Tesen om Polly skakas om
En till helg har passerat. Mitt lördagsgodis var även den här helgen en Pollypåse. Lika gott som vanligt bör sägas. Idag är det måndag. Helgens Pollypåse ska nu redovisas. Nya siffror på fördelningen presenteras, samt en revidering kring huruvida Pollyätare enbart kan gilla mörka bitar.
Helgens Pollypåse innehöll färre bitar än testpåse nr 1. Dessutom var fördelningen annorlunda mot tidigare påse. Påsarna köptes in i samma affär. Dock med en veckas mellanrum. Så vad gav undersökningen den här veckan?
Jo, antalet bitar var två färre. Påsen innehöll alltså 88 bitar mot förra veckans 90 bitar. Synd är att jag inte har en postvåg hemma. Vågen hade genast åkt fram för att registrera vikten av de 88 bitarna. Är det så att fabrikören lurade mig på ett par gram i påse nr 2? Jag vill inte tro det. Jag vill tro att de här 88 bitarna var något större än mina tidigare 90 bitar.
Fördelningen då? Här uppstår en större skillnad. Jag kunde räkna till 52/36, med fördel de ljusa bitarna. Den procentuella fördelningen blir då 59% ljusa samt 41% mörka. Jag skulle väl säga att fördelningen i påse 1 med 60% ljusa och 40% mörka passar mig bättre.
Även en revolutionerande upptäckt som omkullkastar min tes om att de flesta endast gillar de ljusa, eller de ljusa i kombination med de mörka, måste redovisas. Jag kan inte undanhålla den informationen. Det skulle vara fel att föra er bakom ljuset. Jag har ett rättspatos och en moralisk kompass. Ibland stänger jag av kompassen. Oftast när det passar mig. Men inte nu.
Turisten Josefin ifrån Lund (Läs om Josefin i inlägget "SkalmanAl är en hjälte") och hennes syster Sara är på besök i Stockholm. Generös som jag är bjuder jag dem på favoriten Polly. Först tror de att det är hasselnötter i skålen. Men hallå?!? Jag vet att ni är tursiter, men har ni så dålig koll i Skåne?
Nåja, hur som helst kommer de snart med den revolutionerande informationen. Och det är att BÅDA två gillar de mörka bitarna bäst. De går till och med så långt så att de menar på att de endast gillar de mörka bitarna. Jag misstror dem först. Fast inte utåt. I min skalle ifrågasätter jag dem. Ansiktet är förstående. Men sen inser jag att de verkligen talar sanning. Är bara att ta till sig informationen. Jag är nu upplyst -Tack!
Slutsatsen av allt detta är att jag inte kan släppta Pollyspåret. Undersökningen måste löpa vidare. Är det så att fördelningen kan variera ännu mer? Kan antalet bitar i en påse skilja sig mer än +- 2 bitar? Vad beror variansen på?
Fler Pollypåsar måste ätas. Eh, jag menar "räknas"...
/SkalmanAl
Påse nr 2. 88 bitar kärlek.
Helgens Pollypåse innehöll färre bitar än testpåse nr 1. Dessutom var fördelningen annorlunda mot tidigare påse. Påsarna köptes in i samma affär. Dock med en veckas mellanrum. Så vad gav undersökningen den här veckan?
Jo, antalet bitar var två färre. Påsen innehöll alltså 88 bitar mot förra veckans 90 bitar. Synd är att jag inte har en postvåg hemma. Vågen hade genast åkt fram för att registrera vikten av de 88 bitarna. Är det så att fabrikören lurade mig på ett par gram i påse nr 2? Jag vill inte tro det. Jag vill tro att de här 88 bitarna var något större än mina tidigare 90 bitar.
Fördelningen då? Här uppstår en större skillnad. Jag kunde räkna till 52/36, med fördel de ljusa bitarna. Den procentuella fördelningen blir då 59% ljusa samt 41% mörka. Jag skulle väl säga att fördelningen i påse 1 med 60% ljusa och 40% mörka passar mig bättre.
Även en revolutionerande upptäckt som omkullkastar min tes om att de flesta endast gillar de ljusa, eller de ljusa i kombination med de mörka, måste redovisas. Jag kan inte undanhålla den informationen. Det skulle vara fel att föra er bakom ljuset. Jag har ett rättspatos och en moralisk kompass. Ibland stänger jag av kompassen. Oftast när det passar mig. Men inte nu.
Turisten Josefin ifrån Lund (Läs om Josefin i inlägget "SkalmanAl är en hjälte") och hennes syster Sara är på besök i Stockholm. Generös som jag är bjuder jag dem på favoriten Polly. Först tror de att det är hasselnötter i skålen. Men hallå?!? Jag vet att ni är tursiter, men har ni så dålig koll i Skåne?
Nåja, hur som helst kommer de snart med den revolutionerande informationen. Och det är att BÅDA två gillar de mörka bitarna bäst. De går till och med så långt så att de menar på att de endast gillar de mörka bitarna. Jag misstror dem först. Fast inte utåt. I min skalle ifrågasätter jag dem. Ansiktet är förstående. Men sen inser jag att de verkligen talar sanning. Är bara att ta till sig informationen. Jag är nu upplyst -Tack!
Slutsatsen av allt detta är att jag inte kan släppta Pollyspåret. Undersökningen måste löpa vidare. Är det så att fördelningen kan variera ännu mer? Kan antalet bitar i en påse skilja sig mer än +- 2 bitar? Vad beror variansen på?
Fler Pollypåsar måste ätas. Eh, jag menar "räknas"...
/SkalmanAl
Påse nr 2. 88 bitar kärlek.
Papper framför luft
Att lida av semi-hypokondri kan ställa till det emellanåt. Det finns så jädra många baciller och virus överallt. Tänk alla ledstänger, dörrar, handtag, maskinerna på gymmet, gör-det-själv-kassorna i affären. För att inte tala om alla människor som går runt och sprider baciller omkring sig. Ja, kontaktytorna är otäckt många. Jag lider varje dag.
