredags var jag inbjuden till Sunnivas "Välkommen-hem-middag". Jag känner inte så många av hennes vänner, och ännu färre av hennes mors vänner, vilka också var där. Hur som helst kom jag dit. Lite lagom sen. Inte sist dock. Ett par slöt upp efter mig. Skönt. Det var en väldigt trevlig skara människor. Vi åt och pratade. Stillsamt. Hela kvällen var precis det jag behövde. Sunnivas mor har en sådan fin och varm framtoning. Inte undra på att det smittat av sig till hennes dotter.
Tänk att de bästa upplevelserna kommer då man minst anar det. Det var otippat.
http://skalmanal.blogg.se/2011/february/petflaskor.html
Måste vara skönt att få komma iväg en sån lång tid. Att bara släppa allt här hemma och upptäcka nya saker utan alla krav man har hemma i sverige. Vilken lyx att ta sig den friheten. Och vad lärorikt med alla möten en sådan resa ger. Man hamnar så lätt i cirklar här hemma... Allt man gör idag, gör man för morgondagen. Men när väl morgondagen kommer så ser man inte det, utan man fortsätter att jobba för framtiden. Vare sig det handlar om pengar eller gärningar. Man blickar framåt, men man ser sällan till att uppmärksamma nuet.
Hur blir man bättre på att ta vara på nuet egentligen? Kan man det, och vad handlar det isåfall om? Är det att resa, läsa böcker, förverkliga sig själv, se och lyssna på sina nära och kära bättre? För inte kan det vara så enkelt som att sluta jobba och packa en ryggsäck som man glider världen runt med? Hur lever man i "nuet"?
I fredags var jag inbjuden till Sunnivas "Välkommen-hem-middag". Jag känner inte så många av hennes vänner, och ännu färre av hennes mors vänner, vilka också var där. Hur som helst kom jag dit. Lite lagom sen. Inte sist dock. Ett par slöt upp efter mig. Skönt. Det var en väldigt trevlig skara människor. Vi åt och pratade. Stillsamt. Hela kvällen var precis det jag behövde. Sunnivas mor har en sådan fin och varm framtoning. Inte undra på att det smittat av sig till hennes dotter.
Tänk att de bästa upplevelserna kommer då man minst anar det. Det var otippat.
Känner mig vilsen
För en tid sedan fick jag en inbjudan till en tillställning. Ett vernissage. Salongen jag klipper mig på, Mikas KoivistoKarlsson, som för övrigt har ett alldeles för långt namn, bjöd in till vernissaget. Utställningen med fotografier skulle äga rum i salongen. Två kvarter ifrån mig. Så vad gör man med inbjudan? Antingen kastar man den eller så OSA:r man sitt deltagade.
Jag har varit på en fotoutställning tidigare. Det var för några år sedan då David Lachapelle ställde ut i Nacka. Visste inte så mycket om honom mer än att han fotade koola och laddade bilder på kändisar. Nu hänger ett av hans alster inramat över sängen i sovrummet. Det är ett bra betyg för Lachapelle.
Eftersom det ändå gått 4 år sedan den senaste fotoutställnigen var det nog hög tid för att acceptera inbjudan till salongens vernissage. Sagt och gjort. Jag anmälde mig + 1.
Jag och min +1 kommer dit. Den första vi ser är min frisör. Han välkomnar oss. Visar vart vin och öl står. Givetvis saknades tilltugg. Folket där, modeller, frisörer och en del kunder, äter visst inte. Det är vår, och då stryps kaloriintaget inför sommaren. Kanske blir det roligare med endast alkohol. Var det möjligtvis tanken? Det kan omöjligt vara så att de inte har råd med mat med tanke på vad man betalar för deras tid. Visserligen har min frisör sköna händer vid schamponeringen. Så det är värt varje öre.
Vi greppar ett glas rosé. Känner oss omedelbart som aliens. Det här är inte vår arena. Inte för någon av oss. På väggarna hänger nu nya svartvita headshots på tjejer å deras frisyrer. Stora jävla kort. Visst, de var fina. Men jaha? Och nu då? Vad gör man om man inte är branschfolk? Prata hårmode kommande säsong? Prata klippteknik? Prata med modellerna som var där? Vem fan är vanlig kund såsom jag? Gick inte att identifiera. Skulle kännas obekvämt att knata fram till någon och fråga exempelvis -Brukar du klippa dig här? -Får jag bjuda dig på en toning?
Nä, det var ett konstigt forum för en mediamänniska och för mig att hänga på. Efter att vi kollat på de 10-15 fotona stod vi och pratade med varandra i kanske en halvtimme. Det var visserligen väldigt trevligt. Det är det alltid. Några kom fram. Folk ifrån salongen. Vi blev iaktagna. Vi iaktog. Vi drog.
Nästa gång jag har vägarna förbi en fotoutställning är det stor chans att Sofia får följa med igen. Det har blivit en trevlig tradition. Undrar om Sofia varit på fler fotoutställningar utan mig på de här fyra åren?
