SkalmanAl

Där sitter jag som vanligt helt fredligt och stilla. Jag varvar mellan att arbeta, surfa och skriva. Jag är på ett kafé. Som vanligt får man vara glad över att man fått en plats. Gäller att samsas om platserna med turister, studerande och mammor med kids (inte lika ofta fäder). Emellanåt också kärlekspar, dejter, vänner som catchar upp eller som bara hänger, och dom som kommer ensamma.

Folk pratar, äter och dricker. Har trevligt. Ljudnivån är behaglig. Svag musik spelas genom högtalarna. Den finns där. Ingen tänker på den. Vissa är så inne sina konversationer. Andra sitter med datorn, boken, telefonen, tidningen eller skolböckerna.

Ibland händer det att något sticker ut och stör. Som för någon dag sedan. Jag satt där. Harmoniskt. Plötsligt hör jag ett hysteriskt skrik ifrån en bebis. Skriket slutar aldrig. Det låter som om föräldrarna kör in nålar i ungens ögon. Alltså inget vanligt gnälligt skrik som bebisar är så bra på. Nä, det här var katastrofskrik. Det är svårt att stänga ute ungens oljud. Antar att det är själva syftet av Moder Jord. Man ska inte kunna negligera så små skrikande männsikor. Det går inte.

Bebisen har båda sina föräldrar med sig. Ingen av dem lyckas få tyst på ungen. Jag ser på föräldrana att de tycker situationen blir alltmer jobbig. De vet mycket väl vad ALLA andra på fiket tänker;  -Kan de inte lämna ungen hemma! -Fattar de inte att de stör oss andra som satan?! -Ta ut ungen, NU! Tror ingen känner, eller tänker; -Nä men jösses, vad synd det är om bebisen, som är så ledsen. Inte ens föräldrarna.

Efter 10 minuter ger föräldrarna upp. När de rullar förbi mig ser jag att de dessutom har två exemplar. Tvillingar. Dubbel misär. Dubbel glädje för föräldrarna. Inte för oss. En lättnad drar över fiket då familjen lättar.

Några minuter passerar. Ett nytt skrik hörs. Folk suckar till. Ska man tåla det här? Jag får lust att gå fram till mamman och påpeka att den förra bebisens föräldrar minsann hade vett att lämna kafét. Jag vågar såklart inte. En sådan konversation passar sig bättre i tanken.

Ungen slutar föra oljud efter några minuter. Stressnivån sjunker hos oss andra på fiket. Man accepterar att bebisar skriker på ett jävligt jobbigt sätt. Man måste acceptera. Men vart går gränsen? Är det okay att en bebis föräldrar låter sin unge förstöra fikaron för så många andra människor?





Folk borde tänka på konsekvenserna som sex medför.

Förra helgen förändrades förutsättningarna i min och Conans hjärtliga kamp om att göra milen snabbast. Jag var ute och hade en rekordtid på gång. Foten gick sönder vid 7.7 km. Sedan dess har jag haltat fram. Min löpträning ligger helt nere. Conans tid kommer stå sig ett litet tag till.

I torsdags gick jag till slut till läkaren. Jag förstår kanske vartannat ord av vad min gamla Persiska husläkare på Hötorgets mottagning säger. Han mumlar inte bara. Han har brytning också. Kunnig och trevlig är han i alla fall.

Strumporna åker av på båda fötterna. Han måste jämföra, klämma och försöka hitta felet. Jag har troligtvis fått en blödning i foten som klämmer på ett gäng nerver. Någon sena kan också vara av. Läkningsprocessen tar kring tre veckor.

Föt att inte tappa för mycket kondition har jag tvingat mig att köra roddmaskin tre gånger  den här veckan. Blir säkert en gång till. Hur kan en sådan fantastiskt bra maskin för hela kroppen, vara så förbannat krävande? Jag får tacka Conan för motivationen. Att genomlida 30 min åt gången på maskinen i bra tempo är din förtjänst Conan.

Tack för att du finns.