En positiv följd vinterns kyla för med sig, är att man nu bär handskar. De fungerar som utmärkta skydd. Man slipper direktkontakt med en massa jobbiga saker såsom handtag och knappsatsen på bankomaten. -Om jag ändå alltid kunde bara handskar!?! Tyvärr är jag aningen för frisk för ett sådant tilltag just nu. Men saker och ting kan ju förändras. Dessutom har jag mina knep för att lösa situationerna. För direktkontakt är uteslutet.
Ett problem som ofta dyker upp är vid toalettbesök. Att gå på en toalett. Låt oss säga på en restaurang, biograf, gymmet, flygplats eller något uteställe medför vissa problem. Inte själva ärendet. Det brukar gå så bra så. Nej, problemet kommer efter att man tvättat händerna. Numera envisas många toaletter med att endast ha lufttorkare på plats. Borta är pappershandukarna. Säkert mer ekonomisikt och bättre för miljön. Men det är inte bättre för mig. Hur ska jag göra för att ta mig ut ur toaletten med mina tvättade och halvt torkade händer? Dörren måste ju öppnas. Ska jag ta i dörrhandtaget utan papper emellan min hand och dörren? Fy fan vad jobbigt. Nä, det kommer inte ske.
Så hur löser jag en sån situtation? Det finns ett par alternativ.
1. Jag väntar på att någon öppnar dörren åt mig. Det kan visserligen ta tid och känns extremt hämmande.
2. Jag använder ärmen eller någon annan del av mina klädesplagg som skydd.
3. Jag hämtar en bit toalettpapper och öppnar dörren med pappret som skydd.
4. Jag öppnar dörren utan skydd.
Oftast blir det alternativ 3. Jag hämtar toalettpapper. Att öppna utan skydd är uteslutet. Att vänta på att någon öppnar är jag alldeles för stressad för.
Att kliva in i en toalett och se pappershandukar, ja, det gör mig glad och väldigt tacksam. Jag tror inte att så många associerar pappershanddukar med glädje. Tror inte det är en normal reaktion eller en normal reflektion. Men man ska inte vara som alla andra. Det blir så tråkigt då.
Ibland krävs det inte så mycket för att glädjas här i livet.
/SkalmanAl
Länge leve pappershandduken.
En positiv följd vinterns kyla för med sig, är att man nu bär handskar. De fungerar som utmärkta skydd. Man slipper direktkontakt med en massa jobbiga saker såsom handtag och knappsatsen på bankomaten. -Om jag ändå alltid kunde bara handskar!?! Tyvärr är jag aningen för frisk för ett sådant tilltag just nu. Men saker och ting kan ju förändras. Dessutom har jag mina knep för att lösa situationerna. För direktkontakt är uteslutet.
Ett problem som ofta dyker upp är vid toalettbesök. Att gå på en toalett. Låt oss säga på en restaurang, biograf, gymmet, flygplats eller något uteställe medför vissa problem. Inte själva ärendet. Det brukar gå så bra så. Nej, problemet kommer efter att man tvättat händerna. Numera envisas många toaletter med att endast ha lufttorkare på plats. Borta är pappershandukarna. Säkert mer ekonomisikt och bättre för miljön. Men det är inte bättre för mig. Hur ska jag göra för att ta mig ut ur toaletten med mina tvättade och halvt torkade händer? Dörren måste ju öppnas. Ska jag ta i dörrhandtaget utan papper emellan min hand och dörren? Fy fan vad jobbigt. Nä, det kommer inte ske.
Så hur löser jag en sån situtation? Det finns ett par alternativ.
1. Jag väntar på att någon öppnar dörren åt mig. Det kan visserligen ta tid och känns extremt hämmande.
2. Jag använder ärmen eller någon annan del av mina klädesplagg som skydd.
3. Jag hämtar en bit toalettpapper och öppnar dörren med pappret som skydd.
4. Jag öppnar dörren utan skydd.
Oftast blir det alternativ 3. Jag hämtar toalettpapper. Att öppna utan skydd är uteslutet. Att vänta på att någon öppnar är jag alldeles för stressad för.
Att kliva in i en toalett och se pappershandukar, ja, det gör mig glad och väldigt tacksam. Jag tror inte att så många associerar pappershanddukar med glädje. Tror inte det är en normal reaktion eller en normal reflektion. Men man ska inte vara som alla andra. Det blir så tråkigt då.
Ibland krävs det inte så mycket för att glädjas här i livet.
/SkalmanAl
Länge leve pappershandduken.
Missnöjet försvinner inte
Nu har jag den här känslan i kroppen igen. Känslan som kommer varje år. Känslan växer sig starkare och starkare för varje år. Så vad är det som suger så just nu? Vad är det som är återkommande år efter år?
Vi i vårt fantastiska land har en inte så underbar vinter. Visst, den är vacker när den verkligen är här. Fint med snötäckta träd och helt vita landskap. Men grejen är att jag inte har ett behov av att leva i vinterväder mer än, ja låt oss säga, maximalt en månad. 30 dagar av snö, exklusive slask, är vad jag känner att jag kan leva med och fortfarnade vara på topp mentalt.
Nu funderar jag på att starta en opinion mot vintern. Det känns helt enkelt som om vintern tar för mycket plats i mitt liv. Dessutom kostar den för mycket energi. Mentalt och i form av el. Ska vi verkligen ha det så? Vad är det som händer under den långa vintern? Jo, brutna ben och obotliga influensor. Julen kommer ju ändå. Oavsett väder. Visst, vintern kan vara trevlig. Mörkt. Man tänder ljus. Ingen pollen. Ja det är allt positivt jag kan komma på.
Vore det inte bättre ifall vi kunde åka till vintern än att den kom hit? Dessutom stannar den kvar som en jobbig och dryg objuden gäst. Fan, dra vidare nu!
/SkalmanAl
Omöjligt att hålla huvudet högt genom hela vintern.
Vi i vårt fantastiska land har en inte så underbar vinter. Visst, den är vacker när den verkligen är här. Fint med snötäckta träd och helt vita landskap. Men grejen är att jag inte har ett behov av att leva i vinterväder mer än, ja låt oss säga, maximalt en månad. 30 dagar av snö, exklusive slask, är vad jag känner att jag kan leva med och fortfarnade vara på topp mentalt.