Jag är varken blond eller har gropig haka
(Kort ifrån Mikas KoivistoKarlsson)
Jag har varit på en fotoutställning tidigare. Det var för några år sedan då David Lachapelle ställde ut i Nacka. Visste inte så mycket om honom mer än att han fotade koola och laddade bilder på kändisar. Nu hänger ett av hans alster inramat över sängen i sovrummet. Det är ett bra betyg för Lachapelle.
Eftersom det ändå gått 4 år sedan den senaste fotoutställnigen var det nog hög tid för att acceptera inbjudan till salongens vernissage. Sagt och gjort. Jag anmälde mig + 1.
Jag och min +1 kommer dit. Den första vi ser är min frisör. Han välkomnar oss. Visar vart vin och öl står. Givetvis saknades tilltugg. Folket där, modeller, frisörer och en del kunder, äter visst inte. Det är vår, och då stryps kaloriintaget inför sommaren. Kanske blir det roligare med endast alkohol. Var det möjligtvis tanken? Det kan omöjligt vara så att de inte har råd med mat med tanke på vad man betalar för deras tid. Visserligen har min frisör sköna händer vid schamponeringen. Så det är värt varje öre.
Vi greppar ett glas rosé. Känner oss omedelbart som aliens. Det här är inte vår arena. Inte för någon av oss. På väggarna hänger nu nya svartvita headshots på tjejer å deras frisyrer. Stora jävla kort. Visst, de var fina. Men jaha? Och nu då? Vad gör man om man inte är branschfolk? Prata hårmode kommande säsong? Prata klippteknik? Prata med modellerna som var där? Vem fan är vanlig kund såsom jag? Gick inte att identifiera. Skulle kännas obekvämt att knata fram till någon och fråga exempelvis -Brukar du klippa dig här? -Får jag bjuda dig på en toning?
Nä, det var ett konstigt forum för en mediamänniska och för mig att hänga på. Efter att vi kollat på de 10-15 fotona stod vi och pratade med varandra i kanske en halvtimme. Det var visserligen väldigt trevligt. Det är det alltid. Några kom fram. Folk ifrån salongen. Vi blev iaktagna. Vi iaktog. Vi drog.
Nästa gång jag har vägarna förbi en fotoutställning är det stor chans att Sofia får följa med igen. Det har blivit en trevlig tradition. Undrar om Sofia varit på fler fotoutställningar utan mig på de här fyra åren?
Jag är varken blond eller har gropig haka
(Kort ifrån Mikas KoivistoKarlsson)
Hittar sedlar, men får ingen
Är det bara jag som hittar sedlar på stan? Jag verkar vara expert på att nosa upp borttappade sedlar. Vid flera tillfällen har jag dessutom hittat sedlar flera gånger samma dag. Jag har en gåva. Tidigare skrev jag om den eventuellt nedsmittade 20-lappen på apoteket. Medvetet lät jag den ligga kvar för en studie.
Förra veckan hände samma sak. Jag var inne på konsum. Stod i kassan och såg en ihopvecklad 20kr-sedel ligga på golvet. Snabbt funderade jag på om jag skulle plocka upp den eller ej. Det som talade för, var att en 20kr-sedel ändå är värd 20 kr, vilket ger mig en 1 1/2 liters Cola light samt växel tillbaka. Det som talade emot var att jag var tvungen att böja mig ner och att folk i kön då skulle se detta. Det händer ganska ofta att jag plockar upp pengen. Men i det här fallet lät jag bli. Så jag packade ihop mina inköp och knatade ut ur butiken.
Väl ute på Sveavägen ser jag efter kanske 40 meter ytterligare en 20kr-sedel. En snabb analys gillar läget bättre och jag siktar in mig på pengen. Men fan, nån annan hinner upp den för mig. Oflyt. Jag som verkligen ville ha den.
Jag hade en riktigt bra dag när jag var kanske 20 år. Då hittade jag TVÅ st 500-lappar på en och samma dag. Vid olika tillfällen dessutom. Så hur gick det här till kan man undra? Så här var det. Den första 500-lappen kommer jag inte ihåg hur jag hittade. Det var väl på gatan någonstans i Älvsjö där jag då bodde. Jävligt glad blev jag. 500 kr räcker till många lightdrycker. Den andra femhundringen låg så fint och väntade på mig vid kassan på ett konditori i Älvsjö. Nån stackare hade troligtvis tappat den då de skulle betala. Men vad ska man göra? Lämna in den till personalen? -Här har ni. Köp fika för pengarna. (Dum idé)
Nä, jag tog femhundringen. Tusen kr totalt. Det var en bra dag... Jag gillar att spendera, så inte ett öre finns kvar av den skatten.
Nu hoppas jag att hitta lite större pengar. Kanske en väska full med sedlar. Det vore nåt. Vilken toppendag det skulle vara i så fall...
Förutom femhundringen kom jag ut med en sjukt god Butterkaka ifrån konditoriet.
Förra veckan hände samma sak. Jag var inne på konsum. Stod i kassan och såg en ihopvecklad 20kr-sedel ligga på golvet. Snabbt funderade jag på om jag skulle plocka upp den eller ej. Det som talade för, var att en 20kr-sedel ändå är värd 20 kr, vilket ger mig en 1 1/2 liters Cola light samt växel tillbaka. Det som talade emot var att jag var tvungen att böja mig ner och att folk i kön då skulle se detta. Det händer ganska ofta att jag plockar upp pengen. Men i det här fallet lät jag bli. Så jag packade ihop mina inköp och knatade ut ur butiken.