En tuff arbetsvecka ligger bakom mig. Avslutade fredagen med att gå på nattbio. Blev Tintin på Sergel. Filmen började kl 23:40. Jag somnade. Kan nån berätta vad som händer den sista halvtimmen?




Obs. Det är inte jag på bilden.

Vilken dag. Fullt upp. Klockan är 1950 och det är fredag. Snart klar för att gå ifrån kontoret. När ska jag hinna med resten av kvällen? Skönt för bloggandet att det är helg i morgon. Då blir det avkoppling i form av kreativitet.

Förra lördagen var jag på bröllop. En vän gifte sig. Jag var med kvällen han träffade sin fru. I Jönköping. Vi var där för att hälsa på Pär som under ett par år jobbade i Mjölby. Eller var det Jönköping? Han hade lägenhet i Jönköping i alla fall. Det var ungefär sju år sedan.

Vigseln ädge rum i Uppenbarelsekyrkan, Hägerstensåsen. Väldigt nära Kransen där jag är uppväxt. Uppenbarelsekyrkan är väl den kyrka som jag varit i flest gånger. Johanneskyrkan på Norrmalm ligger också högt upp på listan. Hade en period då jag var liten när jag blev ditsläpad av min mamma ganska regelbundet. Katolska gudstjänster på polska som 4-5 åring. Tack för de söndagarna.

Numera blir det bara kyrkliga besök i någon random stad som turist för att kolla arkitektur eller höga kyrktorn. Minimalt intresse dock. Minns en kyrka med ett riktigt högt kyrktorn i Geneve. Fantastisk utsikt. Kyrkor är vackra saker. Det är väl antagligen därför de fortfarande spelar en roll i vår nutid. Jag har ingen tro. Däremot känns det  högtidligt att vara i en kyrka. Kanske för att det för min del bara är förknippat med stora händelser. Jag uppskattar byggnaderna och historiken.

När jag satt där under cermonin hade jag svårt att känna glädje. Jag får kämpa emot andra tankar. Sist jag var där i den kyrkan, var på Jennys begravning. Det var sommaren 1997. Jag kom givetvis att tänka på Jenny. Det var första gången jag förlorade någon som jag delat så mycket med.

Vi var klasskompisar genom låg- till högstadiet och väldigt nära vänner. Kommer ihåg hur jag ofta satt i telefon med Jenny i högstadiet. Vi pratade i timmar. Under vissa perioder varje dag. Det händer att jag fortfarande drömmer om Jenny. Vi spelade piano ihop. Hon var musikalisk. Jag läste noter. En gång när vi var 16 år gick vi på två biofilmer på raken. Först Spårlöst försvunnen och sedan Boxing Helena. Hur kan jag minnas det när jag glömmer så mycket annat? Jenny gillade skådespelerskan Sherilyn Fenn. Känd ifrån Twin Peaks. Helena i filmen.  Ska jag någonsin se serien som så många tjatar om?

Det var en mix av känslor och tankar som passerade igenom cermonin. När brudparet väl sagt Ja till varandra, och gått ut, släppte tankarna.  Jennys begravning avslutades med Eric Claptons låt Tears in Heaven. Eric C skrev låten då han förlorat sin väldigt unga son. Jenny själv var det enda barnet. Alltför ung. Tidigare var låten den mest spelade på begravningar. Kanske är den det fortfarande.

Det här blev inget feelgood-inlägg. Tänk på Bananer i pyjamas och nynna melodin. Ett bra sätt att vända stämningen.







Tidigare idag postade Myran en bild på en Banan i pyjamas.
Jag såg bilden och blev påverkad. Det stör mig att jag är så
påverkningsbar.

Jag hade pausat ifrån löpningen i en hel vecka. Var småkrasslig och tog det därför lugnt. Så i onsdags kände jag mig lite bättre. La in ett svettigt benpass på lunchen. Det skulle jag inte gjort. Kroppen reagerade. Fick omedelbart huvudvärk och förkylningen kom tillbaka. Ibland fungerar det att träna bort slutet av en förkylningsperiod. Nu gick det inte.