Nu funderar jag på att starta en opinion mot vintern. Det känns helt enkelt som om vintern tar för mycket plats i mitt liv. Dessutom kostar den för mycket energi. Mentalt och i form av el. Ska vi verkligen ha det så? Vad är det som händer under den långa vintern? Jo, brutna ben och obotliga influensor. Julen kommer ju ändå. Oavsett väder. Visst, vintern kan vara trevlig. Mörkt. Man tänder ljus. Ingen pollen. Ja det är allt positivt jag kan komma på.
Vore det inte bättre ifall vi kunde åka till vintern än att den kom hit? Dessutom stannar den kvar som en jobbig och dryg objuden gäst. Fan, dra vidare nu!
/SkalmanAl
Omöjligt att hålla huvudet högt genom hela vintern.
Brustna löften
Att sova när man är trött, ja det är otroligt skönt. Att sova vidare på morgonen utan att behöva gå upp, ja det är ännu skönare. Men den absolut skönaste känslan infinner sig när man skiter i att gå upp även fast man borde. Man bara skiter i det. Kroppen känns tung och ögonen vägrar öppna sig. Man vänder sig om, och somnar om. Det är den absolut skönaste sömnen. Inge tvivel om den saken.
Tyvärr hindrar alla ställda krav, vad de än må vara, möjligheten för att sova vidare. Klockan ringer. Jävla klocka. Tiden är inne. Natten är över. Det gick för fort -igen! Om jag bara kunde få sova vidare. Bara en timme till? Totalt meningslöst att ens försöka komma på bra argument för att sova vidare. Plikten kallar. Du måste gå upp.
Mina mornar startar oftast likadant. Klockan ringer. Jag är missnöjd med att höra alarmet. Jävla klocka. Vet av erfarenhet att det ändå slutar med att jag måste gå upp. Så upp stiger jag ganska snabbt. Mitt ena öga är trögare än det andra. Jag får inte upp det. Så de första minutrarna är vänster öga helt stängt. Ganska märkligt egentligen. Mina dagar starta i 2D. Vänster öga är väl tröttare. All vänster är för övrigt slöare.
När klockan ringer och jag origenterat mig. Ja då avger jag ett löfte. Samma löfte nästan varje morgon. Och det är att; -ikväll ska jag lägga mig tidigt. Jag lovar! Varje dag bryter jag det där förbannade löfter. Varför är det så svårt att lägga sig tidigt? Varför ska jag ha ett sådant motstånd till att lägga mig och få 8-9 timmars sömn? Förstå vad bra jag skulle må. Utvilad, full med energi, glad, på gränsen till käck. Sover checka människor extra mycket? Dessutom skulle jag ju se piggare ut och träningen skulle gå ännu bättre. Livet skulle bli bättre. Tveklöst.
Alla de här positiva sakerna skulle komma automatiskt ifall jag höll mitt morgonlöfte. Så varför bryter jag löftet konstant? Jag måste snart sluta lita på mig själv. Jag kan inte tro på mitt egna ord mot mig själv. Jag vill inte bedra mig själv. Ändå så gör jag det. Gång på gång...
God natt.
Platsen där jag bryter flest löften.
Tyvärr hindrar alla ställda krav, vad de än må vara, möjligheten för att sova vidare. Klockan ringer. Jävla klocka. Tiden är inne. Natten är över. Det gick för fort -igen! Om jag bara kunde få sova vidare. Bara en timme till? Totalt meningslöst att ens försöka komma på bra argument för att sova vidare. Plikten kallar. Du måste gå upp.
Mina mornar startar oftast likadant. Klockan ringer. Jag är missnöjd med att höra alarmet. Jävla klocka. Vet av erfarenhet att det ändå slutar med att jag måste gå upp. Så upp stiger jag ganska snabbt. Mitt ena öga är trögare än det andra. Jag får inte upp det. Så de första minutrarna är vänster öga helt stängt. Ganska märkligt egentligen. Mina dagar starta i 2D. Vänster öga är väl tröttare. All vänster är för övrigt slöare.
När klockan ringer och jag origenterat mig. Ja då avger jag ett löfte. Samma löfte nästan varje morgon. Och det är att; -ikväll ska jag lägga mig tidigt. Jag lovar! Varje dag bryter jag det där förbannade löfter. Varför är det så svårt att lägga sig tidigt? Varför ska jag ha ett sådant motstånd till att lägga mig och få 8-9 timmars sömn? Förstå vad bra jag skulle må. Utvilad, full med energi, glad, på gränsen till käck. Sover checka människor extra mycket? Dessutom skulle jag ju se piggare ut och träningen skulle gå ännu bättre. Livet skulle bli bättre. Tveklöst.
Alla de här positiva sakerna skulle komma automatiskt ifall jag höll mitt morgonlöfte. Så varför bryter jag löftet konstant? Jag måste snart sluta lita på mig själv. Jag kan inte tro på mitt egna ord mot mig själv. Jag vill inte bedra mig själv. Ändå så gör jag det. Gång på gång...
God natt.
Platsen där jag bryter flest löften.
SkalmanAl räknar Pollys
En intressant fundering dök upp vid fikat på jobbet i veckan. Av någon anledning kom vi in på vad för sötsaker vi gillar. Är man en handfull människor så är det alltid nån som ska gilla lakrits. Det slår aldrig fel. Verkar som 20% av den svenska population håller lakrits högt på sötsakslistan. Jag äter lakrits, men är inte en av de 20 % som favoritiserar de små svarta.
En annan godissort som delar upp populationen i två läger är Polly. Antingen så är man en Pollyfantast eller så ogillar man dem. Jag hör gruppen som givetvis älskar dem. Även vi fantaster är uppdelade i olika undergrupper. En undergrupp giillar endast de ljusa Pollysarna och den andra gruppen gillar kombinationen. Väldigt sällan hittar man någon som enbart gillar de mörka bitarna.
