SkalmanAl

Undrar om det har funnits en mer tacksam president att skämta om än George W Bush? Hittade en imitation på W, som är så fantastiskt bra. Början med Al Pacino är ganska grym den med.

Tänkte testa en ny grej. Ge mig förlag på ett ord som jag ska associera och skriva om. Vad som helst. Ska se om jag kan få till ett inlägg i god SkalmanAL-anda. Kom igen. In med ett ord i kommentarsfältet.

Den här vintern är ju helt fantastisk. Januari är nästan över och det har knappt varit någon snö. I alla fall inte här jag bor. Underbart. Jag sover mycket bättre den här vintern. Jag får sova igenom hela nätterna. Annat var det förra året. Och året innan det. Det var de hårda vintrarnas fel.

Fick höra av min svenska vän i norge, som är sambo med en norska, att de flesta norrmän sover med fönstret vidöppet. Han vande sig efter ett tag. Läste att en temperatur på 13-18 grader rekommenderas i sovrummet. Inte bara norrmän sover med fönstet öppet. Jag gör. Alltid. Många andra också.

Jag gjorde en miss då jag köpte min lägenhet. Nu vet jag vikten av att ha sovrummet mot en gård eller mot en lugn gata. Inte nog med att jag har Sveavägen runt hörnet. Vägen är tungt trafikerad även på nätterna. Lägenheten ligger också vid en korsning. Två enkelriktade vägar. Den trafiken stör inte. Däremot blir det dubbla störningsmoment av de otroligt högljuda snöröjningsfordonen. Dessutom jobbar de nästan alltid i par eller grupp. Ingen som inte upplevt oljuden kan föreställa sig tortyren i öronen. Att sova igenom en hel natt när fordonens plogar skrapar mot asfalten är svårt, om man inte är döv eller drogad.

Det enda som funkar är ett stängt fönstret, eller öronproppar. Med lite flyt slipper jag öronpropparna i år. Vad har vi? Två månder kvar av vintern? Det borde vi klara.

Sommaren är bättre, trots att jag ibland vill slänga spanska ryttare på sveavägen, för att sabba för de som race:ar.







Arbetsmyror som inte smyger fram.

Det här med Karma är intressant. Men vad är karma egentligen? -What comes around goes around. -Man får det man förtjänar. -Det är bra/dåligt för din Karma. -Ge och ta. -Få igen för gammal ost. -Öga för öga, tand för tand. Det finns säkert fler uttryck. Alla säger egentligen samma sak.

Slog upp ordet Karma. Såg då att karma ligger exakt i linje med min egen tro, dvs lagen om orsak och verkan. Avtrycken vi lämnar efter oss får omgivningen att reagera i enlighet med naturlagarna. Det är karma i dess mest enkla form. Jag gillar det. Ingen gudom, ingen religion. Avskalat, enkelt och logiskt.

Allt man gör påverkar ens omgivning. Att hela tiden arbeta för att lämna så bra avtryck som möjligt är mycket mer intressant än att tillbe en fiktiv gud. Det spelar ingen roll hur litet eller stort avtrycket är. Allt räknas. Vi rör och berör. Jag bestämmer själv hur jag vill bli bemött i ett större perspektiv. Inte alltid på individnivå. För det finns alltid folk som är födda på fel sida. Men i ett större sammanhang jämnar det ut sig.

Orsak och verkan ger inte alltid raka kopplingar mellan oss människor. Vi har fri vilja, vilket gör att reaktioner kan hamna fel. Ett pris man får betala för att vara gud i sin egna lilla värld.

Det är därför glädjen blir så stor när det går bra för någon nära som verkligen förtjänar framgång. Man vet att personen har kämpat och har en genuin vänlighet i sig. Den glädjen är oftast lika stark som ens egna glädjeämnen, om inte starkare. Samma sak, fast omvänt, gäller när skiten väl når fläkten för en som förtjänar det. Någonstans där ute har en värld rasat samman, och en annan vaknar upp med ett leende på läpparna.

Nu vet jag vad jag ska svara nästa gång någon frågar mig om min tro. Jag lägger min tro i mig själv, i vetenskapen och lagen om orsak och verkan. Karma.








Kasparov möter superschackdatorn Deep blue. Kan man tillämpa tesen om karma på maskiner?