I går lördag var jag frisk igen. Suget efter att få komma ut och springa och dessutom få krossa Conans mediokra tider sprudlade i kroppen. Jag var så nära sist. En minut ifrån Conans tävlingstid. Vet att jag tar den utan svårighet. Då strulade det med ett par rödljus och den förbannat tunga Västerbron.

Uppladdningen inför gårdagens lopp kanske inte var den bästa. La mig sent och hade druckit på kvällen. Men mentalt var jag laddad upp till tänderna. Måste erkänna att jag hade en del frustration över att jag inte tog Conans tid senast.  Att jag dessutom blev krasslig efteråt, vilket satte stopp för nya försök och träning irriterade.

Egentligen ville jag lägga in intervallpass i veckan för att förbättra mina resultat. Kände att jag inte behövde det  för att slå Conan. Men för min egna utvecklings skull vore det nyttigt.

Jag sätter igång pulsklockan och Runkeeper. Drar iväg. Löpstegen är lätta. De två första kilometrarna går i ett bra tempo. Jag blir förvånad över att jag inte känner mig ansträngd. Vad har hänt med mig? Har jag lyckats peaka min superform genom vila och förkylning?

3 km. Jag börjar få ont i höger fotled. Förstår inte varför. Har inte trampat snett eller haft problem med foten tidigare. Ändå smyger sig smärtan på. Jaja, det går väl över tänker jag. Springer vidare. Västerbron går bättre den här gången. Tappar inte lika mycket tid som tidigare. En klar förbättring. Rösten ifrån Runkeeper ger mig feeds med jämna mellanrum. I lurarna maxar jag Skrillex genom hela löprundan. En rekordtid är på gång. Efter Västerbron återstår bara jämn mark.

Vid 7,5 km har smärtan i foten vuxit sig så stark att den inte går att ignorera mer. Vid 7,7 km är det helt omöjligt att springa vidare. Jag stannar upp och stänger av klockan. Det känns oerhört tråkigt att avbryta milen. Tiden var bra. Krafterna fanns där. Motivationen likaså. Foten som aldrig strulat innan, ville inte.

Nu känner jag mig ännu mer frustrerad, men även trygg med att jag har bättre tider i mig, än Conan. 45 minuter är realistiskt om jag får vara hel.

-Conan, du kan andas ut i någon vecka till. Sen ryker dina tider för alltid.


Min löprunda


Jag haltar fram i min vardag för tillfället.

För kanske ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om en tvångstanken om att lägga skräp i cykelkorgar. Läs här.

Cykelsäsongen är snart över. De flesta ställer in sina cyklar när snön kommer. Kanske ser man någon enstaka cykel även på vintern här i stan. Finns väl alltid nån som cyklar till jobbet året runt.

Inlägget om mina tvångstankar satte sig i en läsares huvud. Det slutade med att han själv föll dit och lade en påse med hundbajs i en stackars cykelkorg. Stolt mailade han mig bildbevis. Det var då jag kom på att utlysa en tävling. Vinnaren skulle den som inkom med roligast cykelkorgsbilden bli. Kanske är det tur för landets cykelkorgar att jag inte har så många läsare. Det blev bara en bild till nämligen.

Utöver hundbajskortet fick jag alltså ett annan bild också. Bilden kom ifrån ett offer. Hans cykelkorg hade blivit grovt skändad. Att vara den som utsätts för sådana här handlingar är inte lika skoj. Men va fasiken, det är roligt för alla andra.

Killen som fann sin korg så miserabelt besudlad berättar om händelsen med egna ord. Läs nedan.

"Fann min cykel totalt jävla besudlad utanför Ica sent på lördagsnatten. Min damkorg var fylld med en hel del godis, hundbajspåsar, lite snabbmat å ett gäng stenar =D de hela fick en perfekt finish av ett rejält lager av öl över både sadel å korg."



Nej, jag har inte varit i farten. Lovar.