Det är nu frågeställningen dyker upp kring fikat. Jag hävdar att fördelningen av mörka samt ljusa Pollys inte alls är 50/50 i kombinationspåsen, utan snarare 70/30 till fördel för de ljusa bitarna. Det är en känsla jag har som van Pollyätare. Jag har ju trots allt år av erfaranehet här. Tillverkaren av polly har säkert gjort en mängd underökningar för att få fram den optimala uppdelningen för en genomsnittsPollyätare. Förhållandet i påsen är alltså resultated av kalkylerande hjärnor och ingen höftning av nån proa på godisfabriken.
Det här måste naturligtvis undersökas. Hur många Polly år det i påsen och hur ser uppdelningen ut? Framför mig ligger en tom Pollypåse. Bredvid står en skål full med Pollybitar. Jag har räknat. Tyvärr är jag nu lite irriterad och besviken över att min uppskattning av förhållandet inte stämde överens med resultatet. Men jag överlever och blir väl glad igen när jag börjar käka Pollybitarna.
Påsen innehåller alltså 90 bitar totalt. 54 bitar är ljusa, resterande 36 mörka. Den procentuella fördelningen är således 60/40 till fördel för de ljusa bitarna. Så här såg det ut i min påse. För att göra det mer vetenskapligt behövs givetvis ett större underlag. Fast jag nöjer mig med det här. Det är bra nog.
Frågan är besvarad och vi slipper fundera mer. Svaret ska jag presentera för mina kollegor nu på måndag. Jag räknar med måttliga reaktioner.
Nu ska jag bara njuta av den så väl genomtänkta fördelningen. Det är ju lördag trots allt och kroppen behöver lördagsgodis.
/SkalmanAl
90 bitar kärlek.
En annan godissort som delar upp populationen i två läger är Polly. Antingen så är man en Pollyfantast eller så ogillar man dem. Jag hör gruppen som givetvis älskar dem. Även vi fantaster är uppdelade i olika undergrupper. En undergrupp giillar endast de ljusa Pollysarna och den andra gruppen gillar kombinationen. Väldigt sällan hittar man någon som enbart gillar de mörka bitarna.
Det är nu frågeställningen dyker upp kring fikat. Jag hävdar att fördelningen av mörka samt ljusa Pollys inte alls är 50/50 i kombinationspåsen, utan snarare 70/30 till fördel för de ljusa bitarna. Det är en känsla jag har som van Pollyätare. Jag har ju trots allt år av erfaranehet här. Tillverkaren av polly har säkert gjort en mängd underökningar för att få fram den optimala uppdelningen för en genomsnittsPollyätare. Förhållandet i påsen är alltså resultated av kalkylerande hjärnor och ingen höftning av nån proa på godisfabriken.
Det här måste naturligtvis undersökas. Hur många Polly år det i påsen och hur ser uppdelningen ut? Framför mig ligger en tom Pollypåse. Bredvid står en skål full med Pollybitar. Jag har räknat. Tyvärr är jag nu lite irriterad och besviken över att min uppskattning av förhållandet inte stämde överens med resultatet. Men jag överlever och blir väl glad igen när jag börjar käka Pollybitarna.
Påsen innehåller alltså 90 bitar totalt. 54 bitar är ljusa, resterande 36 mörka. Den procentuella fördelningen är således 60/40 till fördel för de ljusa bitarna. Så här såg det ut i min påse. För att göra det mer vetenskapligt behövs givetvis ett större underlag. Fast jag nöjer mig med det här. Det är bra nog.
Frågan är besvarad och vi slipper fundera mer. Svaret ska jag presentera för mina kollegor nu på måndag. Jag räknar med måttliga reaktioner.
Nu ska jag bara njuta av den så väl genomtänkta fördelningen. Det är ju lördag trots allt och kroppen behöver lördagsgodis.
/SkalmanAl
90 bitar kärlek.
SkalmanAl är en hjälte!
Ibland upptäcker man att man sitter på egenskaper som finns hos goda människor. Det är en skön och trevlig känsla. Så hur definierar man en god människa? Vad är det? Min definition, är en person som har en genuin god vilja i sitt agerande gentemot sig själv men framför allt gentemot sin omgivning. Den goda människan är varm, pålitlig, öppen och förlåtande. Ett starkt rättspatos. En fin person helt enkelt som vi alla vill ha omkring oss.
Låt oss exemplifiera motpolerna. Observera att jag inte känner eller har träffat någon av dessa människor. Jag bara antar att det ligger till såhär.
God människa = Måns Zelmerlöv/Astrid Lindgren
Motpol = Saddam Hussain/Ägaren till hunden som inte plockar upp bajset på min gata.
Så vad är det som gör mig god? Varför ska jag spela i samma lag som Måns och Astrid? Det ska jag inte. Så jävla god är jag inte. Däremot kanske jag platsar till att göra några inhopp emellanåt. Varför är jag tidvis god? Kan jag konkretisera? Japp, så lyssna nu och känn hur satans fin jag är.
Det var en gång en kväll. Inte alls för så länge seden. Låt oss säga att det var någon gång i mitten av oktober 2010. Der var sen natt. På gränsen till tidig morgon. Jag är ute med vänner för att fira en god vän. Vi har ätit, druckit och till och med gjort grymma moves på dansgolvet. Den trevliga kvällen lider mot sitt slut. Jag hoppar in i en taxi.
Oj, vad hittar jag här i baksätet? Jo, en Iphone. Nu kickar en del tankar igång. Ska jag lämna den till chaffisen? Babben är säkert en god människa. Eller är han inte det? Ska jag chansa och ge honom luren? Nä, risken att han tackar och tar emot och sen kränger den är för stor. Kanske marginell, men för stor i stunden. Ska jag sälja den? Nä, fy fan vad bökigt. Det orkar jag inte. Ska jag behålla den? Nä, varför? Jag har ju en Xperia Mini som jag inte är helt nöjd med. Men det är ju mitt problem och inte Iphones ägares problem. Nä, bättre att returnera mobilen och göra ägaren glad. Blir ju ett litet gjädjerus och en lättnadskänsla för ägaren då telefonen återfås. Bra tänkt. Den ska tillbaka!