Väl ute på Sveavägen ser jag efter kanske 40 meter ytterligare en 20kr-sedel. En snabb analys gillar läget bättre och jag siktar in mig på pengen. Men fan, nån annan hinner upp den för mig. Oflyt. Jag som verkligen ville ha den.
Jag hade en riktigt bra dag när jag var kanske 20 år. Då hittade jag TVÅ st 500-lappar på en och samma dag. Vid olika tillfällen dessutom. Så hur gick det här till kan man undra? Så här var det. Den första 500-lappen kommer jag inte ihåg hur jag hittade. Det var väl på gatan någonstans i Älvsjö där jag då bodde. Jävligt glad blev jag. 500 kr räcker till många lightdrycker. Den andra femhundringen låg så fint och väntade på mig vid kassan på ett konditori i Älvsjö. Nån stackare hade troligtvis tappat den då de skulle betala. Men vad ska man göra? Lämna in den till personalen? -Här har ni. Köp fika för pengarna. (Dum idé)
Nä, jag tog femhundringen. Tusen kr totalt. Det var en bra dag... Jag gillar att spendera, så inte ett öre finns kvar av den skatten.
Nu hoppas jag att hitta lite större pengar. Kanske en väska full med sedlar. Det vore nåt. Vilken toppendag det skulle vara i så fall...
Förutom femhundringen kom jag ut med en sjukt god Butterkaka ifrån konditoriet.
Nu säljer jag mig
Jahopp, då har jag kommit till ett skede i mitt liv då jag sålt mig själv. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle behöva göra det. Min tanke har hela tiden varit att jag ska stå emot de stora företagen och deras önskan om att synas på min blogg. Men allt har sitt pris. Mitt pris är inte pengar. Det hade varit trevligt att få. Eller gåvor. Nä, mitt pris är mer dyrbart än så, nämligen en samvetsfråga gällande tjänster och gentjänster. Jag står i skuld.
Jag har tagit. Nu måste jag ge tillbaka. Jag tog inte enbart för min egen vinnings skull. Jag tog för att hjälpa en annan person och mig själv i samma svep. Min vardag ser lite ut så. Ju bättre jag hjälper andra, desto mer får jag tillbaka. Och i det här fallet var jag tvungen att be om hjälp i en Mac-fråga. För att jag inte ska förvirra mig själv eller nån annan så gällde det en VPN-anslutning. Mer detaljerat än så blir det inte. Jag är redan lost.
Så vart vänder jag mig för att få Mac-hjälp? Jo, till Olov på www.flygresor.se såklart. Hör av er till mig så ger jag er hans adress. Han fixar allt! Han är själv en van Mac-användare och utöver rollen som företagsledare även en grym programmerare. Vi har känt varandra sedan 1999. Vi hamnade på samma arbetsplats och har sedan dess fortsatt vår kontakt.
Ett par år efter 2005, då jag startade mitt företag, blev Olov erbjuden att driva www.flygresor.se tillsammans med grundaren Micke. Vii delade lokaler vid Hötorget i 2 år. För ett halvår sedan flyttade de ut. De växte ur kostymen helt enkelt.
Trots att flygresor.se nu inte delar lokal med oss, känner jag mig förföljd av dem. De är överallt. Deras trallvänliga radioreklam spelas non stop på starfm.se. Funderar på att byta kanal. Ännu bättre är deras tv-reklam som snart ska börjas sändas på kanal 5. Är man känslig bör man undvika reklamen. Gå på muggen eller koka dig en god kopp te under tiden. Känsliga personer ska inte klicka på länken!
http://www.youtube.com/watch?v=y7Pf1HFUCK4&feature=pyv&ad=8600492250&kw=flygresor.SE
Jag själv är en flitig användare av deras site, www.flygresor.se. Jag gillar enkelheten i deras prisjämförelse bland flygbolag och resebyråer. Inget skitsnack här. Den är riktigt bra. Hade det nu varit så att jag inte gillade deras produkt skulle jag troligtvis aldrig skriva om dem. Eller jo, kanske om jag fick ett presentkort på ett bra belopp. Men jag kan inte kräva det. Kissie och Blondinbella kan säkert. Mina läsare behöver först bli fler.
Deras trevligaste medarbetare på flygresor.se är Richie. Han sökte sig alltid mot skrevet.
Jag är lovad en läsk för det här inlägget.
Richie i egen hög person.
Jag har tagit. Nu måste jag ge tillbaka. Jag tog inte enbart för min egen vinnings skull. Jag tog för att hjälpa en annan person och mig själv i samma svep. Min vardag ser lite ut så. Ju bättre jag hjälper andra, desto mer får jag tillbaka. Och i det här fallet var jag tvungen att be om hjälp i en Mac-fråga. För att jag inte ska förvirra mig själv eller nån annan så gällde det en VPN-anslutning. Mer detaljerat än så blir det inte. Jag är redan lost.