Vissa saker triggar somliga personer mer än andra. Allt började med en lättsam rapportering ifrån ett par löprundor ifrån min semester. Inga tider redovisades. Fanns inget speciellt att skriva om helt enkelt. Det var helt vanliga random-tider.

Ingen av SkalmanAls läsare hade behov av att hävda sig förutom Conan. Missförstå mig inte. En personlighet som Conans är bra för bloggen. Han kommenterar och bidrar således till att göra bloggen mer levande. Vad mer han bidrar till vet jag inte. Misstänker att han är en anonym byråkrat på nått stort semi-statligt bolag.  Att läsa bloggar och rasa på arbetstid är väl Conans ventil. Ja, det och löpning, eller "Wellness" som han själv säger.

Hur som helst var det viktigt för Conan att berätta att han minsann sprungit ett lopp på 48 min. Bra jobbat Conan. I helgen försökte jag slå det. Missade tiden med 1 minut. Då informerade Conan att hans personbästa ligger på 46 minuter. Conan har inte bara behov av att hävda sig. Han är en tävlingsmänniska och en gentleman.

Jag har antagit Conans utmaning om att springa ett lopp emot honom. Nu måste vi bara hitta en tävling att delta i. Utgången är given. SkalmanAl kommer stå högst på prispallen. Får jag bara träna ett par veckor till så är en realistisk tid kring 45 minuter.

Lycka till Conan.







Conan, du kommer få se baksidan av skorna under loppet. Ja om du orkar ta rygg.

För en tid sedan kommenterade Conan min joggingtid i Central Park. Tiden var "medioker". En trevlig löprunda utan att pressa till max, ska väl vara medioker. Conan själv hade noterat en tid på 48 min i ett lopp. Javisst, 48 minuter är helt okey. Inte mer än så. Conan var visst väldigt stolt över sin tid. Jag ska krossa dig Conan!

I måndags kom jag hem ifrån min resa. Tog ett intervallpass mitt i veckan. Igår lördag, var jag på bröllop. Men jag hann även ta en löprunda. Tänkte jag skulle pressa mig till att ta Conans halvdana tid på 48 minuter. Att springa på fri hand är något tuffare än att springa i ett lopp. Var ingen som pushade mig igår med applåder eller jubel. Ingen extra kraft fanns att hämta ifrån någon publik. Hade ett par rödljus. Ingen draghjälp. Det gick bra ändå.

Jag startade hemifrån. Tempot var högt. Fram till Västerbron låg jag bättre till än jag hade förväntat migt. Sen efter 5 km kommer den där sega skitbron. Den är tuff. Tog mig över såklart. Men det kostade inte bara tid, utan även kraft. I min analys sähär i efterhand har jag kommit fram till att jag måste lägga om strategin för bron till nästa gång. Idag är jag inte tillräckligt bra tränad för att hålla samma tempo hela vägen upp. Det kommer.

Resten av sträckan var ansträngande. Min tid höll inte hela vägen. Gjorde milen på 49 minuter. En minut långsammare än Conans tävlingstid. En sak är dock helt säker -Och det är att jag kommer krossa dig Conan!

Länk för löprunda

Var väl för nått år sen jag köpte en Nespresso-maskin till jobbet. Kaffedrickare som man är var det en uppskattad maskin. Gott varje gång. Vår gamla bryggare, som visserligen brygger nymalet kaffe, har stått helt obrukad sedan dess. Har tröttnat på att se den ta upp plats i köket på jobbet. Det är nog ganska givet att ingen kommer använda den på kontroret något mer.

Att slänga kaffebryggaren känns fel. Pjäsen kostade ändå någonstans mellan 700- 1 000 kr om jag inte minns fel. Säkert är att jag vill bli av med den. Orkar inte lägga upp på blocket. Att ge bort i julklapp är inte heller helt klockrent. Fick idag ett tips där jag får två flugor i en smäll. Och det är en tävling.

Om någon är intresserad av att ta över vårdnaden av den fina kaffebryggaren så är det bara att anmäla sitt intresse här i kommentarsfältet. En motivering, bra som dålig, kan premieras ifall fler skulle önska ta över bryggaren.