Ägaren spåras upp under natten. Visade sig att telefonen tillhörde en turist. Josefin ifrån Lund på besök över helgen. Telefonen återlämnas dagen efter och Josefin blir ju såklart jätteglad. Jag erbjuds hittelön till ett värde av ca 5-7% av telefonens värde men tackar nej. Jag har ingen nytta av 200-300 kr. Och har jag gjort en sån här god gärning så kan jag ju inte börja ta betalt för handlingen. Det skulle kännas fel.
Det som känns extra bra utöver min handling är att jag känner att ägaren till telefonen visar en genuin uppskattning. Det är värt bra mycket mer än 300 kr.
Josefin kommer till Stockholm i helgen. Möts vi ute på stan så är jag lovad en drink. Undrar om jag ska ta en Gin & Tonic eller en Mojito i så fall?
En god GT kanske?
Låt oss exemplifiera motpolerna. Observera att jag inte känner eller har träffat någon av dessa människor. Jag bara antar att det ligger till såhär.
God människa = Måns Zelmerlöv/Astrid Lindgren
Motpol = Saddam Hussain/Ägaren till hunden som inte plockar upp bajset på min gata.
Så vad är det som gör mig god? Varför ska jag spela i samma lag som Måns och Astrid? Det ska jag inte. Så jävla god är jag inte. Däremot kanske jag platsar till att göra några inhopp emellanåt. Varför är jag tidvis god? Kan jag konkretisera? Japp, så lyssna nu och känn hur satans fin jag är.
Det var en gång en kväll. Inte alls för så länge seden. Låt oss säga att det var någon gång i mitten av oktober 2010. Der var sen natt. På gränsen till tidig morgon. Jag är ute med vänner för att fira en god vän. Vi har ätit, druckit och till och med gjort grymma moves på dansgolvet. Den trevliga kvällen lider mot sitt slut. Jag hoppar in i en taxi.
Oj, vad hittar jag här i baksätet? Jo, en Iphone. Nu kickar en del tankar igång. Ska jag lämna den till chaffisen? Babben är säkert en god människa. Eller är han inte det? Ska jag chansa och ge honom luren? Nä, risken att han tackar och tar emot och sen kränger den är för stor. Kanske marginell, men för stor i stunden. Ska jag sälja den? Nä, fy fan vad bökigt. Det orkar jag inte. Ska jag behålla den? Nä, varför? Jag har ju en Xperia Mini som jag inte är helt nöjd med. Men det är ju mitt problem och inte Iphones ägares problem. Nä, bättre att returnera mobilen och göra ägaren glad. Blir ju ett litet gjädjerus och en lättnadskänsla för ägaren då telefonen återfås. Bra tänkt. Den ska tillbaka!
Ägaren spåras upp under natten. Visade sig att telefonen tillhörde en turist. Josefin ifrån Lund på besök över helgen. Telefonen återlämnas dagen efter och Josefin blir ju såklart jätteglad. Jag erbjuds hittelön till ett värde av ca 5-7% av telefonens värde men tackar nej. Jag har ingen nytta av 200-300 kr. Och har jag gjort en sån här god gärning så kan jag ju inte börja ta betalt för handlingen. Det skulle kännas fel.
Det som känns extra bra utöver min handling är att jag känner att ägaren till telefonen visar en genuin uppskattning. Det är värt bra mycket mer än 300 kr.
Josefin kommer till Stockholm i helgen. Möts vi ute på stan så är jag lovad en drink. Undrar om jag ska ta en Gin & Tonic eller en Mojito i så fall?
En god GT kanske?
SkalmanAl får grönt ljus
Övergångsställen. Ja, de finns många av dem. Varför känns det som det alltid lyser rött när man kliver fram till dem? Där står man och väntar på grön gubbe. Tror aldrig det hänt något bra vid ett övergångsställe. Massor av olyckor sker vid dem. Hundar passar på att ge ifrån sig avföring. Finns säkert bra statisik för antalet olyckor vid övergångsställen. Jag har den inte. Låt oss bara anta att det sker många olyckor. Ovetenskaplikt.
De är alltså tråkiga och olycksdrabbade. Bilar susar förbi och man får snällt stå och vänta på att den gröna gubben tittar fram. Min stressnivå ökar alltid när jag närmar mig ett övergångställe som lyser rött. Inte dramatiskt. Oftast marginellt. Men den ökar likväl. Betingat av många års erfarenhet. Kroppsminnet kickar in. Hur gott humör man än är på så sjunker nivån något när den röda gubben lyser. Ja, ni känner säkert igen känslan.
Hur många timmar har man egentligen spenderat vid ett övergångsställe? Är det mer tid än vad vi spenderar på att ge komplimanger? Troligtvis är det så. Det betyder hårddraget att övergångsställen utgör en väsentlig del av våra liv i form av tid och rutin. Vi accepterar dem för de är livsviktiga för oss. Passagerna räddar liv, så vi köper nedsidan ganska lätt.
Jag har tur. Det kan nog vara så att jag bor vid Stockholms bästa övergångsställe. Det känns som om det alltid är grönt när jag kliver fram till det. Nu är det ju såklart inte alltid grönt. Vitsen med grön och röd gubbe skulle ju vara helt utraderad i såfall. Mer sannoligt är att den gröna gubben tittar fram 70% av de gånger jag tänkt kliva över. Varje gång jag närmar mig övergångsstället och ser den gröna gubben blir jag lite gladere. Kanske marginellt. Men gladare blir jag. Känns som en minivinst. Inte så att jag jublar högt direkt. Jag är ju ingen idiot.
Men nu tänker ni -Hur kan det vara grönt 70% av tiden? Det låter ju inte troligt. Nä exakt. Ta ett random övergångsställe och det lyser oftast rött. Helt rätt. Men inte mitt. Anledningen är enkel men ack så underbar. Jag tog ett kort på mitt underbara övergångsställe. Ledtrådar kan spåras av bilden/bildtexten. Ta gärna en sightseeing till övergångsstället. Köp en god kaffe på Espresso House och dela min glädje över den så ofta lysande gröna gubben!
Ring ifall du vill ha en guide så njuter vi av kaffe och gubbe tillsammans.
Ett underbart övergångsställe vid Sveavägen/Rådmansgatan.