Min trip till norge i höstas såg ut att bli en dyr resa. Krockad bil och straffavgifter för missade vägtullar. Tre brev på posten, och straffavgifterna plus tullavgifterna uppgick till 1 227 kr. Självrisken för krocken slapp jag. Den tog Bjarne, 76 år.

Läs här om del 1 av äventyret.

Som jag tidigare berättat funderade jag på att skita i att betala fakturorna ifrån norge. Straffavgiften kändes inte alls rimlig. 3 x 340 kr. Okay att betala tullavgiften. Men inte en tre tramsiga straffavifter.

Jag klickar in på bolagets hemsida som sänt ut fakturorna. Fyller i mina referensnummer. Får se fotografier på bilen. Blir svårt att hävda att jag inte varit där. Den tanken ger jag omedelbart upp. Att helt skita i att betala känns också lite för riskabelt. Vill ju inte riskera bli lyst i norge eller få ännu högre böter. Jag reklamerar ärendet. Vädjar om förståelse. Om att jag som svensk inte är van vid vägtullar och saknade kännedom om hur jag skulle agera.  Man ska visserligen läsa på vilka regler som gäller i det land man besöker. Så ansvaret ligger trots allt på mig.

I gårdagens post hittar jag ett kuvert -ifrån norge. Ivrigt sliter jag upp brevet. Ser att man vädjan om att slippa betala straffavgifterna gått igenom för 2 av 3 ärenden. Det tredje ärendet har ännu inte hanterats. Kanske slipper jag även det.

Jag la nyss upp en betalning på 62,50 kr. Det kändes helt okay. Kostnaden för hantering av ärendet, porto, papper, kuvert, teknik och personal överstiger garanterat 62,50 kr. Men va fasiken, de har råd, där i väst.







Norrmän är snälla dom.

Idag ringde klockan 0620. 9 timmars sömn och jag är utvilad och känner snabbt att jag lämnat helgens huvudvärk bakom mig. Hann med många filmer. Bara feelbadfilmer. Duschar ultrafort. 0630 ringer det på dörren. En hungrig person vill ha frukost. Jag med. Sen till gymmet. Hinner med ett tungt benpass. Av någon märklig anledning är det kö till vissa benmaskiner. Oväntat med tanke på att det är måndag morgon.

Joggar hem. Det är halt. Det går långsamt. Ny dusch. Eftersvettas. Nu sitter jag här på kontoret och kommer inte ihåg om jag satt på mig deo eller ej?

Varför är jag inte morgonpigg i normala fall? Helt otroligt att hinna med så mycket innan jobbet. Dessutom är känslan av en ny vecka fantastisk just nu.







Undrar hur många timmar Darth Vader sover?

Då var man hemma igen. Skiftat soliga dagar mot regn och många mörka timmar. -Borta bra, men hemma bäst. Ja, kanske. Men definitivt inte under januari och februari. Då är borta bättre.

Om mitt minne inte spelar mig ett spratt, observerade jag ett lustigt sammanträffande på flighten hem. Vid gaten på flyget ifrån Thailand för tre år sedan. Ungefär samma datum i januari som den här hemresan. Ser jag Måns Herngren och Kajsa Bergkvist. Det var innan Kajsa blev lesbisk. Eller i alla fall innan avslutade relationen med Måns Herngren.

Att se dem på samma flight är ingen stor sak. Däremot blev det roligt nu. För vid gaten den här gången, tre år senare, står Måns Herngrens ex Lena Phillipsson tillsammans med Per Holknekt. De står på samma plats som Kajsa och Måns gjorde. Det finns mycket plats vid gaten. Jag ställer mig precis bredvid Lena och Per. Känslan är jobbig. Jag vill inte titta. Jag vill inte lyssna. Det enda jag vill är att ladda min dator. Det enda uttaget i hela gaten är precis bredvid dem. Jag behöver uttaget.

Idag kollade jag lite halvt på "The Voice" morgonshow. Lena Philipssons andra ex Martin Björck leder programmet. Dock inte nu. För han är i Thailand för tillfället.

För ganska många år sedan hade jag en av Lenas låtar som ringsignal på mobilen. Dansa i Neon.






Två sömntabletter och jag sov gott i 8 timmar på flighten. Har ingen aning om de som satt innanför mig på raden gick på toaletten då jag sov.