Min vinst i det hela är att bryggaren får en ny ägare, samt att jag slipper slänga en helt duglig maskin.




*Disclaimer. Kaffebönor eller bryggkaffe ingår ej. Inte heller mjölk, kaffekoppar eller teskedar.

Jag kollar mycket på serier. Egentligen bara nedladdade serier. Ibland även på Fredrik och Filip. Måndagar är bra nedladdningsdagar. Tror det är hela fem serier som går att tanka hem då. En dag att längta till. En serie som jag inte kollat på, men som många säkert tror jag kollat på är Sex and the city. Inget för mig. Däremot gick jag i Sex and the city's spår i lördags.

John som fungerade som vår guide i New York, tog oss bland annat till Magnolia Bakery. Tydligen känt ifrån serien Sex and the city. Bageriet säljer cupcakes. Söta som fan. Utanför slingrar sig en lång kö. Folk har gått på hypen. Även vi. Puckon asså. Där står jag i en lång kö för skitsöta cupcakes som jag aldrig skulle köpa igen. Varför? Varför detta flockbeteende? Jag gillar inte serien. Jag gillar inte för söta bakverk och jag gillar inte att stå i kö. Ändå så står jag där.

När jag väl är inne affären ser jag en rosa cupcake. Ja, jag köpte den såklart.




Bilder för alla Sex and the City fans. Conans favorit kanske?

En söt sak.                                                     Även jag har bidragit till köbildningen.                                                                    

För en vecka sen skrev jag om att jag då haft flyt med att bli uppgraderad på mina två senaste flighter. Mindre bra var att jag hamnade bredvid en sjuk snubbe. Inte helt avslappnat för en semi-hypokondriker att sitta bredvid bacillerna i 8-9 h. En vecka har gått och jag har inte insjuknat. Fantastiskt!

Igår skulle jag flyga igen. Hem till sverige. Jag har ingen aning om hur det gick till, men på något sätt fick jag en hel rad för mig själv. Tre säten. Runt omkring mig sitter folk ihopklämda. Inte jag. Jag kan breda ut mig åt samtliga håll. Inte ens en skrikande unge i närheten. Märkligt att jag helt plötsligt efter så många flighter helt plötsligt drar vinstlotten tre gånger på raken.

Där sitter jag. Ensam. De andra åker med andra flighter. Efter maten blir jag trött. Skippar kaffet. Fäller alla stolsryggar och fäller upp armstöden. Där ligger jag med en filt över mig och ett gäng kuddar. Ligger i fosterställning och sover gott. Känslan är bra. Jag vaknar till och känner mig sne i kroppen. Inser hur jävla mycket bättre livet måste vara för de som flyger first class. De har ännu mer plats. Mer ergonomiska stolar att sova i. Bättre service. Visst, jag har tre stolar. Men det är ju ingenting mot deras komfort. Jag ska vara nöjd. Känslan blir bättre när jag ser de andra trängas igen.

Undrar om jag någonsin kommer bli uppgraderad till business class?



Fick veta att de som sitter i vägtullar tjänar kring $80 000/år. Dvs ca $20 - 25 000 mer per år än vad en sjuksköterska tjänar. Anledningen är inte att utbildning är mer krävande, eller att tullarbetarna har ett större ansvar. Hälsorisken är den enda anledningen. Avgaser dag in och dag ut är visst inte så bra.

Den sköna känslan med att springa i Central Park satt i nån dag. Igår behövde jag fylla på känslan igen. Den här gången lyckades jag även peppa igång Leon som följde med.

Se löptur nr 2

Tog en pisspaus mitt i turen. Tror inte man får göra sådana saker i parken. Men vad är alternativet? Att pissa på sig? Orka leta reda på offentliga toaletter. Missade trist nog att sätta på Runkeeper efter pausen. Blev kring 1,5-2 km som inte registrerades. Jaja. 

