Det kryllar av dem
Nu är dom här. Stan kryllar av försäljare. Så jädra käcka och mållönsorienterade. Säljarna som kommer från Amnesty, diverse barnbyar, röda korset och så vidare vill ha samma sak som tiggarna. Dina pengar. De verkar också jobba efter mer eller mindre samma recept. Säljarna ser bara lite piggare ut.
Jag har tidigare skrivit om både tiggare och säljare. De är intressanta i och med att rör sig på samma ytor som jag. I veckan slogs jag av en fråga. -Vad händer om jag stannar vid en säljare som stoppar mig och frågar ut honom istället? Hur länge kommer säljaren stå kvar och svara på mina frågor?
Jag kliver ut från kontoret för att gå ett ärende. Blir ganska snart utsatt för ett försök till att bli stoppad. Känner att jag vill klara av mina ärenden först. Jag går vidare. På tillbakavägen är det en annan som gör ett nytt försök. Perfekt. Jag som hunnit komma upp jämsides med snubben stannar till och tar ett steg tillbaka.
Han börjar sin pitch med att ställa en fråga. Jag svarar inte, utan försöker snabbt komma på något jag vill veta av honom. Jag kontrar. -Får jag ställa ett par frågor till dig? Han svara att det går bra. Vad ska han säga? Garanterat inte vad han hoppats på. Jag smattrar iväg en frågesalva om hans jobb, strategier och om hur folk reagerar. Saker som intresserar mig. Efter ett tag börjar han tröttna. Det blir tydligt. Men han är fast av samma mekanismer som han själv utnyttjar.
Ett par av de mer intressanta faktoiderna jag fick av Amnesty-säljaren var att:
* Människorna som han tappar utan avslut, oftast går då de inser att saken kostar pengar.
* Har han väl kommit så långt så att blanketten åker fram, stannar ca 80 % kvar till köp.
Orkar jag så kör jag ett par till utfrågningar. Vore kul att ha ett bättre underlag och dessutom är det roligt att kasta om rollerna. Jag går därifrån med ett avslut. Han fick inget. Bara tappad tid.
Roligt.
Det här med stunden
Hur ofta går man inte och tänker på morgondagen? Det sker ju för jämnan. Man planerar och ser framåt. Varför ska man behöva kämpa för att leva för stunden? Det är något man ständigt påminns om. Eller är det bara jag som känner så? Kommer det mer naturligt för andra människor?
Tänker man mer på framtiden i ett visst skede i ens liv? Tror inte jag reflekterade speciellt mycket över framtiden som barn. Framtiden är väl inte kanske inte viktig för barn. Men sen kliver man in i ett skede där planering blir nödvändigt för att komma framåt. Frågan är när man mer och mer börjar stanna upp. Är det när ens barn flyttar ut? Tidpunkten då den biologiska tiden för att börja stänga av planeringen och vaggas in i nuet?
Okay, för att det här inlägget inte ska bli för långt summerar jag min tes. Alltså, de som är allt mellan barn och 60 år verkar ha ett driv för att utveckla och trygga sig själva och sin nära omgivning. Det ligger i oss. Ett måste för att överleva och frodas. Det är också en paradox mot många livsåskådningar av mer New age-art. Däremot ligger det närmare de stora religionernas strävan efter belöning längre fram i tiden. -Lev bra nu och du belönas med jungfruar eller ett paradis.
På så vis är det lustigt att påhittade religioner utnyttjat människans anlag för belöning och trygghet i framtiden. Det borde vara en slump. Mer sannolikt för att belöningen inte kan kapitaliseras nu, och endast i framtiden, är att skådespelet annars skulle rasa samman. Men det är ett intressant samband. Styrmedlet är som gjort för våra anlag.
Så vad har jag kommit fram till? Jo, att vi aldrig kommer bli så bra på att leva i nuet som vi önskar. I ett större perspektiv är det negativt för vårt släkte. För med en starkare närvaro i nuet tappar vi effektiviteten och vi kan inte producera lika mycket, vilket vi måste om vi ska leva den här typen av samhälle. Det vill säga ett samhälle där vi vill ha mer. Och även det ligger i vår natur, så det kommer vi inte heller ifrån.
Men visst, lev i nuet å var egoist. Det är bra för dig, men inte för oss andra...