Det här med att resa i kambodja och thailand blev en oplanerad avvänjning av cola light/zero. Det var som att komma till en värld utan lightdryck. För jävligt för en person som dricker upp till en liter light per dag. Varför informerar inte UD om bristen av lightdryck?

Jag drog helt dött på cola light i kambodja. Inte en droppe fanns där jag var. Och då pratar vi om stora kasinokomplex. Ingen texas hold'em och ingen cola light. Besvikelse kommer i många former. Inser att detta inte är en världslig sak. Finns värre saker att hänga läpp över. Så jag får väl beskriva min besvikelse som light.

Ön Koh Chang gav samma besvikelse. Cola light saknades på samtliga ställen jag besökte. Vare sig restauranger eller supermarkets kunde tillgodose mitt sug. Jag frågade några thailändare vid olika tillfällen. -Vartfan scorar jag cola light? -Finns det någon kran? Samtliga gav samma svar. Att man inte dricker cola light i thailand. Kanske i Bangkok eller i täta turistorter, men inte i resten av landet.

Man får väl ta seden dit man kommer. Jag ströp mitt intag av cola light, och bytte ut det mot öl. Öl varje dag. Är egentligen inte i enlighet med hur jag brukar konsumera öl. Av någon anledning kändes öl som ett bättre alternativ än vanlig cola. Min avvänjing ifrån cola light har nu resulterat i att jag druckit öl i två veckors tid. Vatten också såklart. Att bo i thailand skulle vara tufft för min lever.








Ett beroende på is...

I somras, i vegas, blev jag som jag tidigare skrev, sexuellt trakasserad. Jag fick också min bekvämlighetszon passerad. En full snubbe bestämde sig för att sniffa mig i nacken. Läs här. Nu har det hänt igen. Ett nytt övertramp i en hiss.

Mitt konditionspass var precis avklarat på hotellets gym. När jag kliver in i hissen för att åka upp till min våning, står en pojke redan i hissen. Han är kanske 8 år. Ser ut att komma ifrån indien. Han tittar på mig. Utan att säga något petar han på min vänstra arm. Brukar man inte presentera sig innan man börjar ta på varandra? -Big muscles, säger han och fortsätter att ta på min arm. Grabben har inte sett någonting än, tänker jag. Spänner armen för honom, och böjer mig ner lite så att han verkligen kan få klämma.

-If you work out, you'll get arms like this, säger jag ganska nöjd. Jag kliver av och han fortsätter upp några vångingar till. Pojekn berättar säkert för sina föräldrar om den stora mannen i hissen. Undrar om föräldrarna då frågade pojken om han frågat om lov först?







Inte jag på bilden. Har mer hår...på skallen. Är han riktig?

Kambodja ligger bakom mig. Gränsstaden Poipet levererade inte. Fanns egentligen ingenting att göra där förutom att hänga på alla de kasinokomplexen som byggts upp för spelsugna Thailändare.

 

I Sverige tror jag att vi har 4 kasinon. Bara i Poipet finns det nio styckena. Om du någon gång besökt ett kasino i sverige, kanske du tycker att det kryllar av asiater kring slottarna och rouletten. Glöm det. Det är ingenting emot vad det gör i Poipet. Där kryllar det av asiater.

 

Att spela poker, texas hold’em, visade sig knepigt. Med nio stora kasinon tycker man att det skulle finnas ett bra utbud på alla tänkbara kasino/kort-spel. Den tanken visade sig vara helt fel. Ett enda kasino kunde erbjuda hold’em. Ett bord endast. Problemet var att ingen av de tusenals thailändare som kommer till Poipet spelar texas. Någon enstaka gång i veckan kan det vara minst tre som vill spela. Då öppnar kasinot bordet.

 

Jag åker ifrån Kambodja utan att ha spelat för en enda peng. Inga kortspel och definitivt inga kasinospel. Däremot blir jag väl omhändertagen av kasinots VIP/Marketing-manager, Mr. Choosak (thailändare). Antar att det är lite kul för hotellet/kasinot, att få dit västerlänningar. 99,9 % av gästerna är asiater. Vilket pucko till västerlänning åker till Poipet för att spela?

 

För att komma in i Kambodja måste man passera den thailänska gränskontrollen. Det tar tid. De har en gräddfilskö för thaifolk. Vi andra, kambodjaner och resten av världen, släpps fram med en amputerad sköldpaddas fart. Thailändarna viner förbi. Min känsla är att mitt värde är lägre än en thailändares och på samma nivå som en kambodjan. Det irriterar.