De är alltså tråkiga och olycksdrabbade. Bilar susar förbi och man får snällt stå och vänta på att den gröna gubben tittar fram. Min stressnivå ökar alltid när jag närmar mig ett övergångställe som lyser rött. Inte dramatiskt. Oftast marginellt. Men den ökar likväl. Betingat av många års erfarenhet. Kroppsminnet kickar in. Hur gott humör man än är på så sjunker nivån något när den röda gubben lyser. Ja, ni känner säkert igen känslan.
Hur många timmar har man egentligen spenderat vid ett övergångsställe? Är det mer tid än vad vi spenderar på att ge komplimanger? Troligtvis är det så. Det betyder hårddraget att övergångsställen utgör en väsentlig del av våra liv i form av tid och rutin. Vi accepterar dem för de är livsviktiga för oss. Passagerna räddar liv, så vi köper nedsidan ganska lätt.
Jag har tur. Det kan nog vara så att jag bor vid Stockholms bästa övergångsställe. Det känns som om det alltid är grönt när jag kliver fram till det. Nu är det ju såklart inte alltid grönt. Vitsen med grön och röd gubbe skulle ju vara helt utraderad i såfall. Mer sannoligt är att den gröna gubben tittar fram 70% av de gånger jag tänkt kliva över. Varje gång jag närmar mig övergångsstället och ser den gröna gubben blir jag lite gladere. Kanske marginellt. Men gladare blir jag. Känns som en minivinst. Inte så att jag jublar högt direkt. Jag är ju ingen idiot.
Men nu tänker ni -Hur kan det vara grönt 70% av tiden? Det låter ju inte troligt. Nä exakt. Ta ett random övergångsställe och det lyser oftast rött. Helt rätt. Men inte mitt. Anledningen är enkel men ack så underbar. Jag tog ett kort på mitt underbara övergångsställe. Ledtrådar kan spåras av bilden/bildtexten. Ta gärna en sightseeing till övergångsstället. Köp en god kaffe på Espresso House och dela min glädje över den så ofta lysande gröna gubben!
Ring ifall du vill ha en guide så njuter vi av kaffe och gubbe tillsammans.
Ett underbart övergångsställe vid Sveavägen/Rådmansgatan.
Beställer ägg av roomservice
Under trippen till Gran Canaria lyckades jag hålla träningen igång. På semestrar kan man lätt hoppa över träning. Skönare så, men inte den här gången. Med träning kommer andra krav. Dels sömn. Sen är maten en viktig del. Man måste orka träna och kroppen behöver energi. Ja, ni fattar.
Jag hade varit ute på en löprunda. Klockan var kring 5. När jag kommer tillbaka till hotellet känner jag att jag snabbt behöver mat. Till middagen är det ytterligare 2-2,5 timmar. Nä, det går inte. Jag måste ha mat nu. Så jag kommer på den genialiska idén att beställa tre kokta ägg av roomservice. Lättlagat, går snabbt och perfekt mellanmål. Genialiskt helt enkelt.
Mitt samtal till roomservice går inte som jag tänkt mig. Att beställa "Three boiled eggs and salt" är visst något ytterst ovanligt på det hotellet. Killen som tar emot mitt samtal förstår för det första inte vad "eggs", "boiled" eller "salt" är för något. Att skifta över till spanska är inte heller att tänka på. Jag kan ju inte spanska. Men engelska borde väl funka på ett botell placerat mitt i en turistort? Hur som helst lyckas jag förmedla min önskan. Killen bekräftar beställningen. Jag avslutar med att fråga om hur lång tid det tar. Ca 10 minuter får jag till svar. Härligt!
Tiden går. Det känns inte alls bra. Jag är hungrig och börjar ana att killen inte alls förstod vad jag menade med "Three boiled eggs and salt". Efter 50 minuter ringer jag tillbaka. Samma kille svarar. Jag frågar efter min beställning. Bara det känns om goddag yxskaft. Inser att jag måste släppa min beställning och lägga en ny. Så jag börjar med "Three boiled eggs and salt". Killen på andra sidan kanske är Manuels yngre kusin ifrån "Fawlty Towers". Ingen överdrift här. Han repeterar allt jag säger men jag hör att han inte fattar ett dyft av det jag säger. Samtalet går fram och tillbaka under en ganska lång tid. Min frustration ökar. Men jag måste hålla ilskan tillbaka. Jag vill verkligen ha mina ägg. Min kropp behöver mellanmålet.
Under samtalet byter jag taktik. Killen har bevisligen aldrig lärt sig vad ägg heter på engelska. Min ny taktik blir ren rebusvariant. Jag säger omelett. "You make omelette with eggs". Då går det upp ett ljus för killen. -You want omelette?!? Nej för fan, jag vill ha Eggs. Fram och tillbaka lite till, nu fattar han. Fint, då vill jag ha dem kokta oxå. Jag säger "hot water, 5 minutes". -Aha, no problem. Får jag till svar. Haha, inget probelm? Det här var det största problemet under min vistelse. För att bara ytterligare en gång bekräfta allt så frågar jag honom om de kommer upp "today or mañana?" Han skrattar och säger att äggen givetvis kommer idag, om 10 minuter. Jag vill tro honom men kan ändå inte andas ut förrän jag ser äggen med mina egna ögon.
Efter drygt 10 minuter kommer äggen upp. Det blev dyra ägg. 7,5 Eur och en väntan på över 70 minuter. Deras roomservice får inte topbetyg den här gången.
Three boiled eggs with salt. Lätt som en plätt!
Jag hade varit ute på en löprunda. Klockan var kring 5. När jag kommer tillbaka till hotellet känner jag att jag snabbt behöver mat. Till middagen är det ytterligare 2-2,5 timmar. Nä, det går inte. Jag måste ha mat nu. Så jag kommer på den genialiska idén att beställa tre kokta ägg av roomservice. Lättlagat, går snabbt och perfekt mellanmål. Genialiskt helt enkelt.