Så vart vänder jag mig för att få Mac-hjälp? Jo, till Olov på www.flygresor.se såklart. Hör av er till mig så ger jag er hans adress. Han fixar allt! Han är själv en van Mac-användare och utöver rollen som företagsledare även en grym programmerare. Vi har känt varandra sedan 1999. Vi hamnade på samma arbetsplats och har sedan dess fortsatt vår kontakt.
Ett par år efter 2005, då jag startade mitt företag, blev Olov erbjuden att driva www.flygresor.se tillsammans med grundaren Micke. Vii delade lokaler vid Hötorget i 2 år. För ett halvår sedan flyttade de ut. De växte ur kostymen helt enkelt.
Trots att flygresor.se nu inte delar lokal med oss, känner jag mig förföljd av dem. De är överallt. Deras trallvänliga radioreklam spelas non stop på starfm.se. Funderar på att byta kanal. Ännu bättre är deras tv-reklam som snart ska börjas sändas på kanal 5. Är man känslig bör man undvika reklamen. Gå på muggen eller koka dig en god kopp te under tiden. Känsliga personer ska inte klicka på länken!
http://www.youtube.com/watch?v=y7Pf1HFUCK4&feature=pyv&ad=8600492250&kw=flygresor.SE
Jag själv är en flitig användare av deras site, www.flygresor.se. Jag gillar enkelheten i deras prisjämförelse bland flygbolag och resebyråer. Inget skitsnack här. Den är riktigt bra. Hade det nu varit så att jag inte gillade deras produkt skulle jag troligtvis aldrig skriva om dem. Eller jo, kanske om jag fick ett presentkort på ett bra belopp. Men jag kan inte kräva det. Kissie och Blondinbella kan säkert. Mina läsare behöver först bli fler.
Deras trevligaste medarbetare på flygresor.se är Richie. Han sökte sig alltid mot skrevet.
Jag är lovad en läsk för det här inlägget.
Richie i egen hög person.
Systembolaget och den gamla damen
Våra liv är fyllda med så många tillfälliga möten. Man vet aldrig vem man ska träffa eller om den personen kommer göra ett intryck. Vissa passerar förbi gåendes på gatan. Andra sitter bredvid dig på lunchrestaurangen eller står framför dig i kassan i en affär. Blickarna kanske möts. Sen ser man aldrig människan igen. Hur många liv passerar egentligen genom min väg varje dag? Kan det vara 100-tals? 1 000-tals?
Inte heller tänker jag på att de som passerar mig. Att även de har egna liv. Lika komplexa som mitt liv. Jag ser dem bara som statister i mitt universum. De existerar, men ändå inte. Att tänka i de här banorna är kostigt. För det betyder att även jag är en marginell figur i deras existens. Hur kan det vara så när jag själv är epicentrum i min värld? Obehagligt. Svårbegripligt.
Ibland så inte bara korsas våra vägar. Tillfälligheter, nöd eller fri vilja gör att vi integrerar. Möten sätter spår. Ytliga eller djupa. Ibland själsliga. Eller så har man redan glömt dem vid nästa andetag.
Min väg korsades av en äldre dam. Hon var elegant och varm. Kvinnan, som var kring 70 år, hade just fått hjälp i kassan på systembolaget. Hon stod nu bredvid och sorterade ihop sitt inköp. Väl framme vid kassan frågade kassören mig om legitimation. Jag är van vid att få visa id. Det händer nästan alltid. I ärlighetens namn suckar jag kanske lite för mig själv då det sker, men inser glatt att det är en positiv sak.
Damen som fortfarande står kvar tittar på mig och säger -Tänk vad härligt att behöva visa legitimation.
Så här i efterhand förstår jag vad damen egentligen menade. Tyvärr var jag så inne i min egna värld, så jag svarade artigt och spontant att jag ändå är över trettio år. Det var inte förrens jag var ute på gatan jag förstod vad hon menade. Att ungdomen är kort och övergående. Att man ska vara glad över att ha livet framför sig. Att hon själv varit ung och vacker. Att den tiden är förbi.
När jag insåg mitt misstag, blev jag irriterad på mig själv för att jag inte kopplat snabbare och svarat som en nöt. Men ofta är det väl så, att man inte är på samma nivå samtidigt. Så här i efterhand har jag funderat på damen. Undrar hur hennes liv varit? Vad har hon varit med om och kommer vi någonsin mötas igen? Gamla människor har levt långa liv med minst lika intressanta öden som alla unga människor. Det är något man ofta glömmer.
Våra vägar korsades, men jag var så inne i min värld. Jag lyssnade inte på henne inte tillräckligt för att förstå vad hon egentligen ville säga. Nu är det för sent.
Inte heller tänker jag på att de som passerar mig. Att även de har egna liv. Lika komplexa som mitt liv. Jag ser dem bara som statister i mitt universum. De existerar, men ändå inte. Att tänka i de här banorna är kostigt. För det betyder att även jag är en marginell figur i deras existens. Hur kan det vara så när jag själv är epicentrum i min värld? Obehagligt. Svårbegripligt.