 

Väl igenom den thailändska gränskontrollen börjar jag min illegala vistelse i Kambodja. Zonen mellan thailands kontroll och kambodjas gränskontroll är ett par hundra meter vid. Däremellan breder ett antal kasinon ut sig. Ifrån Zonen tar man sig lätt in i kambodja. Jag ser inte ingen gränskontroll, så jag stegar mot Star Vegas-hotel. Ser en skylt. Efter några minuter kliver jag in på hotellet.

 

Engelska är inte personalens första eller andra språk. Snarare ett icke existerande språk. Jag har ingen reservation. Försöker boka ett rum på plats i receptionen. Jag förstår ingenting. Dom förstår ingenting heller. Mr. Choosak, managern, blir ditkallad. Han löser allt. Visar mig de olika rumstyperna och tar mig även på en tur kring komplexet. Hans engelska är helt okey. Bott två år i Australien.

 

Då jag ska skrivas in kopieras mitt pass. Han ser att jag inte passerat den kambodjanska kontrollen och saknar stämplar. Jag är alltså i kambodja illegalt. Inte alls bra, menar han på. Kan bli jobbigt ifall polisen stoppar mig, men framförallt när jag ska ut ur landet. Han sätter oss båda i en av hotellets transportbilar. Vi blir körda till passkontrollen. Jag ställer mig i kö. Han väntar. När allt är klart körs vi tillbaka.

 

På kvällen frågar jag Mr Choosak om en bra restaurang i närheten. Han sätter oss återigen i en bil och tar mig till en fiskrestaurang. Han har precis ätit, men sitter med mig under hela min måltid. Livebandet som spelar gör det svårt att höra allt. Jag har lärt mig att man bara svarar –Ja, ifall man inte fattar. Bra mycket trevligare än att få ett –Nej. Exempelvis berättade jag om att jag varit i thailand tidigare. Lite om den resan. Är ganska säker på att han inte hörde och förstod allt.

 

Kanske lät det såhär: …och därefter missade vi planet hem för att vi tog fel på dag.

 

Hade Mr Choosak då svarat –Nej. Ja, då skulle det bli lite konstigt. –Vaddå nej? Tror du jag ljuger eller kommer ihåg fel? Vet du bättre än jag?

Svara Ja, och låtsas att du hör och förstår. Blir enklare så.

 

Hur som helst berättar han om kasinoverksamheten och en massa annat. Vi har ett bra samtal. Jag förstår att han tycker det är ett utmärkt tillfälle att praktisera sin engelska samt träffa någon annan än alla asiater. Uppsidan för mig är ju en guide, sällskap och lärdom.  När vi är på väg tillbaka till hotellet lovar han att ta mig till en annan lokal restaurang efterföljande dag. Hittills har allt varit på arbetstid. Dagen efter var efter arbetstid.

 

Till middagen följer även kvinnan som ansvarar för kasinots transporter för att plocka uppgästerna och alla highrollers i thailand. Vi blir kvar många timmar. Mr. Choosak tar notan.

 

Man träffar helt klart intressanta människor om man bjuder själv bjuder till. Många dörrar öppnas.

 

Efter hans gästfrihet står jag nu i skuld till honom. Han funderar att komma till sverige i juni eller juli. –Väl mött. Jag tar såklart hand om dig. Bara jag inte är på ett kasino i Sibirien just då.

 

Att komma ut ur kambodja är lika jobbigt som att komma in. Värst är att jag återigen måste lämna fingeravtryck på en digital platta. Fyfan, hur många kambodjaner passerar inte den där gränskontrollen varje dag? Hur många gånger spritas plattan? INGEN gång! Thailändare har givetvis egna köer för att komma in i landet igen. De är helt tomma. Kontrollanterna kollar inte ens på vilka de släpper in.

 

Just att stå i kö och blir negativt särbehandlad, skapar en negativ känsla i mig. Jag har upplevt det flera gånger nu. Så det är ingen tillfällighet.

 

 

 

 

Mr Choosak med kollega. Han pratar mycket om att inte äta kolydrater och pekar ut
vilken mat som är sund eller ej. Helt självmant. Toppenguide för mig helt enkelt.