Mitt samtal till roomservice går inte som jag tänkt mig. Att beställa "Three boiled eggs and salt" är visst något ytterst ovanligt på det hotellet. Killen som tar emot mitt samtal förstår för det första inte vad "eggs", "boiled" eller "salt" är för något. Att skifta över till spanska är inte heller att tänka på. Jag kan ju inte spanska. Men engelska borde väl funka på ett botell placerat mitt i en turistort? Hur som helst lyckas jag förmedla min önskan. Killen bekräftar beställningen. Jag avslutar med att fråga om hur lång tid det tar. Ca 10 minuter får jag till svar. Härligt!
Tiden går. Det känns inte alls bra. Jag är hungrig och börjar ana att killen inte alls förstod vad jag menade med "Three boiled eggs and salt". Efter 50 minuter ringer jag tillbaka. Samma kille svarar. Jag frågar efter min beställning. Bara det känns om goddag yxskaft. Inser att jag måste släppa min beställning och lägga en ny. Så jag börjar med "Three boiled eggs and salt". Killen på andra sidan kanske är Manuels yngre kusin ifrån "Fawlty Towers". Ingen överdrift här. Han repeterar allt jag säger men jag hör att han inte fattar ett dyft av det jag säger. Samtalet går fram och tillbaka under en ganska lång tid. Min frustration ökar. Men jag måste hålla ilskan tillbaka. Jag vill verkligen ha mina ägg. Min kropp behöver mellanmålet.
Under samtalet byter jag taktik. Killen har bevisligen aldrig lärt sig vad ägg heter på engelska. Min ny taktik blir ren rebusvariant. Jag säger omelett. "You make omelette with eggs". Då går det upp ett ljus för killen. -You want omelette?!? Nej för fan, jag vill ha Eggs. Fram och tillbaka lite till, nu fattar han. Fint, då vill jag ha dem kokta oxå. Jag säger "hot water, 5 minutes". -Aha, no problem. Får jag till svar. Haha, inget probelm? Det här var det största problemet under min vistelse. För att bara ytterligare en gång bekräfta allt så frågar jag honom om de kommer upp "today or mañana?" Han skrattar och säger att äggen givetvis kommer idag, om 10 minuter. Jag vill tro honom men kan ändå inte andas ut förrän jag ser äggen med mina egna ögon.
Efter drygt 10 minuter kommer äggen upp. Det blev dyra ägg. 7,5 Eur och en väntan på över 70 minuter. Deras roomservice får inte topbetyg den här gången.
Three boiled eggs with salt. Lätt som en plätt!
100 bögar flockas runt ett stånd
Då var man tillbaka i Sverige efter en vecka på Gran Canaria. Kom hem med brun hud och en släng av matförgiftning. Sista dagen fick jag i mig något skit. Såklart att det ska vara sista dagen dessutom. Mådde ju som en prins innan. Brunbränd, utvilad, hade tränat bra och var vid allmänt gott mod. Jag kämpande mig igenom flygresan hem och kan nu minnas tillbaka till en del intressanta saker som hände under trippen till Playa del Inglés.
Visste du att alla tysklands samt sveriges pensionärer befinner sig på kanarieöarna just nu? Sanning. Det är den säsongen. Flertalet av dem bodde på vårt hotell. Var inte så mycket drag i lounchen om kvällarna. Däremot var det rush så snart restaurangdörrarna öppnades till frukostbuffén vid 8-tiden. Morgonpigga människor det där.
Ganska tidigt på resan bestämde jag mig för att gå längst med stranden. Jag började mitt äventyr vid hotellet. Gick rätt ner till stranden och började traska bortåt. Vädret var perfekt. Kanske 24 grader och strålande sol. En härlig dag helt enkelt. Kanske inte så härligt så att jag skulle bada i ett kallt Atlanten. Kan inte varit mer än 21 grader. På tok för kallt om man ska njuta av vattnet. Där går jag och kollar runt. Njuter av värmande sol. Det tar mig kanske 8-10 minuter, sen kommer jag till en annan del av stranden. Ni som inte är över 15 år ska sluta läsa här.
Helt plötsligt kommer jag till en nudiststrand. Folk ligger nakna. Helt nakna. Precis som gud och läkarkonsten skapt dem. Jag kollar runt. Fan, det är ju bara pensoinärer. Typsikt min otur. En hel strand med nakna människor, men inget stort tjejkompisgäng som behöver hjälp med sololjan. Antar att det var fel säsong. Nä, istället ligger Helmut och Helga där tillsammans med deras frigjorda landsmän. Medans jag går vidare observerar jag att hårmodet går åt det kortare och slätare hållet i den här ålderskategorin. Kanske är det unikt just för nudister. Vad vet jag.
Nudiststranden är lång. Det tar mig en god halvtimme innan jag har gått förbi samtliga nakna pensionärer. Det jag snart ska upptäcka chockar. Ni som inte är över 18 år bör sluta läsa här.
Jag trodde jag hade sett allt. Vad mer kan man förvänta sig att se än nakna pernsionärer vars gubbar har kulorna i påsar stora som konsumkassar? Jo, jag kommer till en till nudiststrand. Men den här stranden är packad med 100-tusen tyska bögar. Nakna. Helt nakna. Jag ska inte överdriva. Givetvis var det inte endast tyska bögar där. Det var nog en salig blandning av nationaliteter. Extremt många av dem står längst strandkanten och hänger. Visar upp sig. Gäller att forcera fram utan alltför mycket ögonkontakt. Jag zick zackar mellan stavarna och lyckas utan fysiska skador ta mig igenom strandensnutten. Vilken upplevelse. Alla såg så vänliga ut. Ingen jobbig machoattityd som hetrokillar kan ha. Fast ju mer jag tänker på det dessto säkrare är jag på att de hade en lömsk baktanke med sin vänlighet.
Smygfotograferade 100 bögar runt ett stånd.
Visste du att alla tysklands samt sveriges pensionärer befinner sig på kanarieöarna just nu? Sanning. Det är den säsongen. Flertalet av dem bodde på vårt hotell. Var inte så mycket drag i lounchen om kvällarna. Däremot var det rush så snart restaurangdörrarna öppnades till frukostbuffén vid 8-tiden. Morgonpigga människor det där.