Ibland så inte bara korsas våra vägar. Tillfälligheter, nöd eller fri vilja gör att vi integrerar. Möten sätter spår. Ytliga eller djupa. Ibland själsliga. Eller så har man redan glömt dem vid nästa andetag.
Min väg korsades av en äldre dam. Hon var elegant och varm. Kvinnan, som var kring 70 år, hade just fått hjälp i kassan på systembolaget. Hon stod nu bredvid och sorterade ihop sitt inköp. Väl framme vid kassan frågade kassören mig om legitimation. Jag är van vid att få visa id. Det händer nästan alltid. I ärlighetens namn suckar jag kanske lite för mig själv då det sker, men inser glatt att det är en positiv sak.
Damen som fortfarande står kvar tittar på mig och säger -Tänk vad härligt att behöva visa legitimation.
Så här i efterhand förstår jag vad damen egentligen menade. Tyvärr var jag så inne i min egna värld, så jag svarade artigt och spontant att jag ändå är över trettio år. Det var inte förrens jag var ute på gatan jag förstod vad hon menade. Att ungdomen är kort och övergående. Att man ska vara glad över att ha livet framför sig. Att hon själv varit ung och vacker. Att den tiden är förbi.
När jag insåg mitt misstag, blev jag irriterad på mig själv för att jag inte kopplat snabbare och svarat som en nöt. Men ofta är det väl så, att man inte är på samma nivå samtidigt. Så här i efterhand har jag funderat på damen. Undrar hur hennes liv varit? Vad har hon varit med om och kommer vi någonsin mötas igen? Gamla människor har levt långa liv med minst lika intressanta öden som alla unga människor. Det är något man ofta glömmer.
Våra vägar korsades, men jag var så inne i min värld. Jag lyssnade inte på henne inte tillräckligt för att förstå vad hon egentligen ville säga. Nu är det för sent.
Tre är färre än fyra
Mycket passerar genom skallen varje dag. Mycket skit. In, och sen ut. Helt automatiskt. Andra saker sätter sig och ligger kvar. Jag kommer ihåg när jag såg "I skuggan av Bronx", A Bronx tale. Jag tor det är Robert De Niros regidebut. En enkel story egentligen. Handlar om en liten kille som växer upp i en stolt italiensk familj. Pappan, som spelas av De Niro, kör buss och kämpar för att ge sin son en bättre framtid. Sonen frestas ideligen av en karismatisk maffiaboss i samma kvarter. Maffiabossen tar in sonen som en egen son. De utvecklar ett starkt band som fadern kämpar emot, men som han till slut accepterar.
Jag som knappt kommer ihåg någonting egentligen, kommer så väl ihåg under vilka omständigheter jag såg filmen. Det var när jag gjorde lumpen, i tv-rummet. Klockan var sent. Egentligen borde jag lagt mig. Tidiga mornar gäller i lumpen. Men jag sket i det. Så jag satt kvar. Det var jag, Nikolai och nån till person som säkert var ifrån Köping eller Kungsör. Det här hände i ett annat sekel.
I en scen talar maffiabossen om att man bara har tre kärlekar i livet. Tre stora kärlekar alltså. Man ska ta vara på dem. Den lilla killen har vuxit upp och är kring 18 år. Han är förtjust i en svart tjej. Filmen utsepelas på 60-talet, så italienare och svarta skulle definitivt inte umgås. Det visar sig såklart att tjejen är en av hans tre kärlekar. Den första. De står emot omständigheter å skit och blir tillsammans. Kärleken segrar.
Det var just poängen med att man bara har tre stora kärlekar i livet som cementerades i min skalle. Har funderat på det sen jag såg filmen. Nån stans låter det rimligt. Är det därför man även säger -Tredje gången gillt! Vart kommer det ifrån? Varför?
Jag som knappt kommer ihåg någonting egentligen, kommer så väl ihåg under vilka omständigheter jag såg filmen. Det var när jag gjorde lumpen, i tv-rummet. Klockan var sent. Egentligen borde jag lagt mig. Tidiga mornar gäller i lumpen. Men jag sket i det. Så jag satt kvar. Det var jag, Nikolai och nån till person som säkert var ifrån Köping eller Kungsör. Det här hände i ett annat sekel.
I en scen talar maffiabossen om att man bara har tre kärlekar i livet. Tre stora kärlekar alltså. Man ska ta vara på dem. Den lilla killen har vuxit upp och är kring 18 år. Han är förtjust i en svart tjej. Filmen utsepelas på 60-talet, så italienare och svarta skulle definitivt inte umgås. Det visar sig såklart att tjejen är en av hans tre kärlekar. Den första. De står emot omständigheter å skit och blir tillsammans. Kärleken segrar.
Det var just poängen med att man bara har tre stora kärlekar i livet som cementerades i min skalle. Har funderat på det sen jag såg filmen. Nån stans låter det rimligt. Är det därför man även säger -Tredje gången gillt! Vart kommer det ifrån? Varför?
Det våras för hjul
Ibland funderar man ju om ens hjärnceller verkar tillsammans? Varför går man ibland ifrån sunt förnuft och enkel logik? Varför underkastar jag mig inte glasklar hård fakta?
