Punkt nummer två

En annan sak som behöver ordnas upp, utöver cyklisterna, i den här stan är vår stadsvy. Det mesta av Stockholm är fint. Det som inte ser ut som en ljuv målning kan jag leva med. Fast en sak irriterar mig. Och just det här irriterade elementet har ökat de senaste åren.
 
Varje dag, så fort jag går utanför dörren passerar jag tiggare. Jag är så trött på dem. Utan överdrift ser jag minst tre tiggare utplacerade på vägen till jobbet. Lika många när jag går hem. Jag har ca 800-900 meter från lägenhet till kontor. Det ger en tiggare per 300 meter. För koncentrerat. Och då har jag bara räknat på ena sidan av gatan.
 
De är helt okay duktiga på sitt jobb. Att tigga. De inte bara vågar be om pengar, de gör det målinriktat och ganska aggressivt dessutom. Inte speciellt trevliga heller. I mitt tycke ser männen mer sympatiska ut än kvinnora. Vilket är konstigt då kvinnor oftare uppfattas som svagare och mer hjälplösa än män. Fast inte nu. Är det för att en tiggande man, är mer på botten, än en tiggande kvinna?
 
Av deras utseende att döma, väldigt bruna européer och skitiga som "uteliggare" ofta är, så kan man gissa att de är från fattiga delar i Centraleuropa. En dag stannade jag upp framför en av tiggarna. Jag frågade henne på svenska vart hon kommer från. Hon hoppades såklart på att få pengar. Bad mig prata engelska. Jag frågar igen. Hon svarar Rumänien.
 
Jag gick därifrån, utan att bidra till att vi har sådant omfattande organiserat tiggeri. Kommer aldrig bidra till deras affärsverksamhet. Det borde ingen göra. Fan, sluta allihop. Skänk pengarna till Rädda barnen, Amnesty eller någon annan hjälporganisation istället. Bidra inte till tiggeri-trafficking. Speciellt inte som den landar i mina hoods.
 
Förra veckan. Jag sitter på fik. Espresso house. In kommer två yngre varianter av de som brukar sitta ute och tigga. Killarna är kanske 17 år. Kliver in på fiket och går från gäst till gäst och tigger. Nytt fenomen. De kammade noll hos mig.
 
Varför inte lagstifta bort tiggeriet? Förlägga det med böter, vilket man exempelvis gjort i Londons t-bana. Visst, tigg på, men det kommer kosta dig 2 lax alternativt omedelbart respass hem.
 
Är det bara jag?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ska det vara så här? Varför tar inte polikerna tag i det organiserade tiggeriet?
Är det en känslig fråga? Har jag missat något? 
 
 
 

Först på dagordningen

Då är frågan vad jag skulle göra ifall jag nu tagit en annan karriär och istället blivit politiker. Låt oss säga att jag sitter invald i Kommunfullmäktig. Vilka frågor vill jag driva? Jag har två saker på agendan.
 
Vilken grupp människor i Stockholm kommun begår flest brott? Jo, cyklister. De begår lagbrott på löpande band. Innan de har kommit till jobbet, så har de cyklat mot rött. Mot enkelriktat. På övergångsställen. På trottoarer och inte lämnat företräde till fotgängare. Förstår inte varför fler cyklister inte råkar illa ut. Är det för att alla andra tar extra hänsyn till dem?
 
En bilist vill inte köra på en cyklist. Brukar sluta riktigt illa och vilken bilist vill vara vållande till det? Fotgängare är också extra försiktiga med cyklister. Gör ont att bli påcyklad. Så, cyklister kan fortsätta åtnjuta den här implicita ansvarsfriheten som getts dem.
 
För nån vecka sen fick jag se en kvinna snackandes i mobilen som hon höll mot örat samtidigt som hon på cykeln svängde i en korsning och hamnade lite fel. En del av mig tänkte "God, strike here down". Gud lyssnar aldrig på mig.
 
Så, varför inte se till så att cyklister också följer våra lagar? Ut med poliser med bötesblock. Kan till och med öka kommunens intäkter. Eller lyder polisen under Landstinget? Ökade intäkter hur som helst.
 
 
Jag tar punkt två i nästa inlägg.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 

Sluta fucka naturen

Intressant det här med könsroller. Hur påverkas vi av rollerna och är det omgivningen som talar om för oss hur vi ska formas som pojkar och flickor?
 
Jag tror såklart inte att det är samhället som är skyldiga till hur vi agerar som män och kvinnor. Visst, till en liten del. Men även den delen borde kunna förklaras med vårt dna. Av nån anledning tycker jag att de som kämpar för att ta bort vår könsidentitet är dumma i huvudet. Det där med att man exempelvis inte ska klä barn i traditionella pojk- eller flick-färger. Olika leksaker. Alla ska hanteras exakt lika oberoende kön. Ja, ni fattar. Jag orkar inte gå in djupare än så. Hjärntvättade puckon.
 
