SkalmanAl

Det går inte många veckor innan jag samlat på mig burkar och flaskor som behöver pantas. Vanligast i mina pantkassar är Colo Zero och energidycken Celsius. Att panta är lite bökigt. Man behöver trots allt kila ner med kassarna till Coop. Dessutom känner jag mig alltid lite mer som en bum när jag går med de överfulla kassarna. Pengar och ordning verkar trumfa.

 

På sistone har trafiken ökat vid pantmaskinen. Nu sist var det katastrof. Jag kommer dit. Glad över att jag rensat upp hemma. Promenaden till coop är över. Jag känner en lättnad. Kliver in. Maskinen är igång. Tre personer med ett typiskt rumän-romskt utseende matar maskinen.

 

De har flera säckar med tomburkar. Jag inser snabbt att min väntan kommer vara frustrerande lång. Där står jag och väntar. Burkarna tycks aldrig ta slut. En av dem går in till kassan för att växla kvitto efter kvitto mot kontanter. 100-lapp efter 100-lapp.

 

En av dem frågar med gester och väsen om han kan få min pant. Han illustrerar även med att visa en matande rörelse som om han behövde pengarna för att undgå svält. Inte en chans i helvete att jag ska ge min pant till dem. Inte efter att jag själv gått med panten till affären. Speciellt inte eftersom de stör min tillvaro med aggressivt tiggande.Dessutom upprepar han beteendet. Som att jag skulle vekna och ge efter? Knappast troligt. 

 

 

Hade det däremot varit kids, en sansad uteliggare eller någon mer vanlig person som pantat och jag hamnat efter dem och deras säckar, ja då hade jag räckt över kassarna. Tack å hej!

 

Återigen har jag kassar hemma som behöver pantas. Undrar vilken tid som är bäst för att slippa kö? Jag orkar inte samma process igen. Jag säger inte att det blir ett bryt. Men fler onda tankar kan poppa upp.

 

Sådär, då är jag inte bara irriterad över att de tigger överallt. Till och med den lilla glädjen med pantandet har de tagit från mig.