Såhär ligger det till. Jag var en "late bloomer". Det tog alldeles för lång tid innan jag såg till att ta mitt körkort. Såg ingen vits med det tidigare. Såg inget behov. Men till slut kunde jag inte förneka mig själv kortet. Dessutom var jag jädrigt trött på folks tjat om körkort. Många år tänkte jag -Låt mig va, jag åker pendeltåg! Den känslan övergick till -Låt mig va, jag är en looser som åker pendeltåg. Jag pallade inte mer. Så jag flyttade in till stan.
Väl i stan blev mitt perfekta alibi till att inte ta körkort närheten till allt. Behovet utraderades. Smart som jag var köpte jag dessutom en lägenhet endast 900 meter ifrån mitt kontor vid hötorget. Det tar alltså 10 minuter att gå till jobbet. Att ens fundera på att åka bil dit är ett tecken på en störning. Men men, jag bestämde mig ändå för att ta körkort. Klokt beslut. Dessutom höll mitt ID-kort på att spricka. Med ett körkort slipper jag förnya ID-kortet.
Nu sitter jag här mitt i stan. Jag går till jobbet på 10 minuter. Jag har ingen familj som behöver skjutsas. Jag har alltså inget direkt behov som motiverar ett bilköp. Det är bökigt med parkring i stan har jag hört och upplevt. Jag hyrde en bil för ett halvår sedan. Kändes skönt att parkera bilen direkt på gatan utanför porten. Hade jag kunnat läsa skyltningen så hade jag inte blivit lappad. Det var visst städdag just den natten. Inte undra på att gatan stod så härligt tom när jag skulle parkera. 800 kr i böter. Jag borde lära mig läsa skyltarna bättre.
Just nu är jag en kass bilförare. Jag har bara haft körkortet i 8 månader. På den tiden har jag knappt kört någonting. Det här stör mig. Så nu måste jag bli bättre. Och det är just därför jag ska köpa en bil. En normal människa med mitt behov och som förstagångsköpare kanske skulle kolla på en billigare variant av bil. Jag är inte lagd åt det hållet. Det klär inte mig känner jag. Jag må köra som en kratta, men det ska göras i nåt nytt.
Jag har alltså bestämt mig för att köpa något nytt. En ny bil kostar mycket pengar. Istället för att lägga pengarna på en statusbil såsom audi eller bmw så tänker jag säkerhet, design, svenskt, prestanda. Volvo. Ja, det är ingen bil som sticker ut. Man får inga extra krogragg på att köra Volvo. Det spelar ingen roll att det är en S60 R-design. Inte många har koll på vad det är för nåt. Jag borde bli mer ytlig...
Tjejen som inspirerade till bloggen om "förlåtelse" som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Hon frågade mig om vad jag hade för klocka när vi sågs. Alltså inte vad klockan var, utan vilket märke det var. Klok och ytlig i ett och samma paket. Hon hade garanterat inte imponerats över en Volvo.
Så vad ska jag göra med min Volvo? Kommer den bara att stå i p-huset och kosta pengar? Ja, det är faktiskt ganska troligt. Utöver att bli en bättre bilförare får jag väl se till att åka och storhandla emellanåt. Men då jag inte lagar mat och jag egentligen bara äter frukost hemma saknas saker att storhandla. Det skulle vara toalettpapper och hudlotion i såfall.
Imorgon onsdag genomför jag köpet. Att vänta 10-12 veckor på den fabriksnya bilen kanske är bra. Det ger mig tid att skaffa en garageplats i ett närliggande p-hus.
Behovsanalys:
+ jag kan storhandla
+ jag kan hälsa på folk utanför stan
+ jag kan skjutsa folk till arlanda
- är ej ekonomiskt försvarbart på något plan
- bidrar till miljöförstöring (...skiter iiii)
- måste skaffa garageplats
- ingen statusbil
- måste säga att jag kör Volvo
- inget riktigt behov finns som inte kan lösas med att hyra en bil vid behov
- måste skjutsa folk till arlanda
Genomtänkt men inte förnuftigt...
Blir dock en annan färg... rött är för koolt.
Såhär ligger det till. Jag var en "late bloomer". Det tog alldeles för lång tid innan jag såg till att ta mitt körkort. Såg ingen vits med det tidigare. Såg inget behov. Men till slut kunde jag inte förneka mig själv kortet. Dessutom var jag jädrigt trött på folks tjat om körkort. Många år tänkte jag -Låt mig va, jag åker pendeltåg! Den känslan övergick till -Låt mig va, jag är en looser som åker pendeltåg. Jag pallade inte mer. Så jag flyttade in till stan.
Väl i stan blev mitt perfekta alibi till att inte ta körkort närheten till allt. Behovet utraderades. Smart som jag var köpte jag dessutom en lägenhet endast 900 meter ifrån mitt kontor vid hötorget. Det tar alltså 10 minuter att gå till jobbet. Att ens fundera på att åka bil dit är ett tecken på en störning. Men men, jag bestämde mig ändå för att ta körkort. Klokt beslut. Dessutom höll mitt ID-kort på att spricka. Med ett körkort slipper jag förnya ID-kortet.