Fick en kommentar av en "Conan" i inlägget tidigare om att min tid var långsam. Att han sprungit milen på 48 minuter. Är inte 48 minuter långsamt om man springer ett lopp? Jaja, träna på och lycka till nästa gång.



Nöjd löpare.

Mina löpskor fick följa med till NYC. Har ett tvångsmässigt beteende, och det är att träna. Löpning är kul just nu. Igår hittade jag dessutom energi till att springa. Tog en tur i Central Park. Hur många filmer har man inte sett där folk motionerar i Central Park? Massor. Igår var det min tur.

Se vart jag sprang

Det blev en mil. Exakt 10 km. Trodde inte att det skulle vara så långt runt parken. Ganska perfekt sträcka att jogga sig igenom. Efteråt går jag i lugnt tempo tillbaka till hotellet som ligger på 39e gatan. Solen skiner. Har musik i lurarna. Går förbi en polis. Han granskar mig. Håller kvar blicken väldigt lång tid på mina skor. Sen kollar han upp. Han önskar säkert att även han hade rosa inslag på sina löpskor.



Snapshot ifrån löprundan

Jag tror jag aldrig blivit uppgraderad på en flight innan hemresan ifrån NYC i augusti. Fick då nån premiumplats. Inte något märkvärdigt. Lite mer utrymme och nån tididning mer än boskapsklassen. Långt ifrån förstaklassstolar på långflyg. Igår hände det igen. Andra gången på raken.

Jag och Leon checkar in. Incheckningskvinnan ser ut som Lisa Simpson, ifrån serien Simpsons. Jag sa inte det till henne. Ville inte riskera mitt bagage. De få säten som fanns kvar bredvid varandra i boskapsavdelningen var vid nödutgångarna. Mer utrymme. Mer ansvar vid krasch. Kostar mer. Vi hamnade där. Det kändes riktigt bra.

Vi har placerats i den främre av två nöddörrar i mitten av planet. Vid en olycka har man troligtvis en större chans att överleva. Såg ett program som sa att man har störst chans att överleva en flygolycka om man sitta maximalt sju rader ifrån en nödutgång. Gärna närmast gången för den delen. Dessutom ökar överlevnadschansen ju längre bak i planet man sitter.

Där sitter vi. Bra utrymme. Jag hittar knappen för att fälla stolsryggen bakåt. Det går inte. Stolsryggen är låst på min rad. Mindre skönt. Att sitta upprätt med rak rygg som på en pianostol i 9 timmar känns helt omöjligt. Det går inte. Frågar om platsbyte. Som tur är har vi två lediga stolar bakom oss på varsinn sida om gången. Även de med mer benutrymme. Men framförallt går ryggarna att fälla.

Min oflyt fortsätter. Till vänster om mig har jag en väldigt välbyggd snubbe. Hans axel sväller ordentligt över på min sida. Killen till höger är normalt byggd. Problem. Han är förkyld. -Hur kan jag ha en sådan oflyt? Varför? Jag sover genom 5-6 h. Skönt. Den vakna tiden spenderar jag med att luta mig åt vänster. Mot den välbyggda snubben.

Leon hamnar bredvid två tjejer.

Då var det dags igen. Reser västerut. Destination New York. Har en halvtidig flight, så jag borde sova nu istället. Är dessutom väldigt sliten efter gårdagens svensexa. Kommer sova gott i natt.

Har haft turen att få en del sköna observationer på mina resor sista tiden. Väldigt oväntade saker såsom naken man i en hiss. Eller varför inte en gången jag nästan blev antastad av ett gäng glada kvinnor. Även det i en hiss. Dagarna efter blev jag snosad i nacken av en full snubbe. Även det i en hiss såklart. Får se vad hissarna i NY ger för upplevelser.

Nu när vi ändå är inne på hissar kom jag på ett livsförändrande skede. Hissen var central -även den gången. Får spara inlägget till en annan gång.

En rolig vecka väntar. Just det. Sökte såklart upp resan via flygresor.se. Fungerade skitbra!
(Ser fram emot en till lunch på Grill grabbar)