Ganska tidigt på resan bestämde jag mig för att gå längst med stranden. Jag började mitt äventyr vid hotellet. Gick rätt ner till stranden och började traska bortåt. Vädret var perfekt. Kanske 24 grader och strålande sol. En härlig dag helt enkelt. Kanske inte så härligt så att jag skulle bada i ett kallt Atlanten. Kan inte varit mer än 21 grader. På tok för kallt om man ska njuta av vattnet. Där går jag och kollar runt. Njuter av värmande sol. Det tar mig kanske 8-10 minuter, sen kommer jag till en annan del av stranden. Ni som inte är över 15 år ska sluta läsa här.
Helt plötsligt kommer jag till en nudiststrand. Folk ligger nakna. Helt nakna. Precis som gud och läkarkonsten skapt dem. Jag kollar runt. Fan, det är ju bara pensoinärer. Typsikt min otur. En hel strand med nakna människor, men inget stort tjejkompisgäng som behöver hjälp med sololjan. Antar att det var fel säsong. Nä, istället ligger Helmut och Helga där tillsammans med deras frigjorda landsmän. Medans jag går vidare observerar jag att hårmodet går åt det kortare och slätare hållet i den här ålderskategorin. Kanske är det unikt just för nudister. Vad vet jag.
Nudiststranden är lång. Det tar mig en god halvtimme innan jag har gått förbi samtliga nakna pensionärer. Det jag snart ska upptäcka chockar. Ni som inte är över 18 år bör sluta läsa här.
Jag trodde jag hade sett allt. Vad mer kan man förvänta sig att se än nakna pernsionärer vars gubbar har kulorna i påsar stora som konsumkassar? Jo, jag kommer till en till nudiststrand. Men den här stranden är packad med 100-tusen tyska bögar. Nakna. Helt nakna. Jag ska inte överdriva. Givetvis var det inte endast tyska bögar där. Det var nog en salig blandning av nationaliteter. Extremt många av dem står längst strandkanten och hänger. Visar upp sig. Gäller att forcera fram utan alltför mycket ögonkontakt. Jag zick zackar mellan stavarna och lyckas utan fysiska skador ta mig igenom strandensnutten. Vilken upplevelse. Alla såg så vänliga ut. Ingen jobbig machoattityd som hetrokillar kan ha. Fast ju mer jag tänker på det dessto säkrare är jag på att de hade en lömsk baktanke med sin vänlighet.
Smygfotograferade 100 bögar runt ett stånd.
Pigmentet måste få sitt!
Nu byter jag snöyra mot poolbad och apelsinkonsumtion i en vecka. Tillflyktsort, Gran Canaria.
Frank Andersson, brottaren, sa en gång att "Kuken måste få sittt. Skön snubbe. Själv så känner jag väldigt starkt att "Pigmentet måste få sitt". Är inte nyttigt att vara så avhållsam ifrån sol. Nä, det funkar inte. Nu drar jag!
På återseende.
/SkalmanAl
Frank Andersson, brottaren, sa en gång att "Kuken måste få sittt. Skön snubbe. Själv så känner jag väldigt starkt att "Pigmentet måste få sitt". Är inte nyttigt att vara så avhållsam ifrån sol. Nä, det funkar inte. Nu drar jag!
På återseende.
/SkalmanAl
SkalmanAl äter pizza på Nyårsdagen
Det blev ett nytt år även för mig...som vanligt. Nyårsdagen var inte helt oväntat seg, och pizza stod på menyn när jag till slut bestämde mig för att lämna lägenheten. Behövde visserligen inte gå så långt. Pizzerian ligger runt hörnet. Samma kvarter. Nyårsdagen är visst pizzeriornas bästa dag. Deras Julafton så att säga.
Pizzerior kan delas in i ett antal kategorier. Vi har vedungsbakade pizzor, Pizza Hut, Primo Ciao Ciao och vanliga "turkpizzerior". Ja, ni känner till de olika typerna. Även vegetarianer har koll på det här. Pizza är näst intill vår nationalrätt. Sen har vi även min pizzeria runt hörnet. Jag kan bäst beskriva den som en turkpizzeria med ambitioner. Deras stora och mest märkliga edge är att de har en kines som pizzabagare. Ja, en KINES. Ägarna tycks vara ifrån mellanösten. Så varför har de en kines vid ugnen? Det är obegripligt. Det är ju som att se en Japan göra Kebab. Eller se en burkaklädd kvinna sälja korv med bröd. Kanske smakar det lika gott. Men själva uppenbarelsen tar genast bort ett par smakpoäng. Är det bara jag som känner såhär? Kan omöjligt vara så.
Jag gillar ju att det är turkar, svenskar, albaner eller serber som bakar mina genuina italienska pizzor. Det smakar godast då. Turkarna hottade upp pizzamenyn med "kebabpizzan". Kommer min Kines snart erbjuda en "Fyra-små-rätters-pizza" och slänga med pinnar? Ingår ris?
/SkalmanAl
Pizzerior kan delas in i ett antal kategorier. Vi har vedungsbakade pizzor, Pizza Hut, Primo Ciao Ciao och vanliga "turkpizzerior". Ja, ni känner till de olika typerna. Även vegetarianer har koll på det här. Pizza är näst intill vår nationalrätt. Sen har vi även min pizzeria runt hörnet. Jag kan bäst beskriva den som en turkpizzeria med ambitioner. Deras stora och mest märkliga edge är att de har en kines som pizzabagare. Ja, en KINES. Ägarna tycks vara ifrån mellanösten. Så varför har de en kines vid ugnen? Det är obegripligt. Det är ju som att se en Japan göra Kebab. Eller se en burkaklädd kvinna sälja korv med bröd. Kanske smakar det lika gott. Men själva uppenbarelsen tar genast bort ett par smakpoäng. Är det bara jag som känner såhär? Kan omöjligt vara så.
Jag gillar ju att det är turkar, svenskar, albaner eller serber som bakar mina genuina italienska pizzor. Det smakar godast då. Turkarna hottade upp pizzamenyn med "kebabpizzan". Kommer min Kines snart erbjuda en "Fyra-små-rätters-pizza" och slänga med pinnar? Ingår ris?
/SkalmanAl