Nu sitter jag här mitt i stan. Jag går till jobbet på 10 minuter. Jag har ingen familj som behöver skjutsas. Jag har alltså inget direkt behov som motiverar ett bilköp. Det är bökigt med parkring i stan har jag hört och upplevt. Jag hyrde en bil för ett halvår sedan. Kändes skönt att parkera bilen direkt på gatan utanför porten. Hade jag kunnat läsa skyltningen så hade jag inte blivit lappad. Det var visst städdag just den natten. Inte undra på att gatan stod så härligt tom när jag skulle parkera. 800 kr i böter. Jag borde lära mig läsa skyltarna bättre.
Just nu är jag en kass bilförare. Jag har bara haft körkortet i 8 månader. På den tiden har jag knappt kört någonting. Det här stör mig. Så nu måste jag bli bättre. Och det är just därför jag ska köpa en bil. En normal människa med mitt behov och som förstagångsköpare kanske skulle kolla på en billigare variant av bil. Jag är inte lagd åt det hållet. Det klär inte mig känner jag. Jag må köra som en kratta, men det ska göras i nåt nytt.
Jag har alltså bestämt mig för att köpa något nytt. En ny bil kostar mycket pengar. Istället för att lägga pengarna på en statusbil såsom audi eller bmw så tänker jag säkerhet, design, svenskt, prestanda. Volvo. Ja, det är ingen bil som sticker ut. Man får inga extra krogragg på att köra Volvo. Det spelar ingen roll att det är en S60 R-design. Inte många har koll på vad det är för nåt. Jag borde bli mer ytlig...
Tjejen som inspirerade till bloggen om "förlåtelse" som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Hon frågade mig om vad jag hade för klocka när vi sågs. Alltså inte vad klockan var, utan vilket märke det var. Klok och ytlig i ett och samma paket. Hon hade garanterat inte imponerats över en Volvo.
Så vad ska jag göra med min Volvo? Kommer den bara att stå i p-huset och kosta pengar? Ja, det är faktiskt ganska troligt. Utöver att bli en bättre bilförare får jag väl se till att åka och storhandla emellanåt. Men då jag inte lagar mat och jag egentligen bara äter frukost hemma saknas saker att storhandla. Det skulle vara toalettpapper och hudlotion i såfall.
Imorgon onsdag genomför jag köpet. Att vänta 10-12 veckor på den fabriksnya bilen kanske är bra. Det ger mig tid att skaffa en garageplats i ett närliggande p-hus.
Behovsanalys:
+ jag kan storhandla
+ jag kan hälsa på folk utanför stan
+ jag kan skjutsa folk till arlanda
- är ej ekonomiskt försvarbart på något plan
- bidrar till miljöförstöring (...skiter iiii)
- måste skaffa garageplats
- ingen statusbil
- måste säga att jag kör Volvo
- inget riktigt behov finns som inte kan lösas med att hyra en bil vid behov
- måste skjutsa folk till arlanda
Genomtänkt men inte förnuftigt...
Blir dock en annan färg... rött är för koolt.
Små människor
Jag kom att fundera på barn. Inte att skaffa barn. Utan barns förmåga att förstå sig på sin omgivning. De har så dålig uppfattning om vad som är okay. Varför är det så?
I helgen kom jag i kontakt med ettt barn. Han var kanske 2 år. Pratar barn i den åldern? Den här gjorde inte det. Kanske var han 1,5 år? Hur som helst satt vi helt fredligt och fikade i kulturhuset. Jag hade slagit mig ner i en skön röd låg fåtölj, och lagt upp benen på en liten pall. Det var behagligt och rofyllt. En skön söndag helt enkelt.
Så vad händer? Jo, en liten människa slår sig ner precis bredvid oss. Ungen som då är kring 1,5 år är där med sina föräldrar. Jag inser direkt att friden är slut. Jag har sett ungar tidigare. De låter och har inget sinne för lågmäldhet. De pratar inte med små bokstäver. De skriker, gråter och väsnas. Ja, eller så sover de. Men då måste hänsyn tas till dem så att de inte vaknar. Eller är det hänsyn till ens egna frid? För när de väl vaknar börjar oväsendet igen.
Den här ungen var en snäll sort. Han lät inte så mycket. Han var en glad liten prick som stolt lekte med sina nya leksaker. Han hade en hel uppsjö med djur av olika slag. Killen var så stolt så stolt. Ja, lite för stolt över sina leksaker. Stoltheten i kombination med att han dessutom var generöst lagt innebar ett plågsamt möte. Helt plötsligt ville han ta kontakt med oss. Tittade sådär sött som barn kan göra. Pockade på uppmärksamhet. Till slut måste man ju ge vika. Eftersom killen stirrade helt tyst var man själv tvungen att inleda konversationen. Mitt misstag!