Jag har alltid sett det här med könsroller som en mer komplex fråga. Den blir mångbottnad i och med att vi lever med påverkan. Vad det än må vara. Fast i botten så är frågan enkel. Allt handlar om evolution och dna. Moder jord har skapat oss på det här viset. Med olika förmågor mellan könen. Hur svårt ska det vara att acceptera? När väl alla fattar varför vi är som vi är, kan man gå vidare med att skapa ett så jämlikt samhälle som möjligt. Man måste börja från rätt håll. Pragmatiskt och kanske en tämligen manlig företeelse?
 
Så, det var med en stor glädje jag såg på SVT igår. Kommer inte ihåg vad programmet hette. Kanske DOX. Ett forskarteam hade kommit fram till att apbarn, appojkar och apflickor, valde att leka med leksaker utifrån deras kön. Jag förutsätter att studien gjordes utan påverkan. Flickorna valde alltså dockor, och pojkarna vapen, lastbilar osv.
 
Om studien stämmer, vilket jag inte betvivlar, så är resultatet diametralt mot vad alla vidriga och högljudda feminister hävdar. Dvs att samhället skapar dessa hemska könsroller. Man måste gå djupare. På samma sätt som -varför invandrare är överrepresenterade i svensk brottstatistik. Eller varför kvinnor oftast tar ett större i hemmet. Gå ett steg djupare.
 
Nu vill jag att alla arga feminister som orättvist skällt på män, ber om förlåtelse, och istället börjar skälla på antingen Gud, eller på Moder jord.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Bill Apes skriver ett program?
 
 
 
 
 
 
 

Politiker

För ett par inlägg sedan hade jag funderingar kring om ens fritidsintressen som barn påverkar en som stor. Hade jag hamnat i i kommunalfullmäktige ifall jag skolats i ett ungdomsförbund? Nu när jag tänker på den möjligheten så hade en karriär på mellannivå inte alls varit omöjligt. Kanske dystopiskt, men inte omöjligt. 
 
Låt mig utveckla. Jag slipas till och skolas inom förbundet. Det enda som skulle krävas av mig, är en mental mognad och ett intresse. Det ser jag dels som mina föräldrars ansvar. Jag tar en lämplig examen. De som krävs är inte alltför svåra. Sedan får jag slita och göra mina hundår inom förbundet och antagligen inom den riktiga världen (privata sektorn). Jag växer till och börjar ta kliv på karriärstrappan.
 
Därefter kommer nästa megasteg. Jag drar nytta av min etnicitet och alla mina personliga skills. Vilket parti hade inte för 10 år sedan, och nu, ansträngt sig extra för att lyfta fram kompetenta medlemmar med en fin brun färg och dessutom talar brytningsfri svenska? Snacka om räkmacka. Positiv särbehandling rätt av. Den existerar såklart.
 
Hade min demografi sympatiserat med mig? Jag är helt övertygad om att jag skulle klara just den delen av rollen. Seriöst, hur svårt kan det vara med lite träning och rätt backning?
 
 
 
 
 
 
 
Karriärbyte? Politiker eller polis?
 
 
 
 

Jämlikhet

Ett ämne som jag älskar att hata, är debatten om könsroller och jämlikhet. Kan bero på Tina Rosenberg, Britta Svensson, Linda Skugge och Gudrun Schyman. För mig är det givet att det ska råda total jämlikhet mellan könen. Undrar vad Tina i sitt innersta anser?
 
Det enda som ska spela någon roll i arbetslivet är prestation. "Lika lön för lika arbete"? -Fuck det! Lönen ska vara prestationsbaserad så länge vi lever i en marknadsekonomi. Ska Zlatan ha samma lön som lagets sämsta spelare? Enkel biljett till Kin Jong-uns lag till den som svarar ja på den frågan.
 
Gissar att alla som är födda på 70-talet och framåt, förutom religiösa, bakåtsträvare och folkhemsdemokrater, ser jämlikheten som en självklarhet.
 
Några veckor sedan. Jag tittar på ett könsrollsseminarium på SVT. Som alltid i den här typen av forum, klandrar alltför många feminister männen för alla orättvisor som finns i samhället. Det osar förakt hos vissa. Ingen manshatande feminist verkar heller vara intresserad av att konstruktivt ge vettiga förslag på hur man ska förbättra strukturerna i vårt land.
 
