SkalmanAl

För drygt ett år sedan diskuterade jag och en kvinnlig kollega könsroller. Vi står nog inte superlångt från varandra, men våra tankar kring hur vi ser på förväntningar, miljö och arv, skiljer sig något. I nästa inlägg går jag in mer på djupet kring  min syn på jämställdhet. Fram till dess lägger jag upp en poesi-battle mellan mig och min kollega, genom Edith Södergran.

 

Det här hände alltså mot slutet av förra våren. En helt vanligt arbetsdag. Och så plötsligt fick jag ett mejl från kollegan. En dikt hade saxats in med hänvisning till vår tidigare diskussion, som då ska kopplas till mäns förväntningar på kvinnor, och varför kvinnor då inte odlar vissa sidor av sina personligheter.

 

 

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

 

* Rader ur en dikt av Edith Söderberg.

 

 

Inspirerad satte jag snabbt ihop ett svar för att summera mina tankar kring arvets kraft.

 

 

Du hamnade på en äng för att växa,

ett öppet fält av möjligheter.

Dina knoppar brast,

du slog ut i färg.

Med ett vindslag höjdes du till skyn,

där från ovan såg du systrar - precis lika som du.

 

 

* Den enda dikten jag skrivit den här sidan av seklet.

 

 

 

 

Första ronden gick till vem?