Nu när han lyckats få kontakt, ja då ska vi tydligen leka. Han kommer över med sina miniatyrdjur. Man vill ju inte såra ungen och dessutom göra hans förmyndare förbannade genom att säga nåt i stil med "Jag leker inte med såna leksaker. Gå och hitta nån i din ålder istället. Låt mig vara!" Man vill, men det är inte socialt accepterat. Istället måste man spela med och hoppas att ungens föräldrar har nåt vett och ropar tillbaka ungen. Men nej, det skedde inte. För dem är det perfekt. De kan då växla några ord med varandra utan att ungen stör.
Där sitter man i en skön fåtölj med ett ansträngt leede. Man spelar med. Säger att djuren är jättefina. Fan vad folk ljuger för barn hela tiden. Ändå fattar de inte det. Hela deras uppväxt är fullt med lögner och mind games. De blir spelade non stop. Inte undra på att världen är full med lögner. Vi föds in i dem.
Gör barn någonsin något rätt? Små barn alltså. Upp till 3 år. Är det inte så att man hela tiden måste tillrättavisa och guida dem i allt? Tänk om de istället skulle födas med en bättre känsla för ordning och reda. Varför är det inte så? Behöver de vara så hjälplösa för att deras föräldrar ska få den där själsdjupa kärleken till dem? Märkligt att vi fungerar så i så fall.
Jag hörde att ungens föräldrar kallade honom Edvard. Jag kallade hon Edvard en gång. Jag ångdrade det omedelbart. Det blev för personligt. Lite som att jag å lilla Ed var kompisar. Dumt av mig.
Som tur var slöt vänner till ungens föräldrar upp efter kanske 10 minuter. Från den stunden fick den lilla killen inte själv bestämma med vem han skulle leka. Kvinnorna i sällskapet la beslag på honom. Trots det tittade han sökande på oss. Men vår tid tillsammans var för alltid slut...
Barn är underbara.
I helgen kom jag i kontakt med ettt barn. Han var kanske 2 år. Pratar barn i den åldern? Den här gjorde inte det. Kanske var han 1,5 år? Hur som helst satt vi helt fredligt och fikade i kulturhuset. Jag hade slagit mig ner i en skön röd låg fåtölj, och lagt upp benen på en liten pall. Det var behagligt och rofyllt. En skön söndag helt enkelt.
Så vad händer? Jo, en liten människa slår sig ner precis bredvid oss. Ungen som då är kring 1,5 år är där med sina föräldrar. Jag inser direkt att friden är slut. Jag har sett ungar tidigare. De låter och har inget sinne för lågmäldhet. De pratar inte med små bokstäver. De skriker, gråter och väsnas. Ja, eller så sover de. Men då måste hänsyn tas till dem så att de inte vaknar. Eller är det hänsyn till ens egna frid? För när de väl vaknar börjar oväsendet igen.
Den här ungen var en snäll sort. Han lät inte så mycket. Han var en glad liten prick som stolt lekte med sina nya leksaker. Han hade en hel uppsjö med djur av olika slag. Killen var så stolt så stolt. Ja, lite för stolt över sina leksaker. Stoltheten i kombination med att han dessutom var generöst lagt innebar ett plågsamt möte. Helt plötsligt ville han ta kontakt med oss. Tittade sådär sött som barn kan göra. Pockade på uppmärksamhet. Till slut måste man ju ge vika. Eftersom killen stirrade helt tyst var man själv tvungen att inleda konversationen. Mitt misstag!
Nu när han lyckats få kontakt, ja då ska vi tydligen leka. Han kommer över med sina miniatyrdjur. Man vill ju inte såra ungen och dessutom göra hans förmyndare förbannade genom att säga nåt i stil med "Jag leker inte med såna leksaker. Gå och hitta nån i din ålder istället. Låt mig vara!" Man vill, men det är inte socialt accepterat. Istället måste man spela med och hoppas att ungens föräldrar har nåt vett och ropar tillbaka ungen. Men nej, det skedde inte. För dem är det perfekt. De kan då växla några ord med varandra utan att ungen stör.
Där sitter man i en skön fåtölj med ett ansträngt leede. Man spelar med. Säger att djuren är jättefina. Fan vad folk ljuger för barn hela tiden. Ändå fattar de inte det. Hela deras uppväxt är fullt med lögner och mind games. De blir spelade non stop. Inte undra på att världen är full med lögner. Vi föds in i dem.
Gör barn någonsin något rätt? Små barn alltså. Upp till 3 år. Är det inte så att man hela tiden måste tillrättavisa och guida dem i allt? Tänk om de istället skulle födas med en bättre känsla för ordning och reda. Varför är det inte så? Behöver de vara så hjälplösa för att deras föräldrar ska få den där själsdjupa kärleken till dem? Märkligt att vi fungerar så i så fall.
Jag hörde att ungens föräldrar kallade honom Edvard. Jag kallade hon Edvard en gång. Jag ångdrade det omedelbart. Det blev för personligt. Lite som att jag å lilla Ed var kompisar. Dumt av mig.
Som tur var slöt vänner till ungens föräldrar upp efter kanske 10 minuter. Från den stunden fick den lilla killen inte själv bestämma med vem han skulle leka. Kvinnorna i sällskapet la beslag på honom. Trots det tittade han sökande på oss. Men vår tid tillsammans var för alltid slut...
Barn är underbara.