Ingen neggande feminist kunde heller adressera anledningen till varför kvinnor halkar efter i löneutvecklingen på ett vettigt sätt. Bara det gamla vanliga snacket om att män anställer män och att kvinnor tar merparten av ansvaret för barnen. Finns det studier på hur hög andel kvinnor som vill ta det stora ansvaret för barnen? Kan det vara så att fler kvinnor än män, vill ta på sig den rollen och hur påverkar det i så fall kvinnorna i arbetslivet? Jag har inte hört en sådan debatt. -Varför inte? Locket på? Det är en oerhört intressant fråga ur ett socioekonomiskt och biologiskt perspektiv.
 
En äldre kvinna pekar på att föräldraförsäkringen låser ute kvinnor i och med att de får full ersättning om de skaffar sitt andra barn inom 24 månader (kanske 2,5 år?). Låter vettigt. En annan kvinna pekar på att de som arbetar med jämställdhetsfrågor måste öppna upp sekten med kvinnor och få in fler män. Låter vettigt det också.
 
Under seminariet får vår nya Jämställdhetsminister, Maria Arnholm ordet. Jag känner hopp. Hon är av det jag sett, en riktigt vettiga feminist. Dessutom på regeringsnivå. Hon kallar sig feminist (som Göran Persson för övrigt .Komiskt i mitt huvud)...
 
Det gick upp för mig om varför jag gillade hennes åsikter. Maria Arnholm har nyligen varit aktiv inom den privata sektorn. Varit chef på högsta nivå och levt i verkligheten. Hon vet hur näringslivet fungerar och sett för- och nackdelarna med män och kvinnor ute i arbetslivet.
 
Hon fick frågan om hur hon lyckats klättra till den absoluta toppen inom den branschen hon verkade. Maria svarade: att det bästa hon gjort är att skaffa barn, men att hon alltid jobbat mycket.
 
Hennes svar säger allt. Är man en duktig man eller kvinna, som skaffar barn och jobbar mycket, ja då kommer man till toppen oavsett kön. Dessutom med en rättvis lön. Fan, vad jag gillar henne, Hon är säkert bättre än jag på fotboll också.
 
 
 
 
 
 Efter sex år ska det äntligen bli ordning på Jämställdhetsministerposten. Statsministern med sin andra kvinna.
 

Att forma en karriär

Det är mycket som man med tiden inser är bra kunskap. Politik till exempel. Att det berikar ens förståelse för det sammanhang man lever i. Både inrikes och utrikes. Det hade varit nyttigt att engagera sig politiskt när man var tonåring. Inte för att jag känt ett starkt engagemang i någon samhällsfråga. Hade inte heller velat snöa in mig i ett fåtal frågor med begränsad livserfarenhet. Har så fruktansvärt svårt för idealister. -Väx upp. Ut och lev. Se alla sidor. Kom tillbaka sen. Tills dess -Shut tha'fuck up.
 
Det som däremot hade varit värdefullt att ha med sig, är med den skicklighet som politiker kan navigera och argumenterar i debatter. -Lyssna, lägga upp strategier, hålla sig till en plan, beröra, verbaliserar och ändrar folks åsikter. Det är inte bara en konst, det är ett effektfullt vapen också. Ungdomförbuden är en ypperlig plantskola -som jag inte gick. Jag hade inte den insikten då. Tyvärr. 
 
Teater är en annan bra sak att ha med sig i bagaget ut i arbetslivet. Samma sak där. Tog ett tag innan jag insåg nyttan med den kunskapen. För sent. Fotboll är en annan miss. Stor sport. Missade faktiskt alla lagsporter. Istället satsade jag på pingis. Grymt kul. En lagsport hade kompletterat pingisen och de andra individuella sakerna jag höll på med. Också nyttigt för ens utveckling. 
 
Det där med att man som barn ska få utöva det man själv vill, kanske inte alltid är bäst för ens personliga utveckling. Hade det varit bättre om jag "tvingats" testa på en massa saker under ett par års tid? Kanske hållit kvar i pingisen som huvudintresse, men samtidigt fasat in och ut andra aktiviteter? Vet barn vad de egentligen vill, eller vad som är bäst för dem? Mitt långsiktiga tänk fanns inte i min skalle som barn. Det var inte utvecklat. Är man då förmögen att ta livsavgörande beslut? Jag hade "förmånen" att välja själv. Bra eller dåligt?
 
Jag hade säkert avskytt idén om att gå med i ett ungdomsförbund eller i en teatergrupp som tonåring. Eller? Man vet aldrig. Kanske hade SkalmanAl nu istället suttit i Kommunalfullmäktige och försökt lagstifta bort det organiserade tiggeriet på stan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ole dole doff...muf, luf eller fotboll?
 
 
 
 
 

RSS